onsdag 29 augusti 2018

På min trettionionde födelsedag.

För nästan ett decennium skrev jag ett blogginlägg där jag skulle göra som liksom en liten krönika över det gångna decenniet (oklart varför). I vilket fall som helst, jag postade det aldrig för när jag läste det så framstod jag liksom som…någon som aldrig blev nöjd och aldrig kunde hålla fast vid något. Om man läste det med en särskild sorts glasögon så var det bara flyttar hit och dit, olika jobb och plugg och kärlekar om varann. Så det blev ingen publicering, jag var alldeles för ängslig över vad folk skulle tycka om mig. Att de skulle tänka saker jag inte visste något om och som jag inte kunde försvara mig emot.

Dessutom tänkte jag att det var slut med allt sådant där då. Jag hade gift mig, köpt hus, pluggat klart en magisterexamen, fått ett bra jobb. Jag trodde att jag, när jag hade allt det där, skulle sluta sträva mot nya ställen. Jag trodde att jag skulle sjunka in i en lunk där inte mycket förändrades från år till år och att det mesta skulle vara detsamma i evighet och jag skulle inte längta till någonting för att jag hade fått allt jag någonsin kunde önska mig och därmed inte vilja något mer.

Och jag säger inte att det är fel att ha det så. Jag förstår att för de som bor på samma ställe jämt och har samma jobb nästan hela sina liv, åker på semester till samma ställe varje sommar i tjugofem år, för dem är det inte ”att inte längta till något…”. Man tolkar ju saker utifrån sina egna preferenser, det är bland annat det som gör oss till individer. Och nu när jag levt klart mitt år som trettioåttaåring fattar jag att jag är en annan sorts individ än de som lever så. Nu ger jag mig själv tillåtelse att sluta försöka vara en sådan. Det är en lättnad att hänga av sig den förklädnaden. Den har blivit alltmer illasittande, skavt och kliat. Suttit åt runt magen och halsen så att jag mått illa och inte kunnat andas ordentligt. För sådana som mig blir ”samma” outhärdligt. Jag blir som en Border Collie som inte får jobba. Jag biter sönder saker, kissar på gardinerna och rymmer så fort någon öppnar ytterdörren. Kanske borde jag diagnosticeras med någon typ av åkomma som man får ritalin mot. Men jag vill inte ha en diagnos. Allt jag vill är att leva. Att leva. Att leva mitt liv så som jag vill.

Och som sagt. Såna som inte är som jag, såna som inte blir uttråkade så lätt, såna tänker kanske att ”man måste försöka lite” och ”det är inte farligt att ha tråkigt”. Fast man får fatta, precis som jag fattar att det inte är farligt för dem, att det är fanimig farligt för mig. Jag går sönder, blir galen. Får ångest och hör röster som säger till mig att jag måste ut, bort, vidare. Det är min egen röst jag hör, och jag lyssnar till den. Den säger att jag har rätt att leva på mitt sätt, känna livet i mig. Känna det ryta och riva. Den säger att livet blott är ett ögonblick mellan två evigheter och inte fan kan man ens hänga sig kvar i det när det är slut, hur mycket man än vill. Det enda man kan göra är att försöka njuta av det så mycket som går. Fånga alla möjligheterna som borde tillhöra en.

Jag fyller trettionio idag.

Det här året som passerat har nog varit mitt svåraste någonsin. Och då hade jag ändå några svåra när jag var tonåring. Jag har varit det ensammaste, vilsnaste någonsin. Det mest förtvivlade och mest uppgivna. Jag har varit det räddaste jag någonsin varit. Det hände en måndag i mars och det vill jag aldrigaldrig mera vara med om. På tisdagen tränade jag för att låta tankarna få vara någon annanstans en stund. När jag åkte från gymmet blödde mina händer.

Och jag har varit det mest älskade, omhuldade. Uppvaktade och uppskattade.

Jag har gråtit mer det här året än jag gjort sammanlagt de senaste tio eller tjugo. Och skrattat, herregud som jag har skrattat. Jag har förlorat och vunnit. Sårat och blivit sårad.

Jag har skilt mig det här året. Förlorat Daniel och med honom, många andra. Lämnat mitt hem, min hund, min katt. Fått behålla mina pojkar, vi som är de tre musketörerna. De som är beviset på att jag inte är galen, att jag vet vad som är heligt, vilken trygghet som är viktig. Jag har fått tillbaka min Niklas. Fått en Ann-Louise. Haft en liten armé av värme och trygghet; Maria och Nilla. De som ordnat min releasefest för mig som givit ut min första bok det här året. Och sen. De har packat och flyttat och snapat och åkt på hoe-trip och skålat för allt vi förlorat och allt vi vunnit och frågat varje dag hur jag mår. Min mamma, hon som gett mig livet så många gånger under mina trettionio år har sagt till mig att:
  1. Leva livet för det är kort
  2. Inte försumma det, för det är trots allt LIVET
  3. Skita i vad folk tycker
Och jag har funnit min Micke och han har funnit mig.

