lördag 2 mars 2013

12 år.

Så länge har jag levt.

Just den här dagen, för tolv år sedan, började jag leva. Trots att jag redan andats och tänkt i 21,5 år innan det, var det först denna dagen som livet fylldes av...liv.

Precis som alla nya liv föregicks mitt av nio månaders graviditet. Väntan, längtan. Sedan kom min lilla Love och världen blev aldrig mera densamma. Världen var med ens mycket vackrare. Ljusare. Liksom underbar att få vara i.

Jag minns hur jag kunde känna hans lilla hjässa redan innan han fötts fram och hur han sedan låg på mitt bröst de första skälvande minuter av liv och hur jag frågade gång på gång: "-Är det sant? Är det verkligen sant?".

Dessa födelsedagar, när mina pojkar fyller år, är de allra mest magiska dagar eftersom även jag fyller år. Och det är så ofattbart och himlastormande och världsomstörtande hur mitt lilla barn redan kan vara tolv år gammal, när han föddes nästan bara igår. Det som känns som alldeles nyss. På samma gång var det ju en evighet sedan, att jag fick ett barn. tiden som gått är all tid jag haft i mitt liv, eftersom allt som var innan inte var någonting alls. Först när han föddes, vart ljus och glädje.

Det är vad mina pojkar är.