lördag 29 juni 2019

Charles

Pompe, Kungens trogne dräng
sov var natt i herrens säng,

sen av år och resor trötter
led han av vid Kungens fötter.

Mången stolt och fager mö
önskade som Pompe leva,

tusen hjältar eftersträva
att få så som Pompe dö.

Vår fina lilla Challe finns inte längre. En solig förmiddag i juni gick han ut och lade sig i gräset, i halvskuggan vid växthuset för att sova. Han somnade och sen vaknade han aldrig mer. Någon gång där i sömnen slutade hans lilla hjärta att slå och så var han borta.



Vad nästan ingen visste var att Challe egentligen inte hette Challe. Han hette Charles och var av kunglig, kattlig börd. Han var född vid det kattliga brittiska hovet, av den allra finaste härkomst en liten katt någonsin kan komma från. Men redan innan hans små öron ens gick att vinkla på, och innan han ens öppnat sina ögon för första gången, så kom där några busar och rövade bort honom. De tog honom och lade honom i en korg med en filt över, så att ingen såg vad de gjort när de hastigt lämnade slottet. Korgen de lagt honom i var en picknickkorg de stulit någonstans ifrån, nästan full av köttbullar med precis lagom plats över för en liten kattunge.

Busarna lastade korgen med Charles och köttbullarna i en bil och körde länge, länge. Därefter åkte bilen ombord på en båt och där låg lilla Charles, ensam i mörkret bland köttbullarna i korgen på båten, längre än vad någon liten katt någonsin borde ligga i en korg. Men lilla Charles var en duktig och modig liten katt som och låg alldeles, alldeles stilla för att inte ramla överbord. För det är farligt att trilla i vattnet när man är en liten katt, och när man inte ens öppnat ögonen ännu.

När bilen äntligen körde i land började busarna tala med varann, de lät arga och rädda om vartannat. Plötsligt tycktes de ha förstått vad de gjort! Rövat bort en kungakatt från hans kattdöme! De ångrade sig gruvligt men vågade inte ställa tillrätta sitt misstag. Charles hörde hur de till sist bestämde sig för att lämna honom någonstans där någon kanske skulle hitta honom och ännu mera kanske ta honom tillbaka dit han hörde hemma. Så stannade de och ställde ned korgen med lilla Charles i och åkte snabbt därifrån. Charles låg återigen alldeles stilla under filten i sin korg och hörde när bilens däck liksom sprutade i gruset när den gasade därifrån. Därefter var det tyst och mörkt mycket länge och Charles åt den allra sista köttbullen och hoppades att någon snart skulle hitta honom, innan han somnade.

Nästa gång han vaknade var det alldeles ljust, mycket ljusare än något han tidigare upplevt i sitt dittills korta liv. Eftersom han var den klokaste lilla katt som någonsin funnits förstod han att han äntligen, äntligen blivit så stor att han kunde öppna sina ögon! Någon hade lyft bort filten från korgen och han tittade upp över den. Korgen som han rest över land och hav i, genom kungariken och busedömen, stod i en höstack. Och lutad över honom, leende, stod en människoängel.

Anita såg ut som en ängel, och hon var som en ängel. Vanliga katter och människor trodde antagligen att hon bara var en vanlig dam som hittat en korg med en kattunge i, i sin höstack. Anita bar in Charles i huset och eftersom hon inte visste att han föredrog köttbullar gav hon honom grädde i en nappflaska. Charles, ännu osäker på om Anita var en ängel eller en människa, tyckte om att ligga på rygg i Anitas knä och dricka grädde. Det smakade som mjuka moln och kändes nästan som hemma. Ängeln Anita var den snällaste som fanns, det var Charles säker på. Även om hon aldrig förstod att Charles var av kunglig börd, eller att han blivit bortrövad. Hon uppfattade inte ens hans namn, trots att han försökte tala om det för honom. Till sist enades de om Challe, och med det kunde Charles stå ut.


