söndag 1 oktober 2017

Kärlek, hat och bokmässa

Bokmässan igår.

Så många coola grejer, händelser, människor och böcker. En bubbla eller koncentrat av världens alla berättelser och de människor som hittat på dem och skrivit ned dem, och de som ska ta del av dem. 

Utanför bubblan, människor som hatar på ett sätt som jag aldrig kommer att förstå, andra som visar att kärlek är mycket, mycket starkare och mäktigare. Och så alla poliser. Så innerligt tacksam jag är över att de finns och att de sätter sina liv på spel för att säkra andras. Modet som krävs för att göra något sådant, det är svårt att ens föreställa sig.

Dagens bästa inne i bokbubblan var Niclas Christoffer som intervjuade författarkollegor från mitt förlag. Roligt, intressant och smart på samma gång. Ser fram emot nästa år och hoppas att det blir min tur då!

fredag 29 september 2017

På Bokmässan.

Där ligger mina böcker i en hög. Min bok, som jag skrivit. Och folk går förbi, plockar upp och läser på baksidan.
Den här tiden som är nu, när min berättelse blivit en bok men ingen ännu har läst den, den tiden är ganska läskig. Det finns ingen som helst återvändo, och jag har ingen aning om hur det kommer att bli.
 Jag vill så innerligt att du som läser ska lära känna Hedda som jag gör, komma att tycka om Gustaf så som jag gör. Men jag förstår ju att om de hittar platser inuti dig, så är det egna platser, andra än hos mig.
Det är en bit av mitt hjärta som ligger där i högen mellan halvhårda pärmar som kallas "danskt band".


 

torsdag 28 september 2017

Sju månader sedan jag fick ett mail.

Sju månader sedan jag fick ett mail.
Som två streck på en sticka jag kissat på. Efter det positiva beskedet, många månaders väntan medan jag långsamt förändrades, lite i taget, till en annan. Allt jobb jag lagt ned, och äntligenäntligenäntligen får jag hålla i resultatet av all den där tiden och arbetet.
Och precis som i liknelsen så är det nu som det riktiga jobbet börjar.

 

söndag 24 september 2017

Den är färdig nu, min bok.

Den är färdig nu, min bok. Och hemma i min hall står sju kartonger med totalt trehundra böcker i, sådana som jag ska ha med mig på releasefesten, på signeringar, på föreläsningar och i andra sammanhang när någon vill köpa en bok direkt från mig.

Hur det känns att se alla de där böckerna. Att bläddra i dem, läsa orden som jag skrivit, där jag vet exakt i vilken ordning de kommer. Svarta på vita papper. Känslan är en ödmjuk triumf och en tacksamhet över hur oändliga var och ens möjligheter att göra vad vi vill med våra liv, är.

onsdag 20 september 2017

Att bära hjärtat på utsidan av kroppen

Att bära hjärtat på utsidan av kroppen. Som till exempel, att skriva en bok för att läka sådant som gått sönder inuti. Både det inuti som syns på röntgen och det inuti som inte syns men känns hela tiden. Det som är jag.

Att bära hjärtat på utsidan är att dela det inuti-et med alla som vill se, som vill läsa. Som vill tolka det och förstå det på sitt alldeles egna sätt, utifrån sitt eget inuti. Och göra känslorna till sina egna.

Och hur mycket en än bär hjärtat på utsidan, hur mycket det än verkar som att en är en öppen bok där det bara är för andra att bläddra bland sidorna. Hur mycket det än verkar som att en avslöjar allt som är en själv.

Så finns det alltid fler bottenlösa djup i oändliga oceaner, dit bara en själv når.

dikt av @nayyirah.waheed
 

tisdag 19 september 2017

Ordmärkare till döds.

Jag säger inte att jag dömer folk eller nåt. Bara att jag tycker att det är viktigt med stavning och så. Och att om man återföds i nya kroppar och så, så är det högst troligt att jag var Marquis de Favras back in 1790. 😉😊

 

torsdag 7 september 2017

And what if I write of you...

Nu när det inte finns någon återvändo, när det inte längre går att backa alltihop och stoppa ned min berättelse i en byrålåda där bara jag kan läsa den.

Så inser jag ju att människor faktiskt kommer att läsa det jag skrivit. Göra sig egna uppfattningar om innebörden i mina ord. Ställa sig frågor om saker och sedan själva besvara dem utan att kolla med mig om det stämmer. Om varför jag skrivit på sätt. Vem jag egentligen tänkt på när jag skrivit. Vem av karaktärerna som är jag.

Och du som känner mig, men inte tillräckligt väl för att hitta din väg och känna din plats i världen inuti mig. Du kommer kanske att undra vilken av karaktärerna som är du.



