onsdag 31 januari 2018

Om att skiljas

Vi ska skilja oss från varann. Inte längre leva tillsammans, inte längre vara ett ”vi” och ett ”oss”. Det är inte för att vi träffat någon ny, någon yngre, snyggare, rikare. Inte det. Men alla bär vi en liten kanariefågel i våra bröst, en sådan som sjunger när man är lycklig och lever sitt liv så som man själv vill. Det räknas, vad man själv vill. Räknas mest av allt i världen. Ens lilla kanariefågel tystnar om man är olycklig. Den är en seg liten jävel, så den dör inte i första taget. Men den pickar och pickar på ens insida, som om den vill ut eller bara vill tala om att det är dåligt med syre, hjärtat inte är helt längre. Så vi ska skilja oss från varann, för de där små fåglarna vi bär i våra bröst, de är alldeles tysta.

Och nu då? Vad händer nu? Ska man ha ett sorgeår eller ska man börja Tindra? Ge sig ut på marknaden och testa många olika innan man bestämmer sig igen? Eller kanske vara själv ett tag och inte skynda in i något nytt? Vara ensam och tänka efter. Låta det gå lite tid. Ja, kanske det. Eller kanske-fucking-inte. Tid has nothing on me.

Jag vet vad tid är. Tid kan vara ens bäste vän eller ens bittraste fiende. Ibland, när saker gör så ont att man inte kan fly dem med några medel, då är tid den enda boten. Det är då man vet att tid kommer att hjälpa. Och man kan luta sig mot den vetskapen, vila i den. Veta, att om det bara får komma lite tid emellan ens känslor och det som hugger och vrider sig i en, så kommer det att göra mindre ont. Till slut har det kommit så mycket tid emellan att det farliga inte kan skada en längre.
Men tid kan också vara det som bara går och går och går och man märker knappt att man långsamt driver bort från det som är allra viktigast för en. Bort från sig själv och det som gör att man lever. Plötsligt vaknar man en dag och ser att stranden inte ens går att skönja vid horisonten, man har bläddrat dagar av sitt liv och väntat och hoppats på att tid ska göra något åt alltsammans. Ta en tillbaka eller ta bort det där som skaver och bränner och svider. Men tid kan inte ta en tillbaka, den går bara åt ett håll. Och tid kan inte göra ett skit åt skav, det kan man bara göra själv.

Antingen låter man tid gå, man driver längre ut och somnar där. Glömmer vad man ville eller vänjer sig vid att det inte är bekvämt i någon ställning tills motståndet, det som är en röst i en som vill vill vill leva, nötts ned. Tills ens lilla kanariefågel fått slut på syre.


Jag kommer alltid att leta efter sådan där löjlig, obekväm, förtärande, kan-inte-leva-utan-varandra-kärlek (ja, SATC). Om jag inte längre var sådan skulle allt inom mig vara brutet och ruttet. Och det är det inte. Det är inte vad vi gjort med varann, vi som levt tillsammans en tredjedel av mitt liv. Han som jag blivit vuxen med, som jag uppfostrat fem barn med. Som varit ett ”vi” med mig i nöd och lust. Som jag lovade att älska tills döden skiljer oss åt. Och det ska jag göra. Jag kommer alltidalltidalltid älska honom. Jag kommer aldrig att ta bort tatueringen som jag gjorde, den som är hans. Aldrig ångra något, alltid vårda minnet av all den tid vi ägnat åt varann. Alla de interna skämten, alla fula och roliga uttryck vi hittat på, alla märkliga platser vi varit på för att vi letat efter cachar, rätt väg eller bara tagit fel väg för att det såg spännande ut och sedan inte vetat hur fan vi ska ta oss tillbaka. Han som varit min Stig och jag hans Märta. Han som jag varit så lycklig med så länge.

Och vad fan ska man då skilja sig för då, om det nu är så himla bra? För att den där fågeln är tyst och en separation går att göra på tusen sätt varav jag vet t
vå. Det ena är att försöka så länge att man förstör allt som varit och alla känslorna som fanns innan uppbrottet var ett faktum. Slarva bort alltsammans och se till att allt var förgäves.
Det andra är att inse att det kommit en ny tid som är annorlunda men kanske bra till sist, den med. Ta tillvara både det nya och det gamla. Ta ansvar för alltsammans. Tillsammans, men på ett annat sätt. Inse att slaget är över och inte strida till sista bloddroppen. Inse att man slåss för samma sak och att varje offer som faller, faller på samma sida, den egna.

Men jag är inte färdig med kärlek och det kommer jag aldrig att bli. Och visst är jag en dumdristig, mjukhjärtad dåre, men jag vet att tid och kärlek inte är parametrar i samma universum. De är inte konstanter och inte enheter man kan jämföra med varandra. Kärlek kan födas och dö, blomma och vissna på dagar, år eller eoner. Tid har inte ett skit med saken att göra, det går inte att mäta kärlek och inte att förutse dess förlopp. Kärlek har ingen tidtabell och inga tickande sekunder.

Den där lilla fågeln har pickat förfärligt hårt i mitt bröst. Sådär så att jag agerat på känslan, letat utvägar och genvägar, nya vägar och andra, konstiga vägar som var fel redan från början. Jag har försökt fly, bort från mig själv och mitt behov av att få leva på det sättet jag tycker är liv. In i mig själv för att se om jag kan leva där, eller döda det som försöker leva.

Nu gör jag något annat. Han och jag, men inte vi.