När Challe fyllde två år berättade ängeln Anita att Challe skulle flytta. Challe hade aldrig flyttat förut och visste inte vad det innebar. Men redan samma kväll kom där två människopojkar till Challe och Anitas hus, och efter att ängeln Anita lärt människopojkarna allt hon visste och förstod om Challe, så fick han återigen ligga i en korg och åka långt, långt bort. Den här gången var där inga busar, och ingen filt och inget mörker. Men inte heller någon som förstod att Challe egentligen var Charles, av kattlig, brittisk börd.


Challe var Challe i många, många år. Ibland så många att han själv blev osäker på räkningen. Under tiden blev människopojkarna större och större och större, så stora att Challe undrade hur stora sådana egentligen kunde bli. Men de var oändligt snälla, hade förfärligt mjuka sängar att sova i, man fick nästan alltid slicka på deras salta goda näsor och ofta, ofta gav de honom köttbullar.


Samma år som Challe skulle fylla fjorton år fick han återigen flytta. Korgen, inget mörker, inga köttbullar. Han hade blivit för gammal för köttbullar och kunde inte längre tugga dem. På det nya stället bodde människopojkarna, de som nu till och med var större än ängeln Anita varit. Jättestora. Fortfarande jättesnälla, med mjuka sängar att ligga i, mjuka näsor som han ibland bet lite i, och händer som kliade tillbaka på precis de ställena där det kliade som allra mest i Challes vackra, kungliga päls. Hans päls var av en alldeles särskild sort, förresten. På magen var den vit som snö och mjuk som sammet. På tassarna likaså. På ryggen var den gjord av spunnet guld i mjuka, tunna trådar. Hans nos var en perfekt blandning mellan guld och nougat, gjord för att se ut precis som om den vore doppad i mjölkchoklad.


När Challe steg ur korgen på det nya stället, det som skulle bli hans sista ställe någonsin, upptäckte han nästan genast att där bodde en kung! Av kattlig börd, precis som Charles, men inte den brittiska sorten. Alla varelser av kattlig börd känner igen varann, även om de aldrig tidigare mötts. De talar samma språk, även om det som vanliga människor och vanliga katter hör, låter olika och helt obegripligt.

Så äntligen kunde Challe få sina människor att förstå alltsammans, från början till slut. Att han blivit bortrövad, redan som liten kattunge. Att han egentligen hette Charles och var av kunglig börd. Och att han nästan levt klart sitt långa, långa liv som inte blivit alls som någon trott och tänkt från början.
Charles var förfärligt trött och trots att han sov nästan jämt ville han bara sova mer och mer. På det nya och sista stället fanns oändligt med fantastiska ställen att sova på. Där fanns ett litet hus, där gräsklipparen (ett monster) egentligen bodde, där var det svalt och skuggigt om eftermiddagarna. Där fanns en rhododendronbuske och en jasminbuske att sova under, och ett högt och äventyrligt gräs att göra sig en mjuk grop att somna i. Och där fanns ett hus av glas som man kunde slumra i om det regnade och ibland vakna till för att se ut på den vackra trädgården och de stora människobarnen som ropade på en och letade efter en. Om det var soligt var det underbart att ligga i halvskuggan runtom glashuset, där kungen odlade tomater, riddarsporre och kattgräs, det sistnämnda en delikatess enkom för Charles att äta.


Både morgon och sen eftermiddag serverade kungen och hans drottning, hon som inget begrep men var snäll ändå, köttbullar i mousseform, precis som han föredrog det. Precis som han sagt till kungen att det måste vara. Om kvällarna brukade han hoppa upp i kungens säng, ibland tog han hjälp av kungens fötter som så hjälpsamt hängts ut över kanten för extra stöd. Det gjorde ont på många ställen i Charles kropp, han var gammal och hade stridit och försvarat sitt nya kungadöme mot många, många inkräktare. Och inte en enda gång hade han förlorat, även om hans öron var fransiga från svärdshugg från främmande stadsmakter och hans ståtliga nos var ärrad av en blank klinga som nästan fått honom.


På det allra sista stället, efter att han mödosamt men oändligt värdigt tagit sig upp i sängen, brukade han ligga om kvällarna på kungens arm och få sina onda gamla ben masserade. Han brukade spinna och blunda och minnas hur han legat på rygg, precis som nu, och bli matad med grädde av ängeln Anita.