Och ingen känner nog andras inutin. Men kanske kommer du att ha lite rätt. För visst är det så. Att lite av mig finns i några av karaktärerna. En smula, en doft. Någon av dem påminner vagt om min man, flera av dem har lånat sin vackraste drag av mina barn. En är lik en vän jag hade när jag var ung, en annan någon jag älskade så jag nästan dog för länge, länge sedan. Ytterligare en är lika godhjärtad som en kollega jag är innerligt tacksam över att ha fått arbeta med.

Och titeln. Den beskriver hur hela berättelsen och boken den ska bli, är ett monument över den jag alltid ska sakna. På så sätt var det ändå inte förgäves, alltihop och det som aldrig blev.

Och dit, till boken, kan jag gå och sakna dig.

 

söndag 27 augusti 2017

Välj inget mindre än allt du vill vara

Jag vet, jag vet. Du och jag är inget annat än vantar och livet är den vind i vilken vi driver fram och åter.

Men vi kan välja. Inte vad som ska hända oss, men hur vi ska förhålla oss till det som händer. Hur vi ska agera, fånga chanser, göra allt vi någonsin kan av alla miljoner möjligheter som ges. Så. Om du vill någonting, gör det. Om du vill någonstans, ta dig dit. Gör det. Gör det.
Och om du vill, och om du gör allt i din makt för att uppnå det, men inte når fram, når hela vägen, så gör det ingenting. För det är i känslan av att veta att "jag gjorde allt" som riktig lycka finns.

Så.

"Do not choose the lesser life.
Do you hear me.
Do you hear me.
Choose the life that is. yours.
The life that is seducing your lungs.
That is dripping down your chin."

Kerstin Lundgrens foto.
@nayyirah.waheed

tisdag 15 augusti 2017

Livet extra plus

Ynnesten i att få uttrycka sig i ord, att skriva, den är oändlig.

Den är att få leva hundratals liv under ett enda vanligt. Göra om början, slutet och allt mittemellan gång på gång, på alla möjliga och omöjliga sätt. Låta de onda bli goda och följa dem genom deras himlar och helveten. Låta allt som kan hända, hända.
Känna alla känslorna. Ensamhet och förälskelse, tillfredsställelse, ilska, längtan och sorg. Vara den som sviker, den som älskar, den som lämnar och den som blir kvar. Den som ingen annan förstår och den som aldrig ger upp.
Snubbla på mållinjen och sätta punkt precis innan allt löste sig. Låta livet vara precis så bitterljuvt eller futtigt eller osannolikt jävligt och underbart som det nästan bara kan bli i verkligheten.

Att få skriva är livet med plusmeny, liksom.

Kerstin Lundgrens foto.
Dikt av Bodil Malmsten

torsdag 10 augusti 2017

Författare av...

Det är en konstig sak att tänka på, att jag skulle kunna skriva "författare" på ett visitkort, under mitt eget namn. Att jag blivit det, en författare.

Samtidigt som jag skrev den här berättelsen som snart ska tryckas så försökte jag ju att bli frisk. Jag visste inte riktigt vem jag skulle bli eller var jag skulle. Men jag trodde så himla blint på att det ändå skulle finnas där framme någonstans. Ett annat eller nytt jag.

På vägen dit fanns det så mycket att bringa reda i, så många om-inten att göra bokslut över. Allt jag kunnat göra eller bli, om-inte. Den jag ändå blivit tack vare dem. Dumheter jag sagt när jag borde hållit käft och alla gånger jag inte sagt mitt hjärtas mening trots att jag borde gjort det. Allt jag inte hunnit innan det blivit försent. Och alla jag älskat, dåraktigt och innerligt. Följt hjärtat någonstans och efteråt aldrig hittat tillbaka igen.

Ibland tänker jag att det nya jag som jag blev, det kanske kunde blivit något viktigt. När jag ändå fick en chans till att leva och så liksom. Kanske en forskare som fann boten för cancer. En kirurg som räddade livet på människor som andra människor inte kan leva utan. Om-inte. För lika mycket som jag blev en annan, fortsatte jag att vara den jag alltid varit. Dumdristig och hopplöst förlorad i världen inuti, den enda som jag verkligen, verkligen förstår mig på. I mitten av kaos, där lugnet är som allra mest stilla. Där jag bara blint följer hjärtat så snart det lockar på mig, bär mig dumt åt och slarvar bort allting.
Sätter ord på det och blir gång på gång en annan, den jag är.

Författare av borttappade om-inten.

