onsdag 4 juli 2018

Om att värdera sig själv

Ibland blir jag så ledsen på mig själv.

Micke och jag tillbringade gårdagskvällen i boxen. Det har nu gått tio veckor sedan min operation och jag återtar funktion och styrka, lite i taget för varje gång vi tränar. Vi hade en så kul och bra kväll i boxen, svettades och skrattade och kämpade om vartannat, hjälptes åt med teknik och att räkna reps, tog selfiesar och löjlade oss.

Det var alldeles varmt inuti mig när jag kom hem och kollade på bilderna vi tagit. De på mig motsvarade inte alls hur jag känt mig där under kvällen. Så som jag känt mig – stark och bra – sådan såg jag inte alls ut. Bara liksom…ful och felfelfel. Det förtog helt känslan jag burit hem från boxen och allt som återstod var en oändlig besvikelse över mig själv.

Och nu tänker jag på det, att det är väl då fan att jag ännu vid trettioåtta års ålder, med allt det liv jag fått leva, allt jag fått skapa, allt jag burit och allt jag lämnat bakom mig, ännu inte kan värdera mig själv baserat på allt det. Ur ett helhetsperspektiv, där utseendet är en av många ingående parametrar, med kanske ganska litet värde. Att inte utseendet har ständig veto som får alla de andra sakerna att vara inget värda alls.

Det handlar inte om vikt eller storleken på kroppsdelar som ska vara små eller stora för att passa i idealen. Bara att de ser…fel ut. Det är liksom som att jag värderar mig själv i en komplicerad multiplikation där utseendet är siffran noll. Det betyder att vilka andra värden jag än lägger in i multiplikationen blir svaret ändå noll, eftersom utseendet är noll.

Då spelar det ingen roll alls att jag kunde ro snabbare och lyfta tyngre än förra veckan. Att jag genomförde alla svintrista rehabövningar och att vi har romwodat varje dag i flera veckor, i solen så att vi är alldeles påfyllda med D-vitamin. Att jag är friskfriskfrisk. Att mina pojkar finns här, alldeles nära. Att Micke och jag har det där mellan oss som jag skrivit böcker om, men aldrig fått leva förrän nu. Att jag är vacker i hans ögon, att han utstrålar det i varje ögonkast. Att jag är kapabel, att jag tar mig till de ställen jag vill komma. I livet. Att jag förverkligar drömmar.
För på bild ser jag inte ut som jag trodde eller som jag vill och då är allt det andra ingenting värt.

Är det någon mer som känner så?

/Kerstin

Förtydligande: jag tränar inte crossfit för att uppnå ett visst utseende, även om synliga muskler är en välkommen bieffekt. Jag började med Crossfit för att rehaba mig efter en tids sjukdom. Crossfit är en sport som jag numera tränar för att den är otroligt rolig samt jag vill bli bättre på den. Det innebär alltså bättre på alla ingående moment, samt kombinationen av dem alla. Ungefär som att folk spelar fotboll för att de tycker att det är roligt samt de vill bli bättre på fotboll. Det är viktigt att veta, och att förstå.