lördag 24 juli 2010

Innerligt och hopplöst...

...förälskad i mitt jobb.

Jag trodde aldrig, not in a million years, att jag skulle gilla att jobba. Då och då, ganska sällan, har jag på tidigare jobb jag haft, känt en liten gnutta gillande. Bara som en snabb liten aning av trivsel som flashat förbi innan jag återgått till att bara vara där och göra mina arbetsuppgifter, givetvis på ett bra sätt, men ändå. Alltid, varje dag, tittat på klockan. Längtat efter barnen. Hellre velat vara någon annanstans. Med barnen.

Jobbet har varit en tjuv som stulit tid från mitt liv, tid borta från mina barn, som under tiden jag jobbat, fortsatt växa, skratta, hitta på sina underfundiga små hyss och bara varit de mirakel de alltid är. På jobbet har jag saknat ljudet av deras ljuvliga små röster, deras underbara skratt. Friheten att närhelst jag vill, vila min blick på de vackra uppenbarelser de utgör. Att röra vid dem, se dem växa, dela deras tid.

Under två år jobbade jag natt för att mista så lite tid som möjligt, av den tid som borde vara vår tillsammans. Sen sade jag upp mig, och det är historia nu. En vecka in på det nya året, öppnade så Gud ett fönster till mig. Jag fick jag en chans till något nytt, ett sms från någon som ville anställa mig. Mig? Jag, det svarta fåret i sjukvården. Jag, som hade fått höra att nu när jag sade upp mig, så var det då rakt aldrig någon som skulle anställa mig igen. Persona non grata.

Jag tog jobbet, och har sedan dess, inte en enda dag sneglat på klockan och längtat till gå-hem-dags. Jag har en passionerad, ångande het kärleksaffär med detta fantastiska arbete, denna underbara arbetsplats, dessa makalösa arbetskamrater.

Idag är första dagen på semestern, och jag undrar med vemod i hjärtat hur jag ska klara mig utan mitt jobb i fyra hela veckor.

torsdag 1 juli 2010

En feg och rädd stackare...

...det är vad jag brukar kalla mig själv då och då. När jag känner mig som en liten skit, en liten myra eller något sådant litet kryp som är så litet att ingen ens brytt sig om att ge det ett namn. När jag stått upp för vad jag tycker, tagit en strid som är min, som är viktig. Rätat på ryggen, men darrat av skräck inuti.

Det finns en kategori på den här bloggen som varit dold i ett år eller så, idag publicerar jag den igen. Jag har läst alla 11 inläggen och står fortfarande för varenda ord jag skrev där, för ett år sedan.

Det som startade med en mans sista andetag en mörk januarinatt ledde till, för mig, oanade konsekvenser. Jag har blivit tvivlad på, skälld på, oändligt ifrågasatt. Folk har gått bakom ryggen på mig, och när de ändå var där passade de på att hugga fritt med såväl yxa som kniv. Och nålar, det var de små nålsticken som gjorde allra ondast, och vars gift verkade allra längst.



Jag har fått ofantligt mycket stöd och uppmuntran, beröm och feedback. Och jag har aldrig, en endaste sekund, tvivlat på att jag gjorde rätt. Och, ta mig skråen, jag gick hel ur det här! Även om jag betvivlade det starkt ett tag. Jag kom ut på andra sidan, men som en annan människa, lite hårdare, lite fulare, lite tuffare. Inte så mjuk och varm i hjärta och själ. Vuxnare, antar jag.
Det är den jag är nu.

Häromdagen utsåg tidskriften "Dagens Medicin" mig till "Dagens sjuksköterska" (det är liksom inte en ny varje dag, utan namnet anspelar på tidskriftens namn). Under juni och augusti får en sjuksköterska i veckan äran, och dessutom en tårta.
Det känns bra.