Kerstin Lundgrens foto.

måndag 31 juli 2017

Sista läsningen

Nästan varje dag frågar någon: "När kommer boken?" Varje gång jag svarar känns det som om ett litet tomtebloss åker hiss inuti min mage, liksom härligt och läskigt på samma gång. "21 oktober kommer den", svarar jag.
Och det känns som om jag bara hittar på, för jag menar...kan det verkligen stämma att det här händer? Och att det för varje dag som går blir lite närmare, lite verkligare?
Som idag till exempel, idag har jag fått manuset från sättning och ska läsa igenom det för sista gången innan tryck.
Allra. Sista. Gången.
Nästa gång jag läser är det inget manus längre. Då är det en bok mellan pärmar med orden i bläck på sidorna.
Kerstin Lundgrens foto.

onsdag 26 juli 2017

Kritik

När jag först skickade in mitt manus till förlaget hade jag aldrig kunnat drömma om hur många gånger till jag skulle läsa igenom det och ändra. Än mindre, hur många andra som skulle läsa det med de allra mest kritiska ögon. Sådana folk som jobbar med sånt här, som kan sin sak. Och sådana som faktiskt hängde med på svenskalektionerna i skolan. Som skulle ifrågasätta det jag skrivit, formuleringar och ordval.

Kerstin Lundgrens foto.

Och de har jäklarimig gjort ett fantastiskt jobb med sina ändlösa ändringsförslag som jag med oförtruten och ilsken entusiasm förkastat innan jag i ögonblick av plötslig självinsikt fattat att de varit bra och gjort dem till mina egna.

Så, mm, det har varit bra folk, de där. Och jag har varit arg på dem från början till slut.

onsdag 19 juli 2017

Författarpresentation

När en ger ut en bok ska det ju på omslaget liksom vara en liten presentation av författaren också. I alla fall om man inte är typ JK Rowling, jag antar att man inte behöver nån presentation då.
Men i alla fall, så här kommer min presentation att vara.

När jag läser den och i minnet lever om det där första året i mitt nya liv, när jag var 34 år, är jag mest av allt tacksam. För att det hände, och hur det blev. Hur jag var då - skör som om jag skulle gå sönder av minsta lilla och på samma gång så... själsstark. Kavat. Stukad men oändligt resolut. Svag men starkast i världen. Tilltufsad, när hjärnan var en förrädare och kroppen en främling, där jag behövde lära känna båda på nytt, sluta fred med dem.

Några saker blir aldrig som innan, sådant som gick sönder i mig som inte ville laga sig. Andra saker har jag fått istället. Så som ynnesten att få skriva en författarpresentation. Ge ut en bok.
Leva. Det är fan ingen självklarhet.



torsdag 13 juli 2017

Ord

Jag älskar ord.

Hur de kan ta mig med till platser långt bort eller inuti mig där ingen någonsin varit.

Hur de kan säga precis allt som behövs, deras absoluta slutgiltighet. Och hur de ibland inte säger något alls, det som behöver sägas finns i tystnaden mellan orden eller det vita mellan raderna. Hur orden behövs då. För att man i tystnaden hör det som inte sades och ett tomt papper inte säger något alls.

Hur de kan röra vid mitt inuti på ett sätt som ingen och inget annat än de kan.

Ord.



tisdag 27 juni 2017

Baksidestext

Jo, jag tänkte att om nån undrar vad den här boken som jag skrivit egentligen handlar om så är det det här ungefär (om man inte undrar så kan man bara cirkulera, här finns ingenting att se). Iallafall kommer det att stå såhär på baksidan:

Hedda ska börja ett nytt liv i en ny stad. Glömma allt det gamla, mamma som dog och pappa som aldrig fanns. Så en vårnatt blir hon besinningslöst förälskad i sin kompis pojkvän, Gabriel.

När hon får sommarjobb på ett äldreboende hoppas hon finna något mer, något större än det våldsamma begäret och vilsenheten som skaver på insidan av bröstet. I rummet längst bort i korridoren bor Gustaf som fått en stroke och inte kan tala längre, men i vars oändliga tystnad Hedda finner det hon letat efter. Som en känsla av att komma hem.

Och Gustaf, han som bittert väntat på att få dö, han förstår ju vem flickan med den blonda flätan är. Och behovet av att få bringa reda i allt som blev fel, alla chanser han slarvade bort, drabbar honom med en okuvlig kraft. Innan han ställt allt till rätta får han inte dö. Och han måste lära sig tala igen.


fredag 16 juni 2017

Tango

Det här med att skriva. Det funkar bara om det skaver lite inuti.

I mig har det nästan alltid skavt, mer eller mindre. Men de här som står ut med mig varje dag, de som älskar mig som jag är och vill vara med mig, de gör att det knappt känns nåt alls.

Och för att det ens ska bli nåt skrivet såna dagar när en är lycklig så samlar en på känslor, på bilder och citat, så att en kan hitta rätt bland alla ord. Sätta dem i rätt ordning så att de får läsaren att känna det man vill förmedla.

Rätt ofta är en ensam på väg nånstans (jag menar bokstavligen, även om det är samma sak med livet i stort) och kommer att tänka på nåt. Och då skriver en ned det i en liten anteckningsbok som en har med sig för att inte glömma sina viktigaste tankar.