Och ingen dag har varit samma, allt har varit olika hela tiden. Allt har ändrat sig och sen ändrats igen.

Samma är fel för mig. Olika är fel för andra. Precis som syre och blod är bra grejer så är de dödliga om de hamnar på fel ställen. Och jag är inget träd, om jag är på fel ställe så flyttar jag mig. Och om man sitter och väntar och väntar på att något eller någon ska komma och rädda en från sig själv så får man nog vänta ända tills det där mörkret som man kom ifrån hämtar tillbaka en igen.

Och I swear to God, jag hade verkligen inte tänkt från början att det här skulle handla om Micke, men hur fan skulle jag kunna låta bli när han är så förknippad med liv, för mig.

Han säger: ”Ändra dig aldrig. Du som är olika varje dag, var sådan.” Vad han menar är att jag är perfekt, precis sådan som jag är. Olika. Hög och låg, lugn och galen. Gråter nästan varje dag. Älskar honom som en besatt. Skrattar på rätt ställen och på fel, mitt i natten och precis där man ska. Drömmer om saker, blandar dem om vartannat i meningar som ibland är obegripliga men aldrig för honom. Han som dricker mig och säger att jag är en naturkraft, en enhörning, en stjärna och solen. Han som inte behöver dämpa min lyskraft för att synas bättre själv, han som inte räds att någon annan ser att jag lyser. Han vet att jag lyser oavsett och mer på honom ju mer han är och ju mer han älskar. Han behöver inga solglasögon men blir ändå inte bländad. Han gör alla dagar mera speciella än en ojämn födelsedag. Han stod vid stranden, vid vattnet där andra doppat tårna och tyckt att allt ändå varit för mycket, för lite, för fel. Och så kom jag, en tidvåg. Och han omfamnar den. Som om den, jag, är allt han velat och längtat efter.

/Kerstin

onsdag 4 juli 2018

Om att värdera sig själv

Ibland blir jag så ledsen på mig själv.

Micke och jag tillbringade gårdagskvällen i boxen. Det har nu gått tio veckor sedan min operation och jag återtar funktion och styrka, lite i taget för varje gång vi tränar. Vi hade en så kul och bra kväll i boxen, svettades och skrattade och kämpade om vartannat, hjälptes åt med teknik och att räkna reps, tog selfiesar och löjlade oss.

Det var alldeles varmt inuti mig när jag kom hem och kollade på bilderna vi tagit. De på mig motsvarade inte alls hur jag känt mig där under kvällen. Så som jag känt mig – stark och bra – sådan såg jag inte alls ut. Bara liksom…ful och felfelfel. Det förtog helt känslan jag burit hem från boxen och allt som återstod var en oändlig besvikelse över mig själv.

Och nu tänker jag på det, att det är väl då fan att jag ännu vid trettioåtta års ålder, med allt det liv jag fått leva, allt jag fått skapa, allt jag burit och allt jag lämnat bakom mig, ännu inte kan värdera mig själv baserat på allt det. Ur ett helhetsperspektiv, där utseendet är en av många ingående parametrar, med kanske ganska litet värde. Att inte utseendet har ständig veto som får alla de andra sakerna att vara inget värda alls.

Det handlar inte om vikt eller storleken på kroppsdelar som ska vara små eller stora för att passa i idealen. Bara att de ser…fel ut. Det är liksom som att jag värderar mig själv i en komplicerad multiplikation där utseendet är siffran noll. Det betyder att vilka andra värden jag än lägger in i multiplikationen blir svaret ändå noll, eftersom utseendet är noll.

Då spelar det ingen roll alls att jag kunde ro snabbare och lyfta tyngre än förra veckan. Att jag genomförde alla svintrista rehabövningar och att vi har romwodat varje dag i flera veckor, i solen så att vi är alldeles påfyllda med D-vitamin. Att jag är friskfriskfrisk. Att mina pojkar finns här, alldeles nära. Att Micke och jag har det där mellan oss som jag skrivit böcker om, men aldrig fått leva förrän nu. Att jag är vacker i hans ögon, att han utstrålar det i varje ögonkast. Att jag är kapabel, att jag tar mig till de ställen jag vill komma. I livet. Att jag förverkligar drömmar.
För på bild ser jag inte ut som jag trodde eller som jag vill och då är allt det andra ingenting värt.

Är det någon mer som känner så?

