tisdag 21 januari 2014

Balans...

...kan betyda flera olika saker. Balans inuti sig själv. Balans i allt man ska hinna med att göra. Balans sådär så att man inte ramlar omkring på golvet.

Jag har haft lite svårt att bestämma mig för vad jag ska kalla det här som hänt. Ungefär såhär låter det inuti mitt huvud när jag tänker på anledningen till att jag inte jobbat på väldigt länge:

Jag: "- Nämen jag vill liksom inte säga "när jag blev sjuk" eller "sjukdomen", för det är ju inte någon sjukdom. Det är ju mer en följd av en skada. Som en slags olycka".
Jag: " -Men herregud, det känns lite väl dramatiskt att betrakta en nackvridning som en olycka. Olyckor är ju typ bilar som kraschar, nackkragar och sådana saker".
Jag: "- Jamen då får jag väl säga som det är då, att jag fått en nackskada som ledde till en propp i hjärnan, alltså en stroke".
Jag: "- Ja, fast det låter ju så himla allvarligt. Stroke liksom. Då tänker man ju på gamla människor, halvsidesförlamning och sånt. Det blir sådan stor grej då. Jag kan väl bara säga nackskadan?"
Jag: "- Jomenvisst hörredu. Nackskada? Det kanske är väldigt konstigt att man blir sådan här av en nackskada. Det är ju en stor grej! Om jag ska hålla på och låtsas som inget så blir jag ju knappast bättre".
Jag: "- Nej såklart, men jag kan ju inte hålla på och bara "åh vad jag är sjuk" hela tiden. Då blir jag väl det".
Jag: "- Det har jag rätt i. Men om jag håller på att förneka att jag är sjuk kommer alla bara liksom "nej, hon har iiiiingen sjukdomsinsikt, stackarn. Det kommer komma som en chock, för eller senare - sanna mina ord! Hon kommer att bryta ihop fullständigt!".
Jag: "- Ja, precis. Just det. Så...stroke då. Kan jag enas om det?"
Jag: "- Ok. For now, at least".

Ja, sådär håller det på inuti. Jag försöker finna en balans. Att förstå att något avgörande hänt i min kropp som kommer att påverka mig för all framtid, på ett eller annat sätt. Att jag inte bara kan rycka på axlarna och köra vidare som om ingenting hänt, låtsas att symtomen på död vävnad i hjärnan beror på trötthet, stress eller något annat, ofarligt. Som går över.
Men å andra sidan. Att inte sjunka ned i ett sjukdomsträsk som jag inte tar mig ur, där jag plötsligt finner sjukdomsvinster, eller börjar känna efter om jag inte dessutom har ont här, känner mig konstig där.

Jag tycker att jag börjar få balans nu.

Sedan, den andra balansen. Den som gör att man inte raglar omkring som ett gammalt fyllo på gatorna. Den blev lite sabbad när den där proppen fastnade i min hjärna. Det som är lite dumt med balansen är att den kommer och går. Vissa grejer förbättrar balansen - de gör jag mycket av! Andra försämrar den. De grejorna undviker jag inte, men jag förbereder mig, ser till att ha de verktyg som jag behöver för att klara situationen. Annars sker det som är värst, och som jag ska återkomma till. Att inte klara saker. Att inte tro på mig själv och min förmåga att klara av livet.

Att ha dålig balans, som blir sämre av röriga synintryck kan t.ex. innebära att jag inte förstår hur jag ska gå framåt i en restaurang där det står bord och stolar huller om buller och människor går fram och tillbaka. Jätterörigt! Eller att gå i en trappa där alla trappstegen inte är likadana, t.ex. en trappa som svänger. Då tar det stopp. Jag måste tänka, anstränga mig för att förstå. Eller hålla i någon. Och känner mig som en mupp. Tror inte på mig själv.

Eller; en månad efter stroken var vi på dop för min lilla brorsdotter. Det var en underbar ceremoni med vår ljuvliga lilla flicka som är ett under av trötthet. När prästen höll den lilla över dopfunten och försiktigt hällde vatten på hennes hjässa somnade hon. När prästen sedan gick runt och visade upp henne för oss församlade sov hon som en mycket liten stock.

Hursomhelst, jag tappar tråden lite här. På dopkaffet efteråt, när alla människor gick omkring och rörde sig sådär som folk gör när de hälsar, pratar och är som normala personer är på dop, kunde jag absolut inte stå eller gå utan att hålla mig i någon, jättehårt. Det var som att stå i en kanot, i sjögång. Och det kändes som att folk kollade på mig som om jag vore ett fyllo eller en sjukling. Och jag ville kanske att folk skulle veta att jag inte var full, att jag hade fått en stroke! Men samtidigt ville jag inte att folk skulle veta att jag fått en stroke och därmed titta på mig lite sådär som "- Åh, herregud. Jaha, stroke. Det vet man ju hur det är. Skadad för livet. Dreglar och begriper inget".

Balans ur två perspektiv men som hänger väldigt mycket ihop. Jättesvårt att förstå.

måndag 20 januari 2014

Lost and found...

...eller: när Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Jag tänker ofta att det är min vägvisare i livet - var är fönstret, vad finns där?

Vissa saker är förlorade, andra funna. En del av dessa funna saker är egentligen gamla, återfunna; andra är nyfunna:
Tålamod. Energi. Balans. Talets gåva. Tillit till kroppen, att den gör det jag vill. 

Och jag. Mig.

 
2013 var det år jag fyllde 34 år. Det skulle också komma att bli det år då en läkare satt på ett litet rum på sjukhuset i Skövde och svarade på en fråga jag ställde:

Jag: - Så, riskerar jag att få en stroke alltså?
Doktorn: - Det har du redan fått.

Och då verkar det ju som att det kanske inte var så farligt, eftersom jag inte ens själv verkade fatta att jag fått en stroke. Men i själva verket var det mer så att jag trodde så himla bergsäkert att 34-åringar inte får stroke och att de symtom jag hade därmed skulle gå över snart, kanske till kvällen eller nästa dag eller så. Och när han sade att det redan var försent för att det skulle "gå över" så var det som att liksom hela verkligheten skiftade lite, eller att mitt liv blev annorlunda, jätteannorlunda än innan.

Nu har det blivit 2014 och det där hände för snart fem månader sedan. Och jag har flyttat perspektiv på tillvaron, på begreppet "tid" och på min egen kropp många gånger.

Jag ska skriva några inlägg om de olika saker som hänt inuti mig sedan dess, i ett försök att förstå. Att jag ska förstå vad som hänt, för det är svårt! Och den här slitna gamla bloggen (äsch, den här gamla trasan) för att de människor som finns runtomkring mig också ska veta. Och kanske förstå.