lördag 15 februari 2014

Balans, eller som Alfons hade sagt.

Vad beträffar balans finns det fler dimensioner än den inre balansen. Mer specifikt den balansen som gör att man inte raglar omkring och ligger och skräpar på trottoarer och i affärer som en som fått några knappar för mycket innanför västen. Tillsammans med en helt sanslös trötthet har mitt största bekymmer och mitt mest framträdande symtom från min stroke, varit en känsla av att falla bakåt och en dålig balans. Eller vinglighet som vi kallat det hemma hos oss. Det har känts som att man är lite oklar över var horisonten är någonstans, när man samtidigt passar på att stå i en kanot.

Denna känsla, eller symtom, har blivit mer framträdande så fort jag blivit trött eller om det varit mycket synintryck, t.ex. i en affär. Allt eftersom jag tränat och blivit friskare har inte den här vingligheten velat med sig. Och det har verkligen stört mig. Och oroat mig. Varje gång det blir så, är det så tydligt att jag inte är frisk.

Varje gång den här vingligheten övermannar mig blir det lite som en trestegsraket:
  1. Jag känner mig sjuk.
  2. Jag inser verkligen att jag inte är frisk, att något hänt i min hjärna.
  3. Jag ger efter för sjukdom, för känslan. Vilket innebär att jag börjar hålla mig i någon eller något. Blir rädd att ramla, rädd att slå i huvudet och få en hjärnblödning, rädd att ambulansen ska behöva hämta mig, i smutsiga strumpor och tvätt-trosorna. Rädd att barnen ska förlora sin mamma. Att de om några år inte ens ska minnas hur jag luktade, hur mina kramar kändes, hur min köttfärssås smakade. Rädd helt enkelt. Fast att inget av det där kommer att hända.

Ja, så var det först. Men sedan, som nästan vem som helst räknat ut vid det här laget, blev den där rädslan ett eget, fjärde steg i min raket som egentligen inte hade något med vare sig balans eller någon stroke att göra. Fjärde steget fick ett helt eget liv. Det känns som lite svårt att andas, lite oro inuti som om en liten fågel flaxar i själen och vill ut. Eller som om proppen i hjärnan egentligen är ett spöke därinne i vindlingarna. Allteftersom veckorna gått har den lilla fågeln blivit lite mer som en orm eller något monster som river på insidan av magen, bröstet, själen. Gör det svårt att andas, svårt att vara kvar där jag är. Monstret vill att jag ska gå ut i friska luften eller åka hem till soffan. Måste ha fria vägar ut. Ångest kallas det väl.

Men ni vet hur det är. Eller kanske inte förresten. Men såhär: jag är ju sjukskriven och ska vila. Och när man vilar hinner man också tänka väldigt, väldigt mycket. Och jag låg och tänkte ganska mycket på det där. Att ge efter för spöken, monster, ångest. Att bli ett offer för ångest, som inte ens är ett symtom på någon jäkla stroke. Jag tänkte på ett Oprah Winfrey-avsnitt som jag såg en gång för länge, länge sedan. Det handlade om föräldrar vars barn blivit kidnappade. Och de pratade så himla mycket om att ”Don´t let the kidnapper take you to a second location”. Jag fattar inte hur ett försvarslöst barn skulle kunna undvika det, men i alla fall skulle det vara mycket svårare att hitta och rädda barnet om kidnapparen hade flyttat på barnet från det första stället hen fördes till. Eller något.

I alla fall, det där kom jag ihåg av någon anledning. Och så när jag låg här hemma och vilade tänkte jag att den här stroken liksom lite har kidnappat mig – min kropp och min hjärna – och den här ångesten, den är jävlarimig en second location.

“Don´t let them take you to a second location. You might never be found”

Och jag bestämde mig. Jag följer inte med dit frivilligt. Går inte förlorad. Jag är inget försvarslöst barn och tänker inte vara något viljelöst offer för vad som händer mig. Stroken och ångest kan vara ett viljelöst offer. Jag tänker hända dem. Jag vill inte bli förlorad i något som inte ens fanns där från början, som inte ens är en stroke. Så nej, jag makar inte på mig och gör plats för ångest att ta plats som ett spöke i min hjärna.

I affären, på gymmet, på sjukhuset och alla andra ställen där monstret vaknar tänker jag som Alfons Åberg: ”Stick du stygga spöke, för du finns inte!”

” Stick du stygga spöke, för du finns inte.”