/Kerstin

Förtydligande: jag tränar inte crossfit för att uppnå ett visst utseende, även om synliga muskler är en välkommen bieffekt. Jag började med Crossfit för att rehaba mig efter en tids sjukdom. Crossfit är en sport som jag numera tränar för att den är otroligt rolig samt jag vill bli bättre på den. Det innebär alltså bättre på alla ingående moment, samt kombinationen av dem alla. Ungefär som att folk spelar fotboll för att de tycker att det är roligt samt de vill bli bättre på fotboll. Det är viktigt att veta, och att förstå.

lördag 14 april 2018

På väg

Det är inte det att jag inte är nöjd. Det är bara det att jag inte är framme och inte är färdig. Kanske kommer jag inte att komma fram någonsin, kanske kommer jag fortfarande att vara på väg någonstans den dagen jag dör. Jag vill någonstans och framåtstans. Och inte längre bort.

Det är söndrande och tröttande att gå skilda vägar. Det är så lätt hänt att glömma alltsammans, allt som var och det man nyss var överens om. Det är så lätt hänt att skriva om alltsammans inuti sig själv när ensamhetens vassa ljus lyser på det som man efteråt inbillar sig är ett facit. Det är så lätt att bygga skuldberg av det som gör ont. Det är så svårt att låta sådana berg erodera genom att prata, gråta, fråga och försöka förstå. Det är så lätt att, för att slippa att själv släpa på skuldbergen, lämpa över dem på den andre. Att, när man letar efter vägen framåt, se bakåt och tro att om man bara förkastar allt som var så blir det lättare att se framåt. Och det så lätt för dem omkring en, de som älskar en och vill att man ska må bra, att till vilket pris som helst heja på en i det där. Att hjälpa en att förkasta allt som var, att hata och dra det i smutsen. Att säga att allt du älskat är brutet och ruttet och låta dig förlora alltsammans.

För att inte låta det bli så för mig, så tänker jag på allt som varit varje dag. När jag kör bil och åker tåg, när jag ska sova och när jag lagar mat. När jag är med andra människor och när jag är tyst i ensamhet. Jag går igenom alla åren, allt vi gjorde, allt liv vi levde. Det vi byggde tillsammans. Och jag pratar om oss, vi som var ett vi. Berättar om fina och roliga saker vi sade och gjorde, sådant vi upplevde tillsammans, sådant som vi bestämde oss för att genomföra och sedan gjorde. Låter minne på minne rinna genom mina känslor, låter dem fastna på nya ställen. Låter dem vila och bilda grund och näring till ett klokare, helare jag. För jag vill bevara det inuti mig, sådär som solvärmen stannar kvar i ett klippblock när natten kommer, och om man lägger handen på det känner man solen och värmen därinne. Den finns kvar, fast i en annan form.

Allt det som gjorde att vi tillsammans bestämde att vi skulle sluta vara ett vi, det pratar jag också om, om än inte alls lika mycket. Det tog så mycket plats i mitt inuti under så lång tid innan, att jag inte längre behöver låta det ta särskilt mycket plats alls i denna nya tid. Nu är nästa fas i livet och vi skulle inte till samma ställe längre. Ingen av oss var villig att anpassa sig så mycket att vi kunde finna ett gemensamt mål.

Var jag ska ta vägen i denna nya tid vet jag inte ännu, bara att jag är det. På väg. Och sådan oändlig tur har jag, att jag har någon vid handen, någon i hjärtat. Och jag vet. Den kärleken följde inga tidtabeller för när folk i allmänhet tycker att det är smakfullt att träffa någon ny. Men jag vill inte vänta på livet för syns skull, för att ytan ska se fin ut. Inte när livet liksom finns alldeles här. Sköljer över mig i varma vågor. Jag har ett enda kort liv och fan heller att jag tänker försumma att leva det så mycket jag bara kan. Inte så länge jag och de jag har ansvar för, är hela och lyckliga.

Och jag är så tacksam över att ha någon som vill dela den här krokiga och otrampade, ständigt föränderliga vägen, med mig. Den som är sådan, men leder framåt. För min trygghet ligger inte i rutiner och förutsägbarhet. Inte i väggar och tak, stämpelklocka och sparkonto. Den ligger i att bära på och balansera två vågskålar som innehåller hopp respektive förtvivlan, ljus respektive mörker, och förstå att båda skålarna är av godo eftersom ingen kan existera utan den andra. Att känna dessa vågskålar inuti mig och veta att om bara den skålen som bär hopp och ljus är ett litet, litet uns tyngre än den andra, så växer det blommor i mitt bröst.



