onsdag 18 februari 2015

Nycklar och val.

För mer än ett år sedan skrev jag ett inlägg om crossfit, hur jag med hjälp av den eller tack vare den tagit kontroll över mitt liv efter en tids sjukdom. Det gäller fortfarande. Varje ord.

Och fortfarande tar jag kontroll. Varje dag, vare sig jag är medveten om det eller inte. Genom att göra val. Hela tiden väljer jag. Vissa val är enkla, andra svåra. Vissa val som inte verkar särskilt märkvärdiga just då visar sig vara alldeles avgörande efteråt. Beroende på hur jag valde.

När jag hade varit sjuk ett tag så började jag liksom vänja mig lite vid att det var mitt nya jag som jag mötte i soffan varje morgon. Jag låg ned ganska mycket, jag var ju sjuk och väldigt trött. Hade dålig balans och när olika symtom gav sig till känna, vilket de gjorde när jag inte vilade, fick jag ångest. Det enklaste var att vila då. Inuti brottades jag med tankar om hur livet nu skulle bli. På sjukhuset sade de, allteftersom tiden gick, till mig att jag inte kunde räkna med att det skulle bli som förut, nånsin igen. Att jag skulle vänja mig, lära mig den jag nu blivit. Acceptera. Underförstått var den nya jag samma som den gamla, bara en sämre version. Inte med några nya, fräna eller annorlunda features, bara sämre. Och det tycktes inte finnas något jag kunde göra åt det, annat än att acceptera. Inte ens acceptera-och-gå-vidare utan bara acceptera-punkt.

Jag gillade inte det. Det fanns inget, inget som lockade mig i det. Inget som tilltalade.
Jag vill vara en sådan som räknas. På det sättet att jag kan lita på mig själv, räkna med mig själv. Och att de jag älskar vet att de kan räkna med mig. I vått och torrt. De jag älskar, de älskade såklart mig tillbaks, trots den ynkliga person jag ibland var. Utan dem hade jag inte vågat sträcka på ryggen, vågat försöka, vågat välja det jag kom att välja. Och jag vet - för dem hade jag dugit ändå.
Men för mig själv. Jag vill vara kapabel. Använda min potential till kropp, själ, intellekt, sinne. Jag vill se upp till mig själv. Inte vara en sådan som brukade vara en massa saker men numera inte är det. Utan att ens ha försökt. Visst, jag levde ju och så. Men jag ville så mycket mer än att bara överleva, klara mig och spendera tid i soffan. Någonstans inuti mig hade jag inte gett upp om att det gick, att det inte var försent. Att det inte var kört. Att jag fortfarande skulle kunna vara en sådan som jag möter i spegeln med stolthet.

Någonstans inuti mig glödde något som bara väntade på bränsle.

CrossFit Skövde och Lars Thool. Så skulle mitt bränsle komma att heta. På intet sätt är det någon annan som gjort jobbet åt mig, det är jag som gjort det själv; först valen och sedan jobbet. Jag valde varje dag i flera månaders tid mellan att ligga i soffan och vila mig, eller packa ihop de sorgliga resterna av den jag mindes att jag varit, och åka iväg till boxen. Kortsiktigt verkade soffan ofta som det klokaste valet eftersom jag var så enormt trött och att det aldrig kunde bli för mycket vila, som det verkade. Men det hjälpte inte, jag blev ju ändå aldrig utvilad. Att välja boxen, crossfittandet och Lars, det innebar att masa mig upp ur soffan, träna min WOD efter bästa förmåga. Övervinna ångesten, yrseln, svagheten och alla andra dumheter något ställt till med i min hjärna. Lämna komfortzonen där jag kände mig trygg. Utmana och riskera insikten i att det fanns en massa saker jag inte klarade av att göra. Men det valet innebar också att varje dag få uppleva hur dimman i hjärnan lättade för ett par timmar. Uppleva hur jag långsamt, dag för dag, blev lite friskare, lite starkare. Många dagar kändes som misslyckanden, som att jag försökte med något som aldrig skulle gå ändå, som att jag var ett enda skämt. Men Lars, han skrattade inte. Han bara uppmuntrade, hjälpte, lyssnade, hejade på. 

Och sedan en dag. Så var jag friskare än jag varit innan jag blev sjuk. Starkare och mera kapabel än jag någonsin varit. 

CFS och Lars blev en av nycklarna till mitt liv såsom det nu ser ut (såklart finns det fler; familjen som varit mina soldater, vapendragare och fanbärare - men nu snackar vi crossfit här). Jag valde att sätta nyckeln i låset. Varje gång. Att vrida om, även dagar då det tog emot av bara helvete.

F
ortfarande har jag dagar när jag helst vill stanna i soffan, men jag vet var jag hämtar energi och den finns inte där bland kuddarna. Den finns på ett ställe där man får valkar i händerna, där man får blöta kramar av genomsvettiga kamrater, där Lars säger till en ”du imponerar, Kerstin”, på ett sätt så att man verkligen tror på det han säger. 

Vem är jag nu för tiden då?
Jag är någon som är frisk. Så in i helvete frisk.