lördag 20 maj 2017

2492! 2492? 2492.

När det är lördag och en har fått tillbaka sitt manus från redaktören och hon bara har föreslagit 2492 ändringar och en har en vecka på sig till nästa deadline.


Det är då en börjar med rosé redan vid lunchtid och funderar på hur jävla viktig den här författargrejen EGENTLIGEN är för en.

tisdag 16 maj 2017

Please send help

När en ska redigera sin bok och redaktören säger att en behöver ändra ordningen på alla kapitel och föreslår att en ska använda post-it-lappar för att göra det enkelt.

Notera vinet och astmamedicinen i bild. Det här är inte enkelt.



fredag 5 maj 2017

Prokrastinering, level 2000

När man ska ge ut en bok så måste en redigera den ungefär tvåhundra gånger innan såna som vet vad dom håller på med, blir nöjda.

Det påminner ganska mycket om att skriva en magisteruppsats: en börjar först när en vet att det är försent och en inte kommer hinna innan deadline. En prokrastinerar heeeeela tiden, plötsligt VILL en liksom dammsuga, lägga kikärtor i blöt och plantera i trädgården. För en är ju en trotsig 37-åring och så fort nån sagt till en vad en ska göra vill en ju göra precis tvärtom.

Sen när en väl lämnat in, lite försent, och väntat en evighet på utlåtandet så är det likt förbaskat nåt smartass som ska dissekera och ifrågasätta vartenda ord en skrivit.

Och en surar och håller verkligen inte med, men gör som de sagt ändå (efter att man typ kokat egen pitepalt och manglat lakan), konstaterar att det visst blev jäkla bra, och skickar in det igen.

Ja, ungefär sådär håller det på just nu. Om nån undrade alltså. Om inte kan ni cirkulera, här finns ingenting att se 😉

tisdag 2 maj 2017

Delirium

När man ska ge ut en bok så pendlar man ganska mycket mellan olika konstiga tillstånd. Man får till exempel nästan en hjärtinfarkt när man inser att man faktiskt tänker låta vem som helst som vill, läsa det man skrivit.

Man är också jäkligt lycklig mitt i paniken, för att det är så underbart att få skriva och så tomt när man inte har något att skriva.

Man är också inte riktigt klok. För världen delar sig liksom i två, en som är den verkliga och en som är den man skapat i ett word-dokument där man lever minst lika mycket som i den verkliga.

Och om man då t.ex. är ute och åker bil en vanlig torsdag och ser en gammal Opel Kadett. Ja, då måste man ju ta kort på den. För jag menar, det är ju precis en sån som Gustaf har. Gustaf i den andra världen, den som man har hittat på.


Och man fattar ju att man helt har tappat det, vad som är på riktigt och så. Man man bryr sig inte. För alla vet ju att författare ändå är galna.