måndag 31 juli 2017

Sista läsningen

Nästan varje dag frågar någon: "När kommer boken?" Varje gång jag svarar känns det som om ett litet tomtebloss åker hiss inuti min mage, liksom härligt och läskigt på samma gång. "21 oktober kommer den", svarar jag.
Och det känns som om jag bara hittar på, för jag menar...kan det verkligen stämma att det här händer? Och att det för varje dag som går blir lite närmare, lite verkligare?
Som idag till exempel, idag har jag fått manuset från sättning och ska läsa igenom det för sista gången innan tryck.
Allra. Sista. Gången.
Nästa gång jag läser är det inget manus längre. Då är det en bok mellan pärmar med orden i bläck på sidorna.
Kerstin Lundgrens foto.

onsdag 26 juli 2017

Kritik

När jag först skickade in mitt manus till förlaget hade jag aldrig kunnat drömma om hur många gånger till jag skulle läsa igenom det och ändra. Än mindre, hur många andra som skulle läsa det med de allra mest kritiska ögon. Sådana folk som jobbar med sånt här, som kan sin sak. Och sådana som faktiskt hängde med på svenskalektionerna i skolan. Som skulle ifrågasätta det jag skrivit, formuleringar och ordval.

Kerstin Lundgrens foto.

Och de har jäklarimig gjort ett fantastiskt jobb med sina ändlösa ändringsförslag som jag med oförtruten och ilsken entusiasm förkastat innan jag i ögonblick av plötslig självinsikt fattat att de varit bra och gjort dem till mina egna.

Så, mm, det har varit bra folk, de där. Och jag har varit arg på dem från början till slut.

onsdag 19 juli 2017

Författarpresentation

När en ger ut en bok ska det ju på omslaget liksom vara en liten presentation av författaren också. I alla fall om man inte är typ JK Rowling, jag antar att man inte behöver nån presentation då.
Men i alla fall, så här kommer min presentation att vara.

När jag läser den och i minnet lever om det där första året i mitt nya liv, när jag var 34 år, är jag mest av allt tacksam. För att det hände, och hur det blev. Hur jag var då - skör som om jag skulle gå sönder av minsta lilla och på samma gång så... själsstark. Kavat. Stukad men oändligt resolut. Svag men starkast i världen. Tilltufsad, när hjärnan var en förrädare och kroppen en främling, där jag behövde lära känna båda på nytt, sluta fred med dem.

Några saker blir aldrig som innan, sådant som gick sönder i mig som inte ville laga sig. Andra saker har jag fått istället. Så som ynnesten att få skriva en författarpresentation. Ge ut en bok.
Leva. Det är fan ingen självklarhet.



torsdag 13 juli 2017

Ord

Jag älskar ord.

Hur de kan ta mig med till platser långt bort eller inuti mig där ingen någonsin varit.

Hur de kan säga precis allt som behövs, deras absoluta slutgiltighet. Och hur de ibland inte säger något alls, det som behöver sägas finns i tystnaden mellan orden eller det vita mellan raderna. Hur orden behövs då. För att man i tystnaden hör det som inte sades och ett tomt papper inte säger något alls.

Hur de kan röra vid mitt inuti på ett sätt som ingen och inget annat än de kan.

Ord.