torsdag 3 januari 2019

Kärleksbrev till Micke

Innan jag hade dig letade jag hela tiden. Jag visste inte ens efter vad. Som Harry Potter efter horrokruxerna. Något som kunde få framtiden att komma lite saktare eller kännas lite mera hoppfull. Eller som en sista utväg, något som kunde få nuet att vara kvar längre. Till sist blev det ändå omöjligt att tysta den där rösten inuti som sade att det måste finnas något mer. Omöjligt att inte ge efter för övermodet att strunta i om det var förändring eller förlust jag stod inför. Leta efter dig.

Ibland tänker jag att jag skulle ha velat finna dig tidigare, så att jag fått älska dig längre. Men så minns jag att det är fel. Att vi inte ens var färdiga med det vi skulle göra när vi möttes första gången. Eller att vi möttes precis exakt i rätt tid, så att vi blev vänner först. Att jag bar dig inom mig, och du mig, i åratal tills det var dags för oss att finna varann. Och hursomhelst spelar nuet och framtiden inte längre lika stor roll, de är inte skrämmande som en stövelklack mot nacken längre. Och du vet, för att bli en fjäril måste det lilla livet lösas upp helt och hållet i sin kokong innan det kan bli en fjäril. Så alla de där gångerna vi föll i bitar och gick sönder, kanske var det för något gott till sist. Livet, som lovade oss att vi skulle få bli lyckliga men först gjorde oss starka. När vår natt nalkas kommer jag att ha drömt om tusen olika livstider, alla med dig. Och ändå blev vi inte färdiga med varann. 

När vi inte är tillsammans är det något inuti mig som frågar efter dig hela tiden. Som ett barn på väg någonstans, som gång på gång frågar om vi är framme snart. Var är du var är du var är du. Jag föreställer mig dig på varje tom plats bredvid mig. Bortom all rimlighet letar jag efter ditt ansikte i folkmassor jag ändå vet att du inte finns i. Trevar efter din hand och din kropp i tomheten där du låg natten innan. Du som gör mig till någon. Jag som aldrig haft någon så som de haft mig. Nu har jag det. Som om du ser något mer än alla andra. Som om du verkligen ser en enhörning där andra ser en häst. De kommer aldrig att döpa några gator efter mig, inga utmärkelser kommer årligen delas ut i mitt namn efter min död. Det enda som är viktigt är att ditt hjärta kanske slår lite snabbare ibland när du tänker på mig. Det måste ju ändå betyda att jag lämnat något där. En liten skatt som är din och min, på det ställe som från och med nyss är det enda jag vill kalla hemma. 

En annan grej med fjärilar är att de faktiskt inte kan se sina egna vingar. De kan inte se hur vackra de är. Och det är samma med människor, samma med dig. Inte ens om du blundar och föreställer dig den allra, allra bästa versionen av dig själv, är du så vacker och underbar som i mina ögon och i mitt hjärta. Och då menar jag också att du är ärrad och repad och tillbucklad på alla mina favoritsätt. Du är perfekt.

/K