torsdag 28 augusti 2014

Mormor.

Idag var det på dagen åtta år sedan min morfar dog. Ibland är det liksom inte rätt tid för folk att dö, de dör liksom på fel dag. Den dagen var en sådan dag.

Min morfar hade lurat döden många gånger. Redan när han föddes om man ska vara nogräknad. Han föddes med ett hjärtfel, där på trettiotalet. Någon sa att han aldrig skulle bli vuxen. Sedan blev han det och då sade någon annan att han aldrig skulle uppleva sin trettioårsdag. Det brydde han sig inte mycket om så han fortsatte leva även efter fyrtio, femtio, sextio och sjuttio. Två gånger opererade de morfars hjärta, två gånger klarade han det. En gång föll morfar ihop hemma, då ville inte hjärtat vara med längre. Mormor höll inte alls med om att det var dags för morfar att dö och reagerade helt iskallt som värsta superhjälten och fick igång hans gamla hjärta igen.

Sedan en dag precis som denna, fast jag skulle fylla 27 dagen efter, inte 35 som denna gången. Så skulle morfar operera sig. En sådan där vanlig enkel operation som de går tretton på dussinet av hos gubbar. Och så futtigt blev det, sådan var ödets ironi, att morfar inte klarade den operationen. Han dog. Också helt plötsligt var min mormor inte längre någons fru. Hon som hade varit med morfar sedan hon var femton, när hon promenerade på ströget med en väninna och den där äldre, tuffa snubben vrålade förbi på motorcykel och fällde ned stålskodda skidor som det slog gnistor om. Man gjorde så på femtiotalet. Mormor blev kär.

Och jag minns en gång, kanske femtio år senare. När jag levde i en relation som jag inte var lycklig i. Men tänkte att jag får nog stå ut, det blir nog inte bättre än såhär. Så frågade jag mormor om det någonsin pirrade i henne när hon tittade på morfar. Hon tittade på mig med en blick som uttryckte både förfäran och självklarhet när hon svarade. 
-Ja, självklart. Eller, inte varje gång. Men ofta.

Min mormor har alltid, så länge jag kan minnas varit något av en stålmormor. Sådan har jag alltid tänkt på henne. Och trots att morfars död var som kryptonit för henne så reste hon sig. Och fann kärleken en gång till. Och oavsett hur gammal den är som blir kär är förälskelsen alltid ung. Mormor var lika löjligt förälskad i den där gamle mannen som jag var i de pojkar jag drog hem till mormor och morfar som tonåring. Nu finns inte heller mormors nya kärlek längre. Några år var allt de fick och mormor har förlorat två stora kärlekar. Men hon reser sig igen. Snubblar. Reser sig. Hon är tuff, min mormor.

I henne ser jag alla de åldrar hon är och har varit. Trots att hon numera bor i en gammal kvinnas kropp ser jag flickan i henne när hon fnittrar åt våra skämt. Jag ser den unga mamman i henne, som är precis som jag och oroar sig för alla farligheter i världen och pöser av stolthet åt vad barnen åstadkommer. Trots att det nu är mormors barnbarnsbarn som är små lever mormor mina känslor, genom mig. I mormor ser jag kvinnan mitt i livet. Som gör karriär, har familj, intressen och ett liv som rullar fort, fort. Sådan som jag är nu. Mormor bakar tekakor och kringlor åt mina barn när jag inte hinner, när mitt liv snurrar. Också ser jag mormor som hon är nu, som hon alltid varit så länge jag funnits. Som en mormor. En mormor som lever som om ålder bara är en siffra och man inte är äldre än man gör sig. En som alltid är grädden på moset när man lite improviserat bjuder in henne till någon happening. En som gläds med ens framgångar och sörjer med ens motgångar. Som alltid vill alla väl. Verkligen alltså. Greenpeace, FN och typ Unicef. De skulle ha mormor. För hon är väldigt bestämd och har ett hjärta av guld. Och sparar aldrig på känslorna. Mormor skickar sms om att hon älskar en när man förtjänar det som minst och behöver det som mest.

Så mormor, hon är verkligen en förebild. Min förebild. Jag är så tacksam att just jag fått mormor Siw till mormor.