söndag 29 mars 2020

Lars - surdegen

Denna blogg, i vilken jag skriver mer sällan än min mor går i kyrkan, ska jag nu publicera ett recept. Vilket i sig är mycket ovanligt.

Men allt i denna tid är mycket ovanligt. Jag hade inte på allvar trott att jag, i min livstid, skulle uppleva att ett virus spred sig över jordklotet och orsakade att människor insjuknade och avled i tusental varje dygn, att länder stängde sina gränser och utfärdade förbud mot att träffas i grupper om fler än två personer för att söka hindra virusets spridning. Att 99% av nyheterna varje dag i veckor och månader skulle handla om viruset, att börserna skulle falla, företag gå i konkurs, människor förlora sina arbeten och sin trygghet. Och att flygplanen skulle sluta att lyfta, att båtarna skulle stanna i hamnarna och vattnen ägas av de väsen som levde i dem och att himlen skulle klarna när fabrikerna som förpestade den, stängde runtom i världen.

Och på samma gång är jag lika oändligt ledsen och rädd som lättad och nyfiken. Jag hade velat att mina barn skulle få växa upp i den värld som jag känner, som jag kan och som vi är trygga i. Jag hade velat kunna svara på mina barns frågor om vad som kommer att hända, hur det kommer att bli. Men det hade inte blivit så, i vilket fall som helst. Oavsett det här viruset så hade mina barn ändå inte fått växa upp i samma värld som den jag växte upp i. För i den här världen så brinner Amazonas och Australien i veckor och månader medan det snöar i Belgrad och i Bagdad i maj. Och i Sverige kommer våren redan i december och i juni är det så varmt att folk måste ha grytvantar på sig för att kunna hålla i bilratten. I Sverige där det aldrig snöar längre och varje år är det varmaste hittills, förutom det året på 1800-talet då, som någon foliehatt ilsket delar i ett inlägg på Facebook som bevis på att allt det här faktiskt är normalt och inte orsakat av människan. Och barnen dör i små jävla gummibåtar på Medelhavet och någon hittar dem med de vackra små ansiktena begravda i sanden på en sådan strand dit vi inte åker för att sola oss. Vi ligger på en annan strand och chillar, trygga i ovetskapen om att vi i Europa mutat Turkiet att ta hand om de som flyr för sina liv. Sen kommer vi hem till Sverige och blir arga för att de har ändrat på algoritmen på Instagram så att inte tillräckligt många ser och gillar våra semesterinlägg och Lidl för helvete fortfarande har tysk mjölk.

Den där världen jag saknar för mina barns skull, den finns inte kvar ändå.

Så, blandat med oro och skräck, finns en nyfikenhet på hur världen efter detta kommer att se ut. Jag är en av dem som tror att det kommer en ny värld, att vi skapar en ny. Att den här världen vi haft, den har varit trasig länge, nu har den helt gått sönder. Spruckit, och jag är en sådan som ser de svaga konturerna av en ny värld, i ljuset som sipprar in genom sprickorna av den gamla. Säkert kommer många saker att gå tillbaka till "som vanligt" efteråt. Medan många, många saker kommer aldrig mer att bli som vanligt. Många av oss kommer inte ens att finnas längre. De av oss som blir kvar, vi får anpassa oss, utveckla oss, förändra oss. Vår ekonomi, vår kapitalism och konsumtion, vårt resande och köpande och ha-begär och jag-jag-jag, det kommer att bli annorlunda. Och det här med klimatet. Tänk att, när jorden nu fått ett litet andningshål så börjar hon redan att laga sig själv, reser sig ur askan vi försänkt henne i. Så även sen, efteråt, kommer vi aldrig mer att kunna säga: "Vi visste inte". Eller: "Vi kan inte vara säkra på att den här klimatkrisen är orsakad av oss, vi vet inte hur det hade sett ut om det var på ett annat vis". För från och med nu så kommer vi alltid att veta. Vi kommer alltid att ha data att jämföra med. De där veckorna och månaderna det första året på tjugotalet, när människorna slutade gå till jobben i fabrikerna, när flygplanen slutade att flyga och jorden fick hämta sig ett slag.

Och istället för att gå till jobbet och ägna resten av tiden åt att konsumera saker så stannade folk hemma och hade eoner av tid att ägna åt något annat, till exempel att baka, sy och sätta fröer. Jästen tog slut i affärerna och jag satte en glutenfri surdeg. Här kommer receptet på Lars - degen och brödet. Lars är oändlig, så om någon vill en liten slatt av honom delar jag gärna med mig, pm:a mig på Insta eller Messenger.

Dag 1:
Surdegsgrund:
100 g ljummet vatten
100 g glutenfri mjölblandning eller rismjöl
1/2 rivet äpple - behåll gärna skalet på

Blanda i en glasburk som rymmer minst 750 ml. Döp surdegen till ett passande namn, t.ex. Lars. Ställ Lars på ett ställe där han har det lite ljummet och mysigt. Låt locket vara lite på glänt så att han kan andas.

Dag 2 & 3: Rör om i Lars morgon och kväll. Om han inte börjat bubbla och växa och luktar gott av jäst på dag 3 så blir det inget av det och du får börja om.

Dag 4: Ta undan hälften av Lars till brödet nedan, mata resten av Lars med 100 g ljummet vatten och 100 g rismjöl. Ställ den nymatade Lars i kylen om du inte kommer att baka imorgon också. Nu kan stå i kylen och ha det lite chill, ca. var femte dag vill han ha mat och delas igen.

Glutenfri surdegslimpa, grundrecept:

  • Ca 1 dl Lars
  • 6 dl vatten
  • 2 msk honung
  • 300 g havremjöl eller 200 g bovetemjöl
  • 120 g rismjöl, teffmjöl eller durramjöl
  • 10 g fiberhusk (psyllium)

Gör såhär:
Blanda Lars, vatten och honung till en degvätska. Blanda de torra ingredienserna för sig, och rör sedan i dem i degvätskan. Det ska bli som en tjock smet/lös deg. Klä en stor limpform med bakplåtspapper och häll i smeten/degen. Pudra på lite mjöl och täck med bakduk. Beroende på om degvätskan är kall eller ljummen och om du jäser degen på ett varmt ställe eller inte, behöver du olika lång jästid.
Kall - jäs över natten, ca 10 timmar. Ljummet - jäs i 5 timmar.

Baka av brödet i 250 grader i 25 minuter, sänk värmen till 200 grader och baka i 25 minuter till. Låt svalna på galler.

Brödet är väldigt gott bara som det är, men kan såklart smaksättas på alla möjliga sätt - släng i lite solrosfrön, pumpafrön, lite tomater, oliver, ost & basilika, fikon eller aprikoser och nötter, brödkrydda eller något annat du tycker verkar gott.