onsdag 9 november 2011

Saker jag tycker om....

...dit hör faktiskt inte november.

För varje år brukar hösten och mörkret, regnet och kylan göra lite mera ont i själen. Det är som om jag inte är riktigt gjord för att leva mitt i allt det här, som om jag egentligen hör hemma någon annanstans där det är ljust och varmt. Inga stearinljus eller varm choklad i världen hjälper. Och som vanligt sörjer jag hur fort tiden går. Hur fort allt passerade, det vi gjorde när det fortfarande var sommar. Nästan som att min själ tror att varje höst är liksom livets höst och att dagarna är räknade.


När dagarna verkar räknade får mitt undermedvetna fnatt, då ska här jäklarimig passas på innan det är försent. Och den där sorgsna vissheten om att slutet närmar sig blandas med en lika obehaglig rastlöshet. Här ska alla bitarna kastas ut på nytt, och så får vi se var de landar. Kanske borde jag flytta till en storstad. Byta jobb. Klippa mig kort. Resa. Träffa nya vänner. Eller vad som helst bara jag hinner leva lite till innan det är slut.

Saker jag tycker om då, som lugnar den där stackars oroliga själen, är:

Att min man är som allra bäst när jag förtjänar det som allra minst. Jävlar vilken klippa han är då. Att tänka, i fred från allt annat. Att inte äta kolhydrater. De är raketbränsle för oro och rastlöshet. Att skriva något. Vadsomhelst, en dikt, en bok, ett Facebook-status, en blogg. Att springa. För att liksom hinna ikapp mig själv. Att spendera tid med människor som känner mig, och som vet hurdan jag är men tycker om mig trots det. Eller just för att det är jag. Som Maria, Nilla och Linda. Att vara nära mina ljuvliga pojkar och se på dem när de inte vet att jag tittar och liksom bara låta hela mitt väsen fyllas av deras uppenbarelser.