onsdag 29 augusti 2018

På min trettionionde födelsedag.

För nästan ett decennium skrev jag ett blogginlägg där jag skulle göra som liksom en liten krönika över det gångna decenniet (oklart varför). I vilket fall som helst, jag postade det aldrig för när jag läste det så framstod jag liksom som…någon som aldrig blev nöjd och aldrig kunde hålla fast vid något. Om man läste det med en särskild sorts glasögon så var det bara flyttar hit och dit, olika jobb och plugg och kärlekar om varann. Så det blev ingen publicering, jag var alldeles för ängslig över vad folk skulle tycka om mig. Att de skulle tänka saker jag inte visste något om och som jag inte kunde försvara mig emot.

Dessutom tänkte jag att det var slut med allt sådant där då. Jag hade gift mig, köpt hus, pluggat klart en magisterexamen, fått ett bra jobb. Jag trodde att jag, när jag hade allt det där, skulle sluta sträva mot nya ställen. Jag trodde att jag skulle sjunka in i en lunk där inte mycket förändrades från år till år och att det mesta skulle vara detsamma i evighet och jag skulle inte längta till någonting för att jag hade fått allt jag någonsin kunde önska mig och därmed inte vilja något mer.

Och jag säger inte att det är fel att ha det så. Jag förstår att för de som bor på samma ställe jämt och har samma jobb nästan hela sina liv, åker på semester till samma ställe varje sommar i tjugofem år, för dem är det inte ”att inte längta till något…”. Man tolkar ju saker utifrån sina egna preferenser, det är bland annat det som gör oss till individer. Och nu när jag levt klart mitt år som trettioåttaåring fattar jag att jag är en annan sorts individ än de som lever så. Nu ger jag mig själv tillåtelse att sluta försöka vara en sådan. Det är en lättnad att hänga av sig den förklädnaden. Den har blivit alltmer illasittande, skavt och kliat. Suttit åt runt magen och halsen så att jag mått illa och inte kunnat andas ordentligt. För sådana som mig blir ”samma” outhärdligt. Jag blir som en Border Collie som inte får jobba. Jag biter sönder saker, kissar på gardinerna och rymmer så fort någon öppnar ytterdörren. Kanske borde jag diagnosticeras med någon typ av åkomma som man får ritalin mot. Men jag vill inte ha en diagnos. Allt jag vill är att leva. Att leva. Att leva mitt liv så som jag vill.

Och som sagt. Såna som inte är som jag, såna som inte blir uttråkade så lätt, såna tänker kanske att ”man måste försöka lite” och ”det är inte farligt att ha tråkigt”. Fast man får fatta, precis som jag fattar att det inte är farligt för dem, att det är fanimig farligt för mig. Jag går sönder, blir galen. Får ångest och hör röster som säger till mig att jag måste ut, bort, vidare. Det är min egen röst jag hör, och jag lyssnar till den. Den säger att jag har rätt att leva på mitt sätt, känna livet i mig. Känna det ryta och riva. Den säger att livet blott är ett ögonblick mellan två evigheter och inte fan kan man ens hänga sig kvar i det när det är slut, hur mycket man än vill. Det enda man kan göra är att försöka njuta av det så mycket som går. Fånga alla möjligheterna som borde tillhöra en.

Jag fyller trettionio idag.

Det här året som passerat har nog varit mitt svåraste någonsin. Och då hade jag ändå några svåra när jag var tonåring. Jag har varit det ensammaste, vilsnaste någonsin. Det mest förtvivlade och mest uppgivna. Jag har varit det räddaste jag någonsin varit. Det hände en måndag i mars och det vill jag aldrigaldrig mera vara med om. På tisdagen tränade jag för att låta tankarna få vara någon annanstans en stund. När jag åkte från gymmet blödde mina händer.

Och jag har varit det mest älskade, omhuldade. Uppvaktade och uppskattade.

Jag har gråtit mer det här året än jag gjort sammanlagt de senaste tio eller tjugo. Och skrattat, herregud som jag har skrattat. Jag har förlorat och vunnit. Sårat och blivit sårad.

Jag har skilt mig det här året. Förlorat Daniel och med honom, många andra. Lämnat mitt hem, min hund, min katt. Fått behålla mina pojkar, vi som är de tre musketörerna. De som är beviset på att jag inte är galen, att jag vet vad som är heligt, vilken trygghet som är viktig. Jag har fått tillbaka min Niklas. Fått en Ann-Louise. Haft en liten armé av värme och trygghet; Maria och Nilla. De som ordnat min releasefest för mig som givit ut min första bok det här året. Och sen. De har packat och flyttat och snapat och åkt på hoe-trip och skålat för allt vi förlorat och allt vi vunnit och frågat varje dag hur jag mår. Min mamma, hon som gett mig livet så många gånger under mina trettionio år har sagt till mig att:
  1. Leva livet för det är kort
  2. Inte försumma det, för det är trots allt LIVET
  3. Skita i vad folk tycker
Och jag har funnit min Micke och han har funnit mig.

Och ingen dag har varit samma, allt har varit olika hela tiden. Allt har ändrat sig och sen ändrats igen.

Samma är fel för mig. Olika är fel för andra. Precis som syre och blod är bra grejer så är de dödliga om de hamnar på