 

söndag 9 februari 2014

Talets gåva.

I samband med det här livet som vi alla fått varsitt av startade, fann jag tidigt att jag generöst begåvats med en förmåga att tala. Just de muskler och vad det nu är som frambringar ljud och ord har varit både vältränade och frekvent använda.

Jag har en söt lillebror som numera är så vuxen och stor att ingen människa kan tro att han är min lillebror. Han är två år yngre än mig och började, till skillnad från mig, tala väldigt sent. Någon annan skötte tydligen den saken åt honom. Någon som var två år äldre och väldigt förståndig redan på den tiden.


Jag gillar att prata. Har alltid gillat att prata. Jag gillar att prata med folk jag känner och med folk jag inte känner. I små sällskap och stora skaror. Har inget emot att prata inför många människor och blir aldrig nervös. Finner alltid orden. De kommer ut som jag tänkt. Har alltid kunnat argumentera för min sak på ett tillfredsställande sätt. Tillfredsställande för mig alltså.

Så satte sig en liten propp i min hjärna och den där förmågan att tala blev lite skamfilad. Jag märkte att mitt huvud inte var alls lika fyllt av ord som vanligt. Om man tänker sig att min hjärna varit som mitt flickrum när jag var tolv år, d.v.s. så fullt med grejor, skräp och andra bra-att-ha-saker att man nästan behövde sova på soffan i vardagsrummet. Visst, man kan tycka att det kanske såg stökigt ut men jag visste ju var jag hade alla mina grejor.

Flickrummet – mitt huvud. Grejorna – ord.
När jag åkte hem från sjukhuset i mitten av september var det som om någon sådan där tant med förkläde och jättestora dambröst och som jobbar i en skolbespisning och som kan receptet på sockerkaka utantill gått in och städat upp och gjort jättefint i rummet, allt på sin plats liksom. Sådär rent och ordningsamt så att man inte hittar någonting. Och så känns det i min hjärna med orden.

De finns där allihop någonstans men eftersom de inte är i sin vanliga (o-)ordning där jag bara kan vältra mig i dem som Joakim von Anka i sin pengabinge, tar det en halv evighet att hitta dem. Och jag blir lite nervös. Vem vill framstå som en jubelidiot liksom. Och jag blir lite frustrerad.

För vid sidan om min make har jag en kärlekshistoria med språket. Och just nu har vi lite av en kris språket och jag (pratet är ju en så viktig del av vår relation). Som om jag glömt bort språkets födelsedag eller råkat säga att språket ser tjock ut i de där byxorna och språket därför är lite sur på mig och låtsas att det inte hör mig när jag fjäskar och står i för att vi ska bli vänner igen. Och jag försöker verkligen att bli sams, jag är ju så lycklig tillsammans med språket.


Så. Det här med pratet har, trots att stroken och jag firade sex månader tillsammans häromdagen, inte blivit bättre ännu. Och jag kanske får inse att det är såhär det är nu. Kanske får jag nöja mig med att jag pratat både för mig själv och andra hittills. Och jag gör det, nöjer mig. Jag kan förstå och jag kan göra mig förstådd alldeles utmärkt. Det bara tar lite mer kraft än förut. I stunder av självinsikt inser jag att knappt någon egentligen märker att jag ibland letar som en vettvilling efter orden i huvudet innan de kommer ut.


Tacka vet jag att skriva. Där är språket och jag som två tummar i ett rövhål, som om inget någonsin hänt.


söndag 2 februari 2014

Tillit till kroppen…

…till mig själv.
Kroppen är på intet sätt skild från sinnet, själen eller hjärtat. När kroppen plötsligt inte gör som innehavaren av densamma tänkt sig händer saker med sinnet. Själen. Hjärtat. För att inte dessa ska spridas som frön för vinden eller gå alldeles sönder behöver innehavaren vidta åtgärder. Kanske är det inte möjligt att kroppen läker och blir som förut, men kanske behövs det inte, kanske kan innehavaren finna andra vägar till att bli hel igen. Om detta ska följande handla.


