måndag 14 december 2009

Kära dagbok...

...nu har jag inte skrivit i dig på hundra år.

Under tiden har jag sovit den dödes sömn, och en annan kvinna har huserat i min kropp under tiden. En som inte är särskilt lycklig eller harmonisk alls, men som försöker så gott det går att få Kerstin-kroppen att sköta det som skötas skall. Det går sådär. Någon måste väl sakna den vanliga gamla Kerstin, som har båda fötterna på jorden och huvudet långt uppe bland molnen? I sure as hell do.

Men nu försöker jag varsamt att väcka henne, inte med en spann kallt vatten, för fy vad det gör ont i själen, utan med smekningar och lock och pock och löften om en vit jul i makens varma famn med föräldrar, syskon och barn runtomkring som gör henne lycklig. Punkt.
Bland dem orkar hon vara vaken och levande, bland dem tycks inte världen utanför riktigt lika otäck och vass.