Och vilken sällsam och märkvärdig lycka det är att ha någon som vill dofta på dessa blommor. Inte plocka dem, bara dofta och njuta av att de växer. Vattna dem och ge dem näring och odla fler. Någon att dela alltsammans med. Att skriva nästa kapitel med, och nästa och nästa. Bygga vidare tillsammans med, inte ens behöva börja om från början. Någon som är så förunderligt speciell eftersom han vill ha alltsammans det här som är jag, alla mina jag, alla mina sidor. Som inte ens letar efter den ”riktiga” jag, förstår istället att jag är ett kaos som lever med mina känslor som olika hattar och kostymer och nästan alltid med tacksamhetsglasögonen på. Allt jag gjort och tänkt, känt och älskat, förkastat och förlorat. Och säger att det är det som är det fina med mig. Någon som ibland klär av mig alla hattarna och kostymerna och glasögonen och låter mig vara naken i allt mitt kaos och sova en hel dag för att jag behöver återhämta mig från världen som är så stor för sådana som mig som inte kan eller ens vill stänga den ute. Som då och då kommer in till mig bara för att titta på mig, som ler snällt mot mig, som kysser mig bakom örat och lämnar en kopp kaffe på sängbordet innan han går igen.

Om man inte visste det, så stavas Micke med ett hjärta efter ”e”-et.

fredag 30 mars 2018

Igen, tid.

Jag tänker mycket på tid.

Vad den är och vad den gör med oss. Vad den lovar och de löften den infriar. Allt vi tror om den som den inte kan klara av, hur lång eller kort den än är.

När jag var yngre så tänkte jag ibland att tid, det är det enda vi har. Sen födde jag mina barn och knappt hann hjärtat slå ett slag så hade tiden gått så fort att jag fanimig var rädd varje dag. Och ännu mer på nätterna. Rädd för vad som skulle finnas bortom det här att vara allt för den där lilla människan som vuxit, först inuti ens kropp, sedan utanför den. Som alltid varit en så nära. Bortom att vara nästan allt för sitt barn. Vem ska man vara då?

Så ville jag stanna tiden, för bortom det universum jag utgjorde för mina barn, såg jag ingenting. Det är självutplånande att tänka så, jag vet. Att tänka att man inte är något mer än mamma, att ens enda värde sitter i det. Men jag har varit mamma i hela mitt vuxna liv. Och att vara mamma var det första jag var bra på. Första gången jag kände mig trygg och säker och hel. Så vad kommer bortom det? Vad ska man vara bra på, vad ska man leva för?

Då blir tiden, den där som så obönhörligt hela tiden rör sig framåt, ens fiende. Horisonten syns liksom inte ens, man vet inte var man ska ta vägen och vad man ska göra. Vem man ska vara. För man fattar vad tid är och vad tid gör. Och den är fan inte ens vän när man inte ser någon mening i den där tomma sörjan som finns framför en, den som ska föreställa tiden som kommer. Då är allt tomhet och ett jagande efter mening, eller att åtminstone söka döva känslan av tomhet.

Och sen kommer det här livet, som är som en stormvind, i vilken jag är en vante som far omkring, och rör om i alltsammans. Saker blir upp och ned och faller isär och faller tillrätta på andra sätt. Och tiden har inte ett skit med saken att göra.

Och så vaknar jag en vanlig dag, som en sådan här. Och människor som nyss fanns har försvunnit ur mitt liv, det har de. Som förluster på den egna sidan, i en strid. För alla slåss på den egna sidan. De finns bara kvar i mitt hjärta nu. Men så som allting är, så som det alltid finns sammanhang och mening i saker om man bara vågar se den, så har andra kommit tillbaka. Sådana som fattats mig och som fattats mina barn. Sådana som bara funnits i mitt hjärta, länge, länge. Och jag vet att det aldrig kunnat hända om det inte varit för de andra förlusterna.

Och det där med tid, återigen. En sådan som jag, som tänker mycket på till exempel tid. Fattar att allt har sin tid. Att det nu är en ny tid. Att den här vanliga dagen som är idag, är en dag i denna nya tid. Och att man åtminstone alltid kan välja hur man förhåller sig till den här stormen och det som skövlas och det som gror i dess väg.

Och när jag ändå skriver om tid så kan man reflektera över hur mycket tid som egentligen behövs för att ersätta någon. Men jag vet faktiskt inte för jag har aldrig gjort det. Har aldrig ersatt en enda människa med någon annan. Bara funnit nya ställen i mitt hjärta att älska människor från. De här som varit mig allra kärast och viktigast, de ersätts aldrig. Som han som är pappa till mina barn. Som han som jag levt en tredjedel av mitt liv med, som jag blivit vuxen med. Som han som i vissa avseenden påminner om någon jag skrivit en hel bok om, som jag återkommit till, gång på gång. Som min farfar, som varit död i tolv år och som jag sörjde i lika många år innan han dog. Jag slutar aldrig älska. Möjligtvis läggs pusslet på ett annat sätt. Bitarna passar på andra platser.

Som någon som fått en ny plats. Som funnits i mitt liv och i mitt hjärta i åratal. Som det visade sig, att om man ruckade lite på pusslet, sådär så att saker faller lite bättre på plats, så var det visst meningen att han i denna nya tid skulle sitta i mitten. Och vara alla kantlinjerna. De där man måste ha för att veta var allting börjar och slutar. De där som håller samman alltihopa. Ger det konturer och mening.

