onsdag 29 september 2010

Funderar.


Över livet i allmänhet och livet i synnerhet.
En flicka från vår lilla stad har försvunnit från sina nära och kära, och försvunnit från jordelivet. Någon har tagit hennes liv. Och det är så ofattbart, så svårt att förstå, hur någon kan ta en annan människas liv.

När jag pratar om detta med mina barn frågar den yngste;
"-Mamma, har du lämnat blod på länge?". Och det har jag ju inte, sedan vi var i Indien har de inte velat se röken av mig på Blodcentralen. Så svaret blir nej. Och jag förstår hur hans tankar går.
Att när man ger blod, så ger man liv.

Tänk om det var motsatsen.
Tänk ändå, om det vore motsatsen.

Tänk om jag, eller vem som helst, genom att ge av vårt blod, kunde ge den där vackra, blonda flickan åter till hennes familj. Ge henne livet åter, som om inget hade hänt.


onsdag 15 september 2010

I rörelse. Igen.

I en krönika jag skrev för lite mer än ett år sedan (som jag inte kunde med att publicera, eftersom den fick mig att framstå som en rotlös, promiskuös galning) skrev jag att, lika händelserika som mina senaste 10 år varit, lika lugna skulle mina nästkommande 10 bli. Men det blev som vanligt, inte ett skit som jag trott.

Livet lever mig som om det vore fruktansvärt bråttom, som om resan är lång och målet mycket fjärran, så lika bra att skynda på.

Nu har ett år till gått, lika bråttom som vanligt.

Mitt bästa valspråk "det gäller inte att födas med bra kort på hand, utan att spela klokt med de man fått", kanske även borde förtydligas på planet "det blir aldrig som man tänkt sig". För jag trodde att den vante som är jag, som blåser runt i livets vind, redan blåst runt så mycket i livets vind, att den nu landat. No matter what. Som sig väl bör, när man blir äldre?

Men, som jag nyss skrev, jag är ny, en annan. Igen.



Snart publicerar jag den där krönikan och står, rakryggad, för den Tabita jag egentligen är.

tisdag 14 september 2010

Lycka.

Under några år i mitt liv, så som jag minns det nu efteråt, var jag lycklig. Tack gode Gud; jag förstod att uppskatta den där berusande, bubblande lyckan i min kropp, och upplevde varenda liten gnutta av den. Klokt nog. Som jag minns det.

En dag var den inte där längre. Den försvann inte över en natt, men en dag var så mycket av den försvunnen att jag inte kunde förneka att något naggat den avsevärt mycket i kanten, så mycket att det mest bara var en bit kvar i mitten.

Jag saknar den där känslan av lycka: total närvaro och harmoni i kombination. Numera letar jag inte så mycket efter den, eller ens längtar efter den, bara saknar, och vet att jag är en annan nu. Inte den jag ville vara, från början. Inte jag; mjuka, vackra jag.

Hårdare på skalet. Fastare inuti. Mera motståndskraft.
Ta mig fan, lite säkrare på mig själv. I all min vilsenhet.



Det verkar mest som att livet lever mig, och när det är färdigt lämnar det väl mig och drar vidare till nästa.

fredag 10 september 2010

I rörelse...

...igen.

Den mätta dagen den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen som är mödan värd.


Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.


På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång


Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


/Karin Boye



lördag 24 juli 2010

Innerligt och hopplöst...

...förälskad i mitt jobb.

Jag trodde aldrig, not in a million years, att jag skulle gilla att jobba. Då och då, ganska sällan, har jag på tidigare jobb jag haft, känt en liten gnutta gillande. Bara som en snabb liten aning av trivsel som flashat förbi innan jag återgått till att bara vara där och göra mina arbetsuppgifter, givetvis på ett bra sätt, men ändå. Alltid, varje dag, tittat på klockan. Längtat efter barnen. Hellre velat vara någon annanstans. Med barnen.

Jobbet har varit en tjuv som stulit tid från mitt liv, tid borta från mina barn, som under tiden jag jobbat, fortsatt växa, skratta, hitta på sina underfundiga små hyss och bara varit de mirakel de alltid är. På jobbet har jag saknat ljudet av deras ljuvliga små röster, deras underbara skratt. Friheten att närhelst jag vill, vila min blick på de vackra uppenbarelser de utgör. Att röra vid dem, se dem växa, dela deras tid.

Under två år jobbade jag natt för att mista så lite tid som möjligt, av den tid som borde vara vår tillsammans. Sen sade jag upp mig, och det är historia nu. En vecka in på det nya året, öppnade så Gud ett fönster till mig. Jag fick jag en chans till något nytt, ett sms från någon som ville anställa mig. Mig? Jag, det svarta fåret i sjukvården. Jag, som hade fått höra att nu när jag sade upp mig, så var det då rakt aldrig någon som skulle anställa mig igen. Persona non grata.

Jag tog jobbet, och har sedan dess, inte en enda dag sneglat på klockan och längtat till gå-hem-dags. Jag har en passionerad, ångande het kärleksaffär med detta fantastiska arbete, denna underbara arbetsplats, dessa makalösa arbetskamrater.

Idag är första dagen på semestern, och jag undrar med vemod i hjärtat hur jag ska klara mig utan mitt jobb i fyra hela veckor.

torsdag 1 juli 2010

En feg och rädd stackare...

...det är vad jag brukar kalla mig själv då och då. När jag känner mig som en liten skit, en liten myra eller något sådant litet kryp som är så litet att ingen ens brytt sig om att ge det ett namn. När jag stått upp för vad jag tycker, tagit en strid som är min, som är viktig. Rätat på ryggen, men darrat av skräck inuti.

