söndag 20 december 2015

Bortom hundratusen.

Jag skriver då och då, allt oftare, på min berättelse. Tänker på den ofta, varje dag. Den lever inuti mig och blotta nyfikenheten på vad som ska hända härnäst gör att jag vill sätta mig ned för att skriva en stund.

Och så en söndagskväll slår ordräknaren över till hundratusen ord. Och om man googlar på hur många ord riktiga böcker innehåller så förstår man att det man håller på att kludda på i tid och otid faktiskt skulle kunna bli en riktig bok. Och då tänker jag, som är en sådan som inte är rädd för stora drömmar. Att någonstans på andra sidan det här hundratusen finns slutet på berättelsen, jag som skickar in den till ett förlag och någon som tycker att den är värd att publiceras. Väldigt o-janste att tro på sådant, såklart. Men när min lilla B och jag pratade om jante berättade han att han hört en sång där de sjöng "fuck jante". Så det gör jag.


fredag 4 september 2015

Att inte fånga dagen.

Snart är det min tvåårsdag. Två år sedan jag blev sjuk i något som jag nu är frisk från men som påverkar mig varje dag. Mest på bra sätt. Nyss fyllde jag 36 år och är utan tvivel det friskaste jag någonsin varit i mitt liv. Även inräknat det gamla, det som var innan.
Jag har alltid varit duktig på att leva varje dag som om den vore den allra, allra sista. Fångat dagen. Som om döden väntar alldeles runt hörnet. Kanske i form av en bil som inte bromsar, fast jag har företräde. Kanske i form av någon människa fylld av ondska som bestämmer sig för att mitt liv inte är värt att finnas längre och med en kniv eller ett stryptag gör slut på det. Eller kanske i form av en propp som bildas i en trasig artär, lossnar och far vidare upp i hjärnan tills den fastnar där.
Jag har ofta tänkt att, om jag dog nu, då skulle jag förvisso dö alldeles för ung, men dö lycklig. I vetskap om att jag gett liv åt de två allra mest fantastiska människorna som finns. Fått uppleva dem i tusentals dagar: se på dem, röra vid dem, höra deras vackra, ljusa röster säga ”mamma”. Dö i vetskap om att jag älskat och blivit älskad, upplevt godheten i andra människors handlingar, skrattat tills jag gråtit, gått mina egna vägar när hjärtat sagt mig att jag måste. Förlåtit dem som gjort mig illa och därmed inte längre låtit deras handlingar definiera mig eller styra mitt liv. Inte låtit sådant leva i mig.
Vetat, så starkt, att jag har allt jag någonsin önskat mig.
Den där lilla proppen som letade sig upp i min hjärnas vindlingar var inte döden, den var inte ens i närheten. Den gjorde förvisso en del åverkan där den satt, men var så liten att man efter ett halvår, när mina symtom långsamt började bli bättre, knappt längre kunde se några spår av den på röntgen.
Även om en inte kan välja eller ibland ens påverka det som händer en, kan en alltid välja hur en förhåller sig till de sakerna. Jag vet att jag tänkte så den dagen jag blev utskriven från sjukhuset och fick komma hem igen.
Det blev som ett mantra för mig.
Min propp var inte döden. Ibland tänker jag att den var livet som påminde mig, ganska hårdhänt och bryskt, om att jag inte behöver fånga dagen riktigt så jävla mycket. Att fånga dagen är inte alltid att leva den som om den vore den sista. Det kan lika gärna vara att välja. Så jag väljer att leva på ett sätt så att livet är som allra bäst, inte bara idag. Som om det fanns en morgondag också, och en dag efter det. Och många, många dagar efter dem. Då kan en inte alltid köra carpe-diem-grejen helt stenhårt. Jag väljer att ta väldigt väl hand om den kropp som givits mig att bo i. Ju bättre den fungerar, desto mer kan jag leva. Så jag sover länge, äter bra och springer, hoppar, lyfter. Jag väljer att jobba mindre och lägga mer tid på att bara glo framför mig eller titta på mina barn när de lever sina liv. Jag väljer att säga nej. Redan innan det är för sent. Jag väljer att inte ta alla chanser, bara de jag tror är allra bäst. Jag väljer att låta tiden gå. Låter saker och möjligheter rinna mellan fingrarna, litar på att det kommer fler chanser.
Och, är friskare än jag någonsin varit.

Så. Skulle någon sjukdom drabba mig nu skulle jag veta att jag gjort allt som stod i min makt att förhindra det och bergis ha ännu lättare att hålla fast vid mitt mantra.
Och skulle jag dö nu, skulle jag fortfarande dö lycklig.

måndag 2 mars 2015

Världens finaste fjortis

Firar den allra finaste, bästa, smartaste, vackraste och mest godhjärtade av varelser idag. Nästan varje dag tänker jag: hur kan jag ha fått en sådan underbar människa att få kalla min, att få vara nära, varje dag?
 
Ofta, ofta tänker jag på dikten jag läste för honom i kyrkan den dagen då han döptes. Jag tänker fortfarande just de orden, hur de alldeles precis beskriver den hisnande lyckan över att få vara Loves mamma. Hur hjärtat slår en volt i bröstet vid tanken på allt det är för mig. Att just jag fick bli hans mamma, att han blev mitt barn. Han och min lilla Birka; de mitt hjärta ständigt snuddar vid, varför jag andas och finns. Varför jag väljer att vara modig och stark, rättvis och god. De jag skulle gå i döden för, utan att blinka.
 