Och seriöst, ingen som känner mig trodde väl ens att jag skulle leva utan att älska? Och att jag skulle avstå att älska på grund av det här med tid, det är skrattretande att tänka på. Det skulle vara som att vända sitt ansikte mot vårsolen utan att le, bara för att man vet att det fortfarande är vinter. Alla som fattar nåt vet ju att våren kommer. Alla som vet att tid är en jäkla massa olika saker, ler och njuter av vårsolen, även i minusgrader. Att inte välja kärlek skulle vara som att någon erbjöd en ett liv med soluppgångar och skratt som börjar i magen och syns i ögonen, och ostfyllda paprikor och rosa bubbel i näsan, och man skulle tacka nej. Inte baserat på att man inte ville, utan på grund av tid. Not gonna happen.

Det är svårt att göra alla nöjda, det är liksom som att det inte ens går. Som att om man försöker så blir ingen riktigt nöjd. Så jag väljer kärlek, jag väljer att älska. Jag väljer att de som betyder allra mest för mig får vara glada och lyckliga.  Jag väljer att vara någon som känner mer än normala personer. Jag väljer att vara överkänslig, i jämförelse med de underkänsliga. Jag har inga fucks to give till dem som ändå inte väljer kärlek. Jag väljer att vara något meningsfullt och levande.




fredag 9 mars 2018

Om en flicka

Igår var det internationella kvinnodagen.

Jag skrev på instagram, bara några anekdoter sådär. Ett axplock. Många kvinnor vet ju att sådana händelser är vardag. Och vi bollar förmågan att älska och känna lust till män i ena handen och skräcken för att bli förstörd, nedsmutsad, dödad i den andra. En del tänker att herregud, man får väl skylla sig själv om man utsätter sig på det där viset. Sova över hos en man. Gå ut på krogen. Jobba. Hm. En del tänker att det är väl då i alla fall för väl att något sådant aldrig hänt mig. Sen tänker man efter och inser att en del av ens egna roliga anekdoter faktiskt är precis samma saker. För jag lovar, det där med kissandet, det har jag berättat som en rolig grej. Som om det faktiskt var roligt. Det är lättare att leva med smutsen och förnedringen om man skämtar om det.

Igår var det internationella kvinnodagen och jag skrev om en flicka som väl mest var jag. Är jag. Idag är det om en annan flicka, och jag är någon.

För du vet, ganska ofta pratar man ju om att någon måste göra något. För några år sedan kände jag en flicka som behövde någon. Någon var flera personer, många. Mest var det jag och Daniel och Love och Birk, och hennes bästa vän.

Det var en fredag och hon var tolv år och den morgonen hade hennes styvpappa lovat henne att den kvällen, då skulle det ske. I skolan den dagen sade hon till sina vänner: ”Ni måste hjälpa mig, han har sagt att det ska hända ikväll. Han hade lagt saker på min säng imorse”.

Orden för vad som skulle hända hade hon inte, inte heller namnen på de sakerna som legat på hennes säng den morgonen. Jag tror inte att någon i världen kan förstå hur ensam den flickan var.

Men just då vågade hon tro på att någon skulle göra något, att någon skulle hjälpa henne. Någon var två andra modiga tolvåringar som var Love och hennes bästa vän, som jag svär på allt som är heligt, räddade hennes liv. De tog henne på orden och gick till en vuxen.

Flickan bodde hos oss i tre månader efter den dagen. Hennes mamma också. För vi valde att inte se åt ett annat håll när de behövde oss. Vi förstod att vi var ”någon”. Och ja, det var lite krångligt. Vi hade ”egentligen inte möjlighet". Jag skjutsade flickan till skolan varje dag i tre månader, vilket innebar att jag kom försent till jobbet varje dag i tre månader. Min Hannele på jobbet, hon tog skiten för det.
Att ha människor i sitt hem som genomlever sitt livs största trauma och sorg, det märks. De tar ut det på allt, på sig själva, på en själv, på ens egna barn. Alla är i kläm hela tiden. Om de dessutom inte talar samma språk som en så har man ingen aning om vad de pratar om när de pratar med varann. Kanske om att fly tillbaka, eller bort. Man är livrädd hela tiden att inte kunna hjälpa. Om de dessutom har en gigantisk rottweiler som aldrig någonsin blivit fostrad och som löper och som gör ens egen hanhund tokig, då blir det ännu krångligare. Men hundjäveln är det viktigaste de har, de där två vrakspillrorna till människor. Och den där mannen, som lovat dem allt om de bara kom till Sverige, som kvinnan litat på och som flickan redan varit utsatt för i nästan halva sitt liv, han har sagt att han dödar hunden om de lämnar honom. Så de lämnade honom och tog hunden med sig.