Det finns en kategori på den här bloggen som varit dold i ett år eller så, idag publicerar jag den igen. Jag har läst alla 11 inläggen och står fortfarande för varenda ord jag skrev där, för ett år sedan.

Det som startade med en mans sista andetag en mörk januarinatt ledde till, för mig, oanade konsekvenser. Jag har blivit tvivlad på, skälld på, oändligt ifrågasatt. Folk har gått bakom ryggen på mig, och när de ändå var där passade de på att hugga fritt med såväl yxa som kniv. Och nålar, det var de små nålsticken som gjorde allra ondast, och vars gift verkade allra längst.



Jag har fått ofantligt mycket stöd och uppmuntran, beröm och feedback. Och jag har aldrig, en endaste sekund, tvivlat på att jag gjorde rätt. Och, ta mig skråen, jag gick hel ur det här! Även om jag betvivlade det starkt ett tag. Jag kom ut på andra sidan, men som en annan människa, lite hårdare, lite fulare, lite tuffare. Inte så mjuk och varm i hjärta och själ. Vuxnare, antar jag.
Det är den jag är nu.

Häromdagen utsåg tidskriften "Dagens Medicin" mig till "Dagens sjuksköterska" (det är liksom inte en ny varje dag, utan namnet anspelar på tidskriftens namn). Under juni och augusti får en sjuksköterska i veckan äran, och dessutom en tårta.
Det känns bra.

torsdag 25 mars 2010

Jaja, jag vet...

...det är superglest mellan inläggen, och jag kommenterar aldrig i några andra bloggar. Det här med inredningsblogg, som jag började med för ett par år sedan, funkar ju inte. Jag tar mig aldrig tiden att fota några grejor och lägga upp på bloggen. Det blir mer en läs-blogg med väldigt många ord i olika kombinationer. Jag har alldeles för många ord inuti mig som vill ut, och kombinationen många vackra bilder på samma sak + långa texter blir liksom som en porrfilm med dialog och handling. Och det har ju aldrig funkat. Ibland vill man ha porren, ibland drama, kärlek eller komedi. Aldrig i kombination.

Så då har jag tänkt. Ska jag lägga ned Ljuvliga liv och starta en annan blogg i stället? En som heter något i stil med "Ibland ljuvliga och ibland rent-ut-sagt-för-jävliga-liv"? Så att man liksom vet vad som ska möta en; långa litanior om livet, så som det nu ser ut. Men nästan inga vackra inredningsbilder. Mer ordkonst än bildkonst. Så får det nog bli.

Får se om domännamnet är ledigt.

Kram kära älskade läsare! Jag avgudar er alla.

Och i sann Kerstin-anda får jag på slutet dåligt samvete och vill passa på att be om ursäkt till alla som någonsin känt sig förorättade i denna blogg. Det vill säga ni som är snälla, t.ex. mina vänner och alla underbaringar som kommenterar jämt och ständigt. Er andra skiter jag i. Ni kan även fortsatt dra åt skogen. T.ex. Herr Flaskbotten, är du såhär dum eller gör du dig till? Du blir ju värre för var år som går.

söndag 10 januari 2010

Som allra mörkast...

...innan gryningen.

På jakt efter min borttappade blogglust har jag läst igenom massor av mina gamla inlägg och förundrats över hur otroligt lycklig jag varit under lång, lång tid. Och konstigt nog, ändå funnit någon slags tröst i att jag inte varit lycklig på länge nu. Därför nästan inget bloggande, inget sjungande, inget lycko-gråtande i tid och otid. Att jag haft liksom taggar i hjärtat som skavt och skavt, som skräp i strumporna eller smulor i sängen som gör att man inte ligger riktigt bekvämt. Under hösten har jag omväxlande letat anledningar till min o-lycka eller försökt ignorera den; tänkt att om jag inte låtsas om den försvinner den. Inte sagt till någon hur det känts inuti. Tomt. Oroligt. Snurrigt och förvirrat. Vilset. Oroligt ännu mer.

Oroligt för hur många möjliga och omöjliga saker som helst, att någon jag älskar ska bli sjuk, att någon jag älskar ska bli olycklig, lämnad, ensam. Att jag omedvetet ska såra någon, göra någon arg eller besviken utan att ens förstå vad jag gjort, eller veta att jag gjort det. Att inte bli förlåten. Att barnen ska bli stora så fort att jag inte hinner njuta av deras barndom innan den är slut. Att jag ska bli gammal så jäkla fort att jag inte hinner leva innan livet är färdigt med mig, kastar bort mig och går vidare till nästa.

Jag har känt mig som en feg och rädd stackare som lovar runt och håller tunt, som snackar massor och åstadkommer inget. Som ingen egentligen tycker om.

Mitt nyårslöfte i år handlade inte om träning eller viktnedgång, eller sluta röka eller dricka mindre eller vara snällare mot någon annan, det handlade om att vara snällare mot mig. Jag ska tro lite mer på mig själv, berömma mig själv för det jag faktiskt åstadkommer, och belöna mig själv med snälla tankar när jag behöver det.

Och se på tusan, på trettondagsafton kände jag ett bekant, ytterst behagligt och oändligt saknat litet bubbel i magen, som en liten fisk som slår med stjärten därinne - lycka.

Så nu hoppas jag och ber för att det var som i en katastroffilm; fast att det bara blivit värre och värre så ser det som allra jävligast ut 5 minuter innan allt ordnar sig och blir hur bra som helst.

Allra mörkast innan gryningen.