För mig är världen så stor när jag inte har någon att hålla
i. Jag är bra på att vara själv men dålig på att vara ensam.
Att världen är stor, det är ju en bra sak egentligen. En del
vill att världen ska vara så liten som möjligt. Trygghet i varje steg, i varje
andetag. Aldrig riskera något, alltid veta allt och vara säker på att inte råka
göra fel. På ett sätt skulle jag vilja vara sådan. Men jag tror att det skulle
vara lätt hänt att då vara en sådan som ofta tänker, ”jag skulle
gjort så, jag skulle aldrig gjort så”. Alltid rädd att ångra sig ändå, även om
man försökt att minimera alla risker. Hela tiden betrakta livet från
backspegeln.
När jag var yngre tyckte jag mycket om det där ordspråket,
”det är hon som går vilse som finner de nya stigarna”. Och kanske är det sådan
jag är, inte så rädd att gå vilse. Trygg i att jag hittar nya stigar, hittar en
annan väg hem. Trygg i att jag aldrig misslyckas. Jag lyckas, eller så lär jag
mig. Och jag är varken bättre eller sämre än någon annan, för det handlar inte
om det. Det handlar om hur man betraktar saker. Man kan inte styra det som
händer en, bara hur man förhåller sig till det. Misslyckas man, eller lär man
sig? Går man vilse eller finner man nya vägar? Och är det då målet som räknas,
eller vägen dit? Jag tycker vägen dit. Resan. Målet kan få lov att ändra sig då
och då. Det är idag som räknas, om morgondagen vet vi ännu inget.
Och jag vet att det kommer att bli lättare. Trots att jag
kommer att vara ledsen många gånger till innan dess. Andra kommer att vara
ledsna. Jag kommer att förlora saker och människor och vinna andra. Göra
misstag, inte tänka mig för, såra och bli sårad.
Men detta är inte det värsta som hänt mig. Och trots att det är som att släpa omkring på något jättetungt som tar emot och skaver, så kommer det att bli lättare och jag kommer att bli starkare. Det kommer att bli bättre. Mindre ångest. Mindre ensamhet och mindre av den där pickande känslan av att sakna något, att hela tiden leta efter något, någon. Inuti mig själv och i alla ansikten jag möter. Leta efter bot i mig själv, leta efter att inte behöva något så förtvivlat mycket.
Men detta är inte det värsta som hänt mig. Och trots att det är som att släpa omkring på något jättetungt som tar emot och skaver, så kommer det att bli lättare och jag kommer att bli starkare. Det kommer att bli bättre. Mindre ångest. Mindre ensamhet och mindre av den där pickande känslan av att sakna något, att hela tiden leta efter något, någon. Inuti mig själv och i alla ansikten jag möter. Leta efter bot i mig själv, leta efter att inte behöva något så förtvivlat mycket.
Men världen är stor när man inte har någon att hålla i
handen. När man ska gå igenom något och komma ut som någon annan på en annan
sida av något. Den resan måste man
göra själv, det måste man. Men man kan få lite sällskap på vägen. Vilka som
kommer att göra en sällskap har man faktiskt ingen aning om innan. En del tar
ett kliv fram och andra ett kliv bak. Och jag blir varmt överraskad över några,
kanske lite besviken på andra. En del människors kliv bakåt förstår man, inser
genast att det är rätt. De kan inte finnas för en nu. En del kliver bakåt och
står där och viskar med varandra. Det gör mig ledsen. Jag skulle föredra om de
klev fram och frågade istället. Jag är inte rädd för obekvämt eller konstigt
eller rättframt. Jag är rädd för saker som sker bakom ryggen och i smyg.
Många har sagt; ”Åh, så fort det går”. Som om man inte förstår
att jag har flera ansikten och att jag bara visar de du kan hantera och
förvalta. Som om man inte förstår att det som verkligen är på riktigt, det händer under
ytan, som en underjordisk flod. De som klivit fram vet hur den strömmar. Var
den tar vägen. Var den rinner ut. Ser den i mina ansikten. Vill se alla mina ansikten, vill se allt det
här, orkar se det. Jag är tacksam för dem. För att de klivit fram och gått
alldeles intill mig, den här tiden. Gjort att många av dagarna som kunde varit
bara hemska har varit mer än så och innehållit mer än gråt och ångest. Sett till
att jag fortsatt att träna, för det gör mig glad. Uppmuntrat mig att skriva bok,
för det gör mig lugn och lycklig. Pushat mig att gå till jobbet och sett till
att jag trivts där, för det är ett bra sätt att behålla vardagen lite som
vanligt.
Jag är tacksam för dem. De är mina ljus att hålla en
skyddande hand kring. Världen är fortfarande stor, men inte så farlig att gå
vilse i.