Och de första veckorna så grät mamman hela tiden. Och flickan, hon var som ett ljus. Hon hade blivit räddad, just som allt precis nästan var slut. Och det var fanimig värt allt, att se det ljuset i henne. Jag kommer aldrig glömma det.

Det varade inte, det här är ingen historia med lyckligt slut. Mamman, hon gick tillbaka till sin man. För han lovade henne att han inte skulle göra så med flickan mer.

Och tänk dig att du är en flicka och du är tolv år. I världen så finns det en enda människa som du litar på. Kanske inte för att hon alltid ser till ditt bästa, för hon är också ensam. Men i det stora hela. Då följer du henne. För du är tolv år och du är ensam och hon är din mamma.

Så när hon ber dig att glömma allt som hänt sedan ni kom till Sverige för fem år sedan, allt från den där första gången när mamma inte var hemma och han kom in till dig i duschen, då gör du det. Bestämmer dig för att du faktiskt kan glömma och börja om. Så när det väl blir rättegång så säger du att du inte minns något av det du sagt i de filmade förhören hänt, att du inte känner igen några av de där sakerna som låg på din säng den där morgonen, de som nu är bevismaterial. Du har en enda människa i världen och du är världens mest ensamma så du bestämmer dig för att glömma och börja om. 

För du är den smartaste och modigaste flickan som hon som tagit hand om dig i tre månader någonsin träffat. 

Och flicka, lilla flicka. Jag hoppas att du tog med dig det från mitt hjärta, kära flicka. Att det kommer att gå bra för dig i livet. Och att inget som hände de där månaderna var förgäves, för du vet att det finns någon. Någon annan. Någon som aldrig kommer att se bort, för att det är bekvämare så. Jag ska alltid ömma för dig, och jag kommer alltidalltidalltid att finnas igen, närhelst du behöver mig.

fredag 2 mars 2018

Om ett barn.

För ett halvt liv sedan var jag en dum och ledsen snorunge. En sån som väl inte precis ville dö, men inte var så jäkla angelägen om att leva heller. Lite för att livet så långt inte varit jätteenkelt. Och för att jag inte visste vad jag ville med fortsättningen heller. Inte visste var jag ville någonstans i världen och i livet, eller vad jag skulle göra när jag kom dit.

Och så träffade jag en annan snorunge och innan vi ens hade hunnit ta reda på vad den andre tyckte om olika viktiga saker eller ens huruvida den andre applåderade i flygplanskabiner när planet landade, så var jag gravid. Och då skulle man ju kunna tänka sig att dumma snorungar som den jag var då, blev rädda. Men det blev jag inte. För jag hade väntat på och längtat efter sådan kärlek hela mitt liv. Att få ynnesten att älska någon villkorslöst.

Få ömma för någon, vårda någon som är viktigare än en själv. Fatta att ens egna issues kändes så stora enbart på grund av att man inte hade något bättre för sig än att noja över dem. Helvete vad lycklig jag var, när det där lilla barnet växte i mig. Det var en hisnande, himlastormande lycka som gjorde att allt annat såg mindre viktigt ut. Det var liv, liv som skulle komma. Inte bara hans liv, utan mitt också.

Så föddes han en marsdag och världen blev vacker och hel och jag döpte honom till Kärlek.

Fast på engelska, så att han inte skulle bli mobbad. För det var jag rädd för. Det var ju så, att helt och hållet simultant med att all den här kärleken kom till mig i en liten människa som vägde mindre än fyra kilo, så kom det en rädsla. En rädsla för allt stort och litet i världen som skulle kunna hända mig eller honom eller oss båda. Rädsla för att jag inte skulle hinna älska honom tillräckligt, dricka allt det som var han, innan han blev stor och försvann från min lilla och oändliga famn, ut i den stora världen.

Nu är han på väg ut i den, min Kärlek. Sjutton år idag och väger säkert över sextio kilo. Är så mycket mer, så många fler saker än jag någonsin kunde tro. Och då trodde jag ändå att han skulle vara allt.

Världen är helig, ty du är till.





torsdag 22 februari 2018

Om ensamhet, vilsenhet och nya stigar

För mig är världen så stor när jag inte har någon att hålla i. Jag är bra på att vara själv men dålig på att vara ensam.

Att världen är stor, det är ju en bra sak egentligen. En del vill att världen ska vara så liten som möjligt. Trygghet i varje steg, i varje andetag. Aldrig riskera något, alltid veta allt och vara säker på att inte råka göra fel. På ett sätt skulle jag vilja vara sådan. Men jag tror att det skulle vara lätt hänt att då vara en sådan som ofta tänker, ”jag skulle gjort så, jag skulle aldrig gjort så”. Alltid rädd att ångra sig ändå, även om man försökt att minimera alla risker. Hela tiden betrakta livet från backspegeln.