Ibland åkte de bort en stund, Charles visste inte vart och han ville inte följa med. Men vid en av hans många bra sovplatser hade hans kung satt en lapp. Där stod det ”Kommer snart, älskar dig /Pappa”. Ingen hade någonsin tidigare ens förstått att han kunde läsa.


En vacker sommarmorgon gick Charles ut för att sova vid glashuset, han lade sig så oändligt bekvämt i det tjocka, mjuka gräset och drömde om kungen, om pojkarna som blivit så stora, om köttbullar och om ängeln Anita och kanske om sin mamma, fast han aldrig sett henne men mindes känslan av hennes mjuka päls mot tassarna och hur det lät när hon spann. Och precis där i drömmen, så slutade hans lilla katthjärta, hans kattliga gamla hjärta att slå och kung Charles den förste av kattlig börd var död.


De jättestora människopojkarna, kungen och hans drottning, hon som inget begrep, de grät i tre dagar och begravde honom under pompa och ståt. De skulle alltid älska honom och aldrig glömma honom.


torsdag 3 januari 2019

Kärleksbrev till Micke

Innan jag hade dig letade jag hela tiden. Jag visste inte ens efter vad. Som Harry Potter efter horrokruxerna. Något som kunde få framtiden att komma lite saktare eller kännas lite mera hoppfull. Eller som en sista utväg, något som kunde få nuet att vara kvar längre. Till sist blev det ändå omöjligt att tysta den där rösten inuti som sade att det måste finnas något mer. Omöjligt att inte ge efter för övermodet att strunta i om det var förändring eller förlust jag stod inför. Leta efter dig.

Ibland tänker jag att jag skulle ha velat finna dig tidigare, så att jag fått älska dig längre. Men så minns jag att det är fel. Att vi inte ens var färdiga med det vi skulle göra när vi möttes första gången. Eller att vi möttes precis exakt i rätt tid, så att vi blev vänner först. Att jag bar dig inom mig, och du mig, i åratal tills det var dags för oss att finna varann. Och hursomhelst spelar nuet och framtiden inte längre lika stor roll, de är inte skrämmande som en stövelklack mot nacken längre. Och du vet, för att bli en fjäril måste det lilla livet lösas upp helt och hållet i sin kokong innan det kan bli en fjäril. Så alla de där gångerna vi föll i bitar och gick sönder, kanske var det för något gott till sist. Livet, som lovade oss att vi skulle få bli lyckliga men först gjorde oss starka. När vår natt nalkas kommer jag att ha drömt om tusen olika livstider, alla med dig. Och ändå blev vi inte färdiga med varann. 

När vi inte är tillsammans är det något inuti mig som frågar efter dig hela tiden. Som ett barn på väg någonstans, som gång på gång frågar om vi är framme snart. Var är du var är du var är du. Jag föreställer mig dig på varje tom plats bredvid mig. Bortom all rimlighet letar jag efter ditt ansikte i folkmassor jag ändå vet att du inte finns i. Trevar efter din hand och din kropp i tomheten där du låg natten innan. Du som gör mig till någon. Jag som aldrig haft någon så som de haft mig. Nu har jag det. Som om du ser något mer än alla andra. Som om du verkligen ser en enhörning där andra ser en häst. De kommer aldrig att döpa några gator efter mig, inga utmärkelser kommer årligen delas ut i mitt namn efter min död. Det enda som är viktigt är att ditt hjärta kanske slår lite snabbare ibland när du tänker på mig. Det måste ju ändå betyda att jag lämnat något där. En liten skatt som är din och min, på det ställe som från och med nyss är det enda jag vill kalla hemma. 

En annan grej med fjärilar är att de faktiskt inte kan se sina egna vingar. De kan inte se hur vackra de är. Och det är samma med människor, samma med dig. Inte ens om du blundar och föreställer dig den allra, allra bästa versionen av dig själv, är du så vacker och underbar som i mina ögon och i mitt hjärta. Och då menar jag också att du är ärrad och repad och tillbucklad på alla mina favoritsätt. Du är perfekt.

/K