fredag 29 maj 2009

Tillåt mig...

...småle.

Gissa vad? En enig Östra hälso- och sjukvårdsnämnd röstade igår igenom 1 miljon kronor till en sprillans ny nattambulans i gamla Skaraborg. Inga omfördelningar, ingen annan blir utan. Pengarna tas från nämndens budget för oförutsedda kostnader.

Politikern herr Flaskbotten (som för övrigt bor i ett av de områden som fått en extra ambulans på dagtid) tycker att det är synd, beklagligt och olyckligt det här. Han menar att de pengar som den nya nattambulansen kommer att kosta måste tas från någon annanstans i vården.
Citat: "-Vill vi verkligen öka väntetiderna till annan, planerad verksamhet?".

Öh, ja?

Prioriteringsordningen i vården lyder ju som bekant, att de som bäst behöver vården ska få den först. D.v.s. livshotande tillstånd går före planerad verksamhet.
Herr F tycks ha fått sitt förstånd i ett Corn Flakes-paket.



Och jag tror, övertygad om människans inneboende godhet, att de flesta skulle kunna tänka sig att vänta en extra vecka på sin nya höft eller sitt reparerade bråck, ifall någon annans liv kan bli räddat, tack vare att ambulansen är ute och kör istället för att stå nedsläckt i ett garage.



Idag firar jag, tillsammans med mina två trogna vänner, som skulle stå upp för mig i ett rum fullt av folk, och våga skrika "-Jag håller med Kerstin!!!" för full hals när alla lyssnar, med en glass i den ljuvliga försommarsolen.

Som känns alldeles, alldeles extra strålande just idag.



P.s. För dig som knappt hajar alls vad jag skriver om, klicka här eller på kategorin "Kerstin är ilsken" så får du veta mer!

fredag 22 maj 2009

Sentimentalast av alla...

...i hela världen är jag.

Vi har ju tidigare talat om olika tänkbara karriärer för mig, men mest lukrativ av dem alla skulle iallafall den som gråterska vara. Hoppas vi snart börjar med den kulturen här i Sverige. Det skulle kunna gå att anlita mig till alla tänkbara sammanhang.
Häromdagen läste jag i tidningen om Den Stora Branden i Varnhem för 30 år sedan, och nog tusan grät jag en skvätt. Och sade till mig själv, högt och lite strängt, "-Men skärp dig nu din tönt!" Fast sedan bad jag om ursäkt till mig själv, jag bejakar ju för tusan livet! Och lever känslorna, känner hur de känns!

Värst, eller bäst av allt är ändå bebisar.

Häromdagen såg en liten pojke dagens ljus i baksätet på en bil, på en parkeringsplats. Vilka stordåd, vilka underverk kan en människa åstadkomma, som har så bråttom ut i världen att han inte ens hinner vänta till sjukhuset? Han kommer då sannerligen att leva sitt liv fullt ut.
Hans fina mamma och pappa är enastående modiga människa som mer än någon annan jag känner vågar bejaka livet. Och leva nu. Passa på.
Grattis till er fina lilla pojke, och förlåt min larviga sentimentalitet och alla tårar. Han är så vacker, och ni med!

Om kvällarna ber jag för en annan liten pojke i ett annat land som är så sjuk, så sjuk. Och trots att jag aldrig träffat honom kan jag inte kan låta bli att tänka på honom. Om du har en tanke över ikväll när du lägger dig, tänk då på en sjuk liten pojke som behöver allas vårt hopp och styrka!
Och så gråter jag en skvätt igen.

måndag 18 maj 2009

Höst.

Idag känns det lite som höst, både i hjärtat och utanför fönstret.

Regnet har fyllt den lilla zinktunnan vid stuprännan full och mina små potatisplantor jublar nog av glädje under jord och skjuter små skott som ska bli ljuvliga middagar åt oss i ljumma augustikvällar.

Men idag känns det mer som höst än spirande vår.
Idag är jag trött på att ryckas och dras i, trött på att sträcka på mig när det blåser hårt. Idag är det jobbigt att vara en så´n mesig mjukis som jag är, och det går dåligt med min sensitivitetsträning. Sådan där som Kapten Klänning ledde i "Percy tårar" för 100 år sedan, när de blivande astronauterna fick se bilder på Beppe Wolgers, Tage Danielsson och noshörningen Nelson för att bli härdade, hårda, inga öppna hjärtan och mjuka själar.

"I rymden kan ingen höra er gråta"

Jag vet att jag egentligen bara har mig själv att skylla, att jag själv valt att ta den här striden, jag kunde sagt nej när den första tidningen ringde. Men ända sedan barnsben har jag ett starkt rättvisepatos och den fasta tron om att människor kan förändra. Jag har svårt att bara se och acceptera saker som blivit fel utan att åtminstone ifrågasätta; ska det vara såhär? Att inte säga ifrån och försöka ändra, göra bättre. Annars är man bara en liten skit, som Astrid skrev.
Jag har valt denna striden.



Men just idag vill jag bara tända ljus, krypa upp i makens famn med en kopp te och låta tiden stå alldeles stilla. Känna mig älskad, omhuldad och trygg.

P.s. För den som undrar vad jag pladdrar om, och är nyfiken: Klicka på kategorin "Kerstin är ilsken" och läs ikapp!