När jag var yngre tyckte jag mycket om det där ordspråket, ”det är hon som går vilse som finner de nya stigarna”. Och kanske är det sådan jag är, inte så rädd att gå vilse. Trygg i att jag hittar nya stigar, hittar en annan väg hem. Trygg i att jag aldrig misslyckas. Jag lyckas, eller så lär jag mig. Och jag är varken bättre eller sämre än någon annan, för det handlar inte om det. Det handlar om hur man betraktar saker. Man kan inte styra det som händer en, bara hur man förhåller sig till det. Misslyckas man, eller lär man sig? Går man vilse eller finner man nya vägar? Och är det då målet som räknas, eller vägen dit? Jag tycker vägen dit. Resan. Målet kan få lov att ändra sig då och då. Det är idag som räknas, om morgondagen vet vi ännu inget.


Men världen är väldigt stor för mig. Lite sådär att den är lätt att gå vilse i. Och jag får leta för att hitta en ny stig. Det är lite skumpigt på stigen just nu, för mig. Det har ännu inte gått en dag det här året som jag inte gråtit och den här jävla ångesten, den suger faktiskt. Men det handlar om att förhålla sig till alltsammans. För du vet, ju mörkare det är, desto bättre syns ljuset. Det är faktiskt viktigt att tänka på och ta vara på. Sånt är jag väldigt bra på. Att hålla en skyddande hand kring små ljus i min storm.
Och jag vet att det kommer att bli lättare. Trots att jag kommer att vara ledsen många gånger till innan dess. Andra kommer att vara ledsna. Jag kommer att förlora saker och människor och vinna andra. Göra misstag, inte tänka mig för, såra och bli sårad.
Men detta är inte det värsta som hänt mig. Och trots att det är som att släpa omkring på något jättetungt som tar emot och skaver, så kommer det att bli lättare och jag kommer att bli starkare. Det kommer att bli bättre. Mindre ångest. Mindre ensamhet och mindre av den där pickande känslan av att sakna något, att hela tiden leta efter något, någon. Inuti mig själv och i alla ansikten jag möter. Leta efter bot i mig själv, leta efter att inte behöva något så förtvivlat mycket.

Men världen är stor när man inte har någon att hålla i handen. När man ska gå igenom något och komma ut som någon annan på en annan sida av något. Den resan måste man göra själv, det måste man. Men man kan få lite sällskap på vägen. Vilka som kommer att göra en sällskap har man faktiskt ingen aning om innan. En del tar ett kliv fram och andra ett kliv bak. Och jag blir varmt överraskad över några, kanske lite besviken på andra. En del människors kliv bakåt förstår man, inser genast att det är rätt. De kan inte finnas för en nu. En del kliver bakåt och står där och viskar med varandra. Det gör mig ledsen. Jag skulle föredra om de klev fram och frågade istället. Jag är inte rädd för obekvämt eller konstigt eller rättframt. Jag är rädd för saker som sker bakom ryggen och i smyg.

Många har sagt; ”Åh, så fort det går”. Som om man inte förstår att jag har flera ansikten och att jag bara visar de du kan hantera och förvalta. Som om man inte förstår att det som verkligen är på riktigt, det händer under ytan, som en underjordisk flod. De som klivit fram vet hur den strömmar. Var den tar vägen. Var den rinner ut. Ser den i mina ansikten. Vill se alla mina ansikten, vill se allt det här, orkar se det. Jag är tacksam för dem. För att de klivit fram och gått alldeles intill mig, den här tiden. Gjort att många av dagarna som kunde varit bara hemska har varit mer än så och innehållit mer än gråt och ångest. Sett till att jag fortsatt att träna, för det gör mig glad. Uppmuntrat mig att skriva bok, för det gör mig lugn och lycklig. Pushat mig att gå till jobbet och sett till att jag trivts där, för det är ett bra sätt att behålla vardagen lite som vanligt.


Jag är tacksam för dem. De är mina ljus att hålla en skyddande hand kring. Världen är fortfarande stor, men inte så farlig att gå vilse i.

onsdag 31 januari 2018

Om att skiljas

Vi ska skilja oss från varann. Inte längre leva tillsammans, inte längre vara ett ”vi” och ett ”oss”. Det är inte för att vi träffat någon ny, någon yngre, snyggare, rikare. Inte det. Men alla bär vi en liten kanariefågel i våra bröst, en sådan som sjunger när man är lycklig och lever sitt liv så som man själv vill. Det räknas, vad man själv vill. Räknas mest av allt i världen. Ens lilla kanariefågel tystnar om man är olycklig. Den är en seg liten jävel, så den dör inte i första taget. Men den pickar och pickar på ens insida, som om den vill ut eller bara vill tala om att det är dåligt med syre, hjärtat inte är helt längre. Så vi ska skilja oss från varann, för de där små fåglarna vi bär i våra bröst, de är alldeles tysta.

