söndag 10 januari 2010

Som allra mörkast...

...innan gryningen.

På jakt efter min borttappade blogglust har jag läst igenom massor av mina gamla inlägg och förundrats över hur otroligt lycklig jag varit under lång, lång tid. Och konstigt nog, ändå funnit någon slags tröst i att jag inte varit lycklig på länge nu. Därför nästan inget bloggande, inget sjungande, inget lycko-gråtande i tid och otid. Att jag haft liksom taggar i hjärtat som skavt och skavt, som skräp i strumporna eller smulor i sängen som gör att man inte ligger riktigt bekvämt. Under hösten har jag omväxlande letat anledningar till min o-lycka eller försökt ignorera den; tänkt att om jag inte låtsas om den försvinner den. Inte sagt till någon hur det känts inuti. Tomt. Oroligt. Snurrigt och förvirrat. Vilset. Oroligt ännu mer.

Oroligt för hur många möjliga och omöjliga saker som helst, att någon jag älskar ska bli sjuk, att någon jag älskar ska bli olycklig, lämnad, ensam. Att jag omedvetet ska såra någon, göra någon arg eller besviken utan att ens förstå vad jag gjort, eller veta att jag gjort det. Att inte bli förlåten. Att barnen ska bli stora så fort att jag inte hinner njuta av deras barndom innan den är slut. Att jag ska bli gammal så jäkla fort att jag inte hinner leva innan livet är färdigt med mig, kastar bort mig och går vidare till nästa.

Jag har känt mig som en feg och rädd stackare som lovar runt och håller tunt, som snackar massor och åstadkommer inget. Som ingen egentligen tycker om.

Mitt nyårslöfte i år handlade inte om träning eller viktnedgång, eller sluta röka eller dricka mindre eller vara snällare mot någon annan, det handlade om att vara snällare mot mig. Jag ska tro lite mer på mig själv, berömma mig själv för det jag faktiskt åstadkommer, och belöna mig själv med snälla tankar när jag behöver det.

Och se på tusan, på trettondagsafton kände jag ett bekant, ytterst behagligt och oändligt saknat litet bubbel i magen, som en liten fisk som slår med stjärten därinne - lycka.

Så nu hoppas jag och ber för att det var som i en katastroffilm; fast att det bara blivit värre och värre så ser det som allra jävligast ut 5 minuter innan allt ordnar sig och blir hur bra som helst.

Allra mörkast innan gryningen.