Vad Gud måste menat med mitt liv, att älska dessa två.
 
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
Och fjärdarna gnistra och solen är varm
och himmelen utan en prick?
 
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
 
Jag lever, jag lever! På jorden jag står,
var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år,
på denna enda minut
 
(Lyckans minut, Erik Lindorm)
 
 

onsdag 18 februari 2015

Nycklar och val.

För mer än ett år sedan skrev jag ett inlägg om crossfit, hur jag med hjälp av den eller tack vare den tagit kontroll över mitt liv efter en tids sjukdom. Det gäller fortfarande. Varje ord.

Och fortfarande tar jag kontroll. Varje dag, vare sig jag är medveten om det eller inte. Genom att göra val. Hela tiden väljer jag. Vissa val är enkla, andra svåra. Vissa val som inte verkar särskilt märkvärdiga just då visar sig vara alldeles avgörande efteråt. Beroende på hur jag valde.

När jag hade varit sjuk ett tag så började jag liksom vänja mig lite vid att det var mitt nya jag som jag mötte i soffan varje morgon. Jag låg ned ganska mycket, jag var ju sjuk och väldigt trött. Hade dålig balans och när olika symtom gav sig till känna, vilket de gjorde när jag inte vilade, fick jag ångest. Det enklaste var att vila då. Inuti brottades jag med tankar om hur livet nu skulle bli. På sjukhuset sade de, allteftersom tiden gick, till mig att jag inte kunde räkna med att det skulle bli som förut, nånsin igen. Att jag skulle vänja mig, lära mig den jag nu blivit. Acceptera. Underförstått var den nya jag samma som den gamla, bara en sämre version. Inte med några nya, fräna eller annorlunda features, bara sämre. Och det tycktes inte finnas något jag kunde göra åt det, annat än att acceptera. Inte ens acceptera-och-gå-vidare utan bara acceptera-punkt.

Jag gillade inte det. Det fanns inget, inget som lockade mig i det. Inget som tilltalade.
Jag vill vara en sådan som räknas. På det sättet att jag kan lita på mig själv, räkna med mig själv. Och att de jag älskar vet att de kan räkna med mig. I vått och torrt. De jag älskar, de älskade såklart mig tillbaks, trots den ynkliga person jag ibland var. Utan dem hade jag inte vågat sträcka på ryggen, vågat försöka, vågat välja det jag kom att välja. Och jag vet - för dem hade jag dugit ändå.
Men för mig själv. Jag vill vara kapabel. Använda min potential till kropp, själ, intellekt, sinne. Jag vill se upp till mig själv. Inte vara en sådan som brukade vara en massa saker men numera inte är det. Utan att ens ha försökt. Visst, jag levde ju och så. Men jag ville så mycket mer än att bara överleva, klara mig och spendera tid i soffan. Någonstans inuti mig hade jag inte gett upp om att det gick, att det inte var försent. Att det inte var kört. Att jag fortfarande skulle kunna vara en sådan som jag möter i spegeln med stolthet.

Någonstans inuti mig glödde något som bara väntade på bränsle.

CrossFit Skövde och Lars Thool. Så skulle mitt bränsle komma att heta. På intet sätt är det någon annan som gjort jobbet åt mig, det är jag som gjort det själv; först valen och sedan jobbet. Jag valde varje dag i flera månaders tid mellan att ligga i soffan och vila mig, eller packa ihop de sorgliga resterna av den jag mindes att jag varit, och åka iväg till boxen. Kortsiktigt verkade soffan ofta som det klokaste valet eftersom jag var så enormt trött och att det aldrig kunde bli för mycket vila, som det verkade. Men det hjälpte inte, jag blev ju ändå aldrig utvilad. Att välja boxen, crossfittandet och Lars, det innebar att masa mig upp ur soffan, träna min WOD efter bästa förmåga. Övervinna ångesten, yrseln, svagheten och alla andra dumheter något ställt till med i min hjärna. Lämna komfortzonen där jag kände mig trygg. Utmana och riskera insikten i att det fanns en massa saker jag inte klarade av att göra. Men det valet innebar också att varje dag få uppleva hur dimman i hjärnan lättade för ett par timmar. Uppleva hur jag långsamt, dag för dag, blev lite friskare, lite starkare. Många dagar kändes som misslyckanden, som att jag försökte med något som aldrig skulle gå ändå, som att jag var ett enda skämt. Men Lars, han skrattade inte. Han bara uppmuntrade, hjälpte, lyssnade, hejade på. 

Och sedan en dag. Så var jag friskare än jag varit innan jag blev sjuk. Starkare och mera kapabel än jag någonsin varit. 

CFS och Lars blev en av nycklarna till mitt liv såsom det nu ser ut (såklart finns det fler; familjen som varit mina soldater, vapendragare och fanbärare - men nu snackar vi crossfit här). Jag valde att sätta nyckeln i låset. Varje gång. Att vrida om, även dagar då det tog emot av bara helvete.

F
ortfarande har jag dagar när jag helst vill stanna i soffan, men jag vet var jag hämtar energi och den finns inte där bland kuddarna. Den finns på ett ställe där man får valkar i händerna, där man får blöta kramar av genomsvettiga kamrater, där Lars säger till en ”du imponerar, Kerstin”, på ett sätt så att man verkligen tror på det han säger. 

Vem är jag nu för tiden då?
Jag är någon som är frisk. Så in i helvete frisk.