Och nu då? Vad händer nu? Ska man ha ett sorgeår eller ska man börja Tindra? Ge sig ut på marknaden och testa många olika innan man bestämmer sig igen? Eller kanske vara själv ett tag och inte skynda in i något nytt? Vara ensam och tänka efter. Låta det gå lite tid. Ja, kanske det. Eller kanske-fucking-inte. Tid has nothing on me.

Jag vet vad tid är. Tid kan vara ens bäste vän eller ens bittraste fiende. Ibland, när saker gör så ont att man inte kan fly dem med några medel, då är tid den enda boten. Det är då man vet att tid kommer att hjälpa. Och man kan luta sig mot den vetskapen, vila i den. Veta, att om det bara får komma lite tid emellan ens känslor och det som hugger och vrider sig i en, så kommer det att göra mindre ont. Till slut har det kommit så mycket tid emellan att det farliga inte kan skada en längre.
Men tid kan också vara det som bara går och går och går och man märker knappt att man långsamt driver bort från det som är allra viktigast för en. Bort från sig själv och det som gör att man lever. Plötsligt vaknar man en dag och ser att stranden inte ens går att skönja vid horisonten, man har bläddrat dagar av sitt liv och väntat och hoppats på att tid ska göra något åt alltsammans. Ta en tillbaka eller ta bort det där som skaver och bränner och svider. Men tid kan inte ta en tillbaka, den går bara åt ett håll. Och tid kan inte göra ett skit åt skav, det kan man bara göra själv.

Antingen låter man tid gå, man driver längre ut och somnar där. Glömmer vad man ville eller vänjer sig vid att det inte är bekvämt i någon ställning tills motståndet, det som är en röst i en som vill vill vill leva, nötts ned. Tills ens lilla kanariefågel fått slut på syre.


Jag kommer alltid att leta efter sådan där löjlig, obekväm, förtärande, kan-inte-leva-utan-varandra-kärlek (ja, SATC). Om jag inte längre var sådan skulle allt inom mig vara brutet och ruttet. Och det är det inte. Det är inte vad vi gjort med varann, vi som levt tillsammans en tredjedel av mitt liv. Han som jag blivit vuxen med, som jag uppfostrat fem barn med. Som varit ett ”vi” med mig i nöd och lust. Som jag lovade att älska tills döden skiljer oss åt. Och det ska jag göra. Jag kommer alltidalltidalltid älska honom. Jag kommer aldrig att ta bort tatueringen som jag gjorde, den som är hans. Aldrig ångra något, alltid vårda minnet av all den tid vi ägnat åt varann. Alla de interna skämten, alla fula och roliga uttryck vi hittat på, alla märkliga platser vi varit på för att vi letat efter cachar, rätt väg eller bara tagit fel väg för att det såg spännande ut och sedan inte vetat hur fan vi ska ta oss tillbaka. Han som varit min Stig och jag hans Märta. Han som jag varit så lycklig med så länge.

Och vad fan ska man då skilja sig för då, om det nu är så himla bra? För att den där fågeln är tyst och en separation går att göra på tusen sätt varav jag vet t
vå. Det ena är att försöka så länge att man förstör allt som varit och alla känslorna som fanns innan uppbrottet var ett faktum. Slarva bort alltsammans och se till att allt var förgäves.
Det andra är att inse att det kommit en ny tid som är annorlunda men kanske bra till sist, den med. Ta tillvara både det nya och det gamla. Ta ansvar för alltsammans. Tillsammans, men på ett annat sätt. Inse att slaget är över och inte strida till sista bloddroppen. Inse att man slåss för samma sak och att varje offer som faller, faller på samma sida, den egna.

Men jag är inte färdig med kärlek och det kommer jag aldrig att bli. Och visst är jag en dumdristig, mjukhjärtad dåre, men jag vet att tid och kärlek inte är parametrar i samma universum. De är inte konstanter och inte enheter man kan jämföra med varandra. Kärlek kan födas och dö, blomma och vissna på dagar, år eller eoner. Tid har inte ett skit med saken att göra, det går inte att mäta kärlek och inte att förutse dess förlopp. Kärlek har ingen tidtabell och inga tickande sekunder.

Den där lilla fågeln har pickat förfärligt hårt i mitt bröst. Sådär så att jag agerat på känslan, letat utvägar och genvägar, nya vägar och andra, konstiga vägar som var fel redan från början. Jag har försökt fly, bort från mig själv och mitt behov av att få leva på det sättet jag tycker är liv. In i mig själv för att se om jag kan leva där, eller döda det som försöker leva.

Nu gör jag något annat. Han och jag, men inte vi.