När det här med stroken hände var jag helt supersäker på att jag fått en nerv i kläm i nacken. När det efter ett tag sjönk in att det inte handlade om något tillfälligt nerv-i-kläm-tillstånd, att min hjärna blivit skadad, och att jag som en följd av det inte klarade av att göra vissa saker, sjönk mitt självförtroende. Min tilltro till mig, min kropp och min förmåga att klara saker bara rann bort från mig.
Jag vet inte om det skedde plötsligt det där självförtroenderaset, eller om det gick lite gradvis sådär. I vilket fall som helst så vaknade jag en dag och märkte att det inte längre fanns där och att det tagit självkänslan med sig när det gick. Plötsligt trodde jag inte mig själv om särskilt mycket. Ifrågasatte mig själv. Vad jag kunde och vad min nytta var. Plötsligt handlade så mycket om ’vad jag inte kunde’. Jag tror att vem som helst kan gå sönder av ett sådant fokus.
Så, ja. Jag kände mig helt jävla värdelös.

Men något fanns kvar. När jag tänker efter; kanske min allra viktigaste egenskap. Den här bestämda uppfattningen som jag bär som en flagga över mitt Kerstin-skepp:

Jag har kommandot över mitt liv. Jag väljer.
Jag.

På internet såg jag att någon öppnat en Crossfit-box där jag bor. Min första tanke var att det var ju synd att jag inte kunde träna där, såsom jag längtat efter en box. Crossfit var nog inte något för strokemänniskor. Men så kom ”Jag-väljer”-tanken och helt hårdhänt och hänsynslöst gentemot alla "du-kan-inte-ett-skit-din-looser"-tankar bara armbågade sig fram i mitt sinne. Och innan jag ens hunnit fega ur hade jag redan ringt och frågat om jag kunde komma på ett prova-på-pass (i smyg, jag vågade inte säga något till någon, kanske skulle den då säga att det inte gick). Redan sagt som det var till Lars som äger boxen, frågat om han ville ta emot mig ändå. Trots att jag inte kunde lyfta över huvudet, inte bära saker särskilt bra, inte alltid stå utan att hålla mig i, inte springa och inte hade full koll på vad min högerhand hade för sig (alltså, den tafsade inte eller så, men ibland släppte den saker fast att jag fortfarande trodde att jag höll i det vilket ju är jäkla obra om man håller i, låt säga en kettlebell). Och Lars sade, ”- Vi provar!”.

Jag är så otroligt tacksam. För att Lars vågade ta sig an mig och för att jag kom ihåg att det är jag som har kommandot över mig.


Någonstans inuti mig själv fann jag något av mitt gamla mod och motstod impulsen att vända i dörren den där första gången, när jag såg hur alla andra var yngre, starkare och mindre stroke-iga än jag. Jag stannade kvar den där lördagen, hela det första träningspasset. Lars var, och är, verkligen världens bäste tränare med oceaner av kunskap, tålamod och det allra vänligaste, mest uppmuntrande sätt man kan tänka sig. Redan på måndagen kom jag tillbaka. Och på tisdagen. Och onsdagen. På torsdagen kom jag inte tillbaka eftersom träningsvärken var så monumental att jag inte ens kunde sträcka ut armarna. Jag var som Jan Guillou eller nåt (han har ju så korta armar).


Men sedan fortsatte jag att gå dit. Och fortsatte. Och fortsatte.


Och trots att jag i princip alltid var sämst. Trots att nästan alla andra var riktiga atleter som kunde klättra upp till taket i rep och gå på händer och lyfta skivstänger med 100 kg på. Trots att jag var som en Heffaklump mot de andra. Så växte något nytt fram. Och plötsligt, en annan dag, vaknade jag och hade fått ett nytt självförtroende. Inte samma som det gamla, utan ett annat. En ny, annan tilltro till min kropp. Och jag vågade säga till mig själv att 
”- Du är jävlarimig inte dålig du” utan att jag fnös föraktfullt åt mig själv. När det i slutet av januari var dags för ny bedömning av rehabteamet på strokemottagningen var jag en annan person än den som vinglat fram i korridorerna under hösten. Jag berättade vad jag ägnat mig åt de senaste månaderna; promenerat, tränat och vilat hjärnan. Doktorns spontana kommentar var: ”- Det är ju fantastiskt!”.



Jag är fortfarande sämst i boxen. Men herregud, skit samma. Någon måste ju vara det. Numera är jag faktiskt en sådan som tagit ödet i egna händer. En sådan som gjort sig själv friskare. En sådan som snart ska börja jobba igen. Och en sådan i vars sjukintyg, några rader nedanför rutan där det står ”talamusinfarkt”, i rutan för ”pågående behandling eller åtgärd” det står:


”Träning på Crossfit-gym”.


Och en sådan som tränar Crossfit. Och för det känner jag mig stolt. Och Lars, han är fanimig...helt awesome.