torsdag 22 februari 2018

Om ensamhet, vilsenhet och nya stigar

För mig är världen så stor när jag inte har någon att hålla i. Jag är bra på att vara själv men dålig på att vara ensam.

Att världen är stor, det är ju en bra sak egentligen. En del vill att världen ska vara så liten som möjligt. Trygghet i varje steg, i varje andetag. Aldrig riskera något, alltid veta allt och vara säker på att inte råka göra fel. På ett sätt skulle jag vilja vara sådan. Men jag tror att det skulle vara lätt hänt att då vara en sådan som ofta tänker, ”jag skulle gjort så, jag skulle aldrig gjort så”. Alltid rädd att ångra sig ändå, även om man försökt att minimera alla risker. Hela tiden betrakta livet från backspegeln.

När jag var yngre tyckte jag mycket om det där ordspråket, ”det är hon som går vilse som finner de nya stigarna”. Och kanske är det sådan jag är, inte så rädd att gå vilse. Trygg i att jag hittar nya stigar, hittar en annan väg hem. Trygg i att jag aldrig misslyckas. Jag lyckas, eller så lär jag mig. Och jag är varken bättre eller sämre än någon annan, för det handlar inte om det. Det handlar om hur man betraktar saker. Man kan inte styra det som händer en, bara hur man förhåller sig till det. Misslyckas man, eller lär man sig? Går man vilse eller finner man nya vägar? Och är det då målet som räknas, eller vägen dit? Jag tycker vägen dit. Resan. Målet kan få lov att ändra sig då och då. Det är idag som räknas, om morgondagen vet vi ännu inget.


Men världen är väldigt stor för mig. Lite sådär att den är lätt att gå vilse i. Och jag får leta för att hitta en ny stig. Det är lite skumpigt på stigen just nu, för mig. Det har ännu inte gått en dag det här året som jag inte gråtit och den här jävla ångesten, den suger faktiskt. Men det handlar om att förhålla sig till alltsammans. För du vet, ju mörkare det är, desto bättre syns ljuset. Det är faktiskt viktigt att tänka på och ta vara på. Sånt är jag väldigt bra på. Att hålla en skyddande hand kring små ljus i min storm.
Och jag vet att det kommer att bli lättare. Trots att jag kommer att vara ledsen många gånger till innan dess. Andra kommer att vara ledsna. Jag kommer att förlora saker och människor och vinna andra. Göra misstag, inte tänka mig för, såra och bli sårad.
Men detta är inte det värsta som hänt mig. Och trots att det är som att släpa omkring på något jättetungt som tar emot och skaver, så kommer det att bli lättare och jag kommer att bli starkare. Det kommer att bli bättre. Mindre ångest. Mindre ensamhet och mindre av den där pickande känslan av att sakna något, att hela tiden leta efter något, någon. Inuti mig själv och i alla ansikten jag möter. Leta efter bot i mig själv, leta efter att inte behöva något så förtvivlat mycket.

Men världen är stor när man inte har någon att hålla i handen. När man ska gå igenom något och komma ut som någon annan på en annan sida av något. Den resan måste man göra själv, det måste man. Men man kan få lite sällskap på vägen. Vilka som kommer att göra en sällskap har man faktiskt ingen aning om innan. En del tar ett kliv fram och andra ett kliv bak. Och jag blir varmt överraskad över några, kanske lite besviken på andra. En del människors kliv bakåt förstår man, inser genast att det är rätt. De kan inte finnas för en nu. En del kliver bakåt och står där och viskar med varandra. Det gör mig ledsen. Jag skulle föredra om de klev fram och frågade istället. Jag är inte rädd för obekvämt eller konstigt eller rättframt. Jag är rädd för saker som sker bakom ryggen och i smyg.

Många har sagt; ”Åh, så fort det går”. Som om man inte förstår att jag har flera ansikten och att jag bara visar de du kan hantera och förvalta. Som om man inte förstår att det som verkligen är på riktigt, det händer under ytan, som en underjordisk flod. De som klivit fram vet hur den strömmar. Var den tar vägen. Var den rinner ut. Ser den i mina ansikten. Vill se alla mina ansikten, vill se allt det här, orkar se det. Jag är tacksam för dem. För att de klivit fram och gått alldeles intill mig, den här tiden. Gjort att många av dagarna som kunde varit bara hemska har varit mer än så och innehållit mer än gråt och ångest. Sett till att jag fortsatt att träna, för det gör mig glad. Uppmuntrat mig att skriva bok, för det gör mig lugn och lycklig. Pushat mig att gå till jobbet och sett till att jag trivts där, för det är ett bra sätt att behålla vardagen lite som vanligt.


Jag är tacksam för dem. De är mina ljus att hålla en skyddande hand kring. Världen är fortfarande stor, men inte så farlig att gå vilse i.