Andra gånger hittar en till exempel nåt om tango i en frukostmatsal i Landskrona en tidig morgon i maj. Och då är det som att lyssna på opera, sådär att hjärtat går sönder så att ljuset kan komma in där så att det blir helt igen på samma gång. Och en vill bara skriva, skriva och skriva.

måndag 5 juni 2017

dit kan jag gå och sakna dig

Ni vet, den här boken jag skrivit.

Den heter ju "dit kan jag gå och sakna dig". Inspiration till titeln kommer från Lars Winnerbäcks genom tiderna mest fantastiska låt och den känslan jag alltid får när jag hör den låten. Hur någon jämt jämt jämt fattas mig då.

Och vet du, om man googlar de där vackra orden, så numera, på de översta träffarna, finns länkar till Bokus och Adlibris, som från utgivningsdatumet (21/10) kommer att sälja min bok. Min. Som jag har skrivit.


Om man klickar sig dit kan man läsa vad den handlar om, se omslaget och bevaka utgivningsdatumet.

Typ; kolla här, här eller här (länkar till Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln)

Vet du, det här är det tredje största genom tiderna som nånsin hänt mig.

lördag 20 maj 2017

2492! 2492? 2492.

När det är lördag och en har fått tillbaka sitt manus från redaktören och hon bara har föreslagit 2492 ändringar och en har en vecka på sig till nästa deadline.


Det är då en börjar med rosé redan vid lunchtid och funderar på hur jävla viktig den här författargrejen EGENTLIGEN är för en.

tisdag 16 maj 2017

Please send help

När en ska redigera sin bok och redaktören säger att en behöver ändra ordningen på alla kapitel och föreslår att en ska använda post-it-lappar för att göra det enkelt.

Notera vinet och astmamedicinen i bild. Det här är inte enkelt.



fredag 5 maj 2017

Prokrastinering, level 2000

När man ska ge ut en bok så måste en redigera den ungefär tvåhundra gånger innan såna som vet vad dom håller på med, blir nöjda.

Det påminner ganska mycket om att skriva en magisteruppsats: en börjar först när en vet att det är försent och en inte kommer hinna innan deadline. En prokrastinerar heeeeela tiden, plötsligt VILL en liksom dammsuga, lägga kikärtor i blöt och plantera i trädgården. För en är ju en trotsig 37-åring och så fort nån sagt till en vad en ska göra vill en ju göra precis tvärtom.

Sen när en väl lämnat in, lite försent, och väntat en evighet på utlåtandet så är det likt förbaskat nåt smartass som ska dissekera och ifrågasätta vartenda ord en skrivit.

Och en surar och håller verkligen inte med, men gör som de sagt ändå (efter att man typ kokat egen pitepalt och manglat lakan), konstaterar att det visst blev jäkla bra, och skickar in det igen.

Ja, ungefär sådär håller det på just nu. Om nån undrade alltså. Om inte kan ni cirkulera, här finns ingenting att se 😉

tisdag 2 maj 2017

Delirium

När man ska ge ut en bok så pendlar man ganska mycket mellan olika konstiga tillstånd. Man får till exempel nästan en hjärtinfarkt när man inser att man faktiskt tänker låta vem som helst som vill, läsa det man skrivit.

Man är också jäkligt lycklig mitt i paniken, för att det är så underbart att få skriva och så tomt när man inte har något att skriva.

Man är också inte riktigt klok. För världen delar sig liksom i två, en som är den verkliga och en som är den man skapat i ett word-dokument där man lever minst lika mycket som i den verkliga.

Och om man då t.ex. är ute och åker bil en vanlig torsdag och ser en gammal Opel Kadett. Ja, då måste man ju ta kort på den. För jag menar, det är ju precis en sån som Gustaf har. Gustaf i den andra världen, den som man har hittat på.


Och man fattar ju att man helt har tappat det, vad som är på riktigt och så. Man man bryr sig inte. För alla vet ju att författare ändå är galna.

lördag 29 april 2017

Hej kompisar.

Jag ville bara berätta att den där berättelsen jag skrev när jag var sjuk ni vet, som jag har hållit på och tjata om i flera år nu, den ska faktiskt bli en bok. Helt på riktigt. "dit kan jag gå och sakna dig" släpps i oktober. Fränt, eller hur?

Just nu håller jag på och skriver ett författarporträtt. Det är alltså ingen bild utan en text som ska vara i såna kataloger som bokhandlare bläddrar i för att bestämma vilka böcker de ska köpa in till sina butiker. Känns ju knappt nåt pressat liksom...

Om det mot förmodan faktiskt kommer något ur min stackars hjärna så återkommer jag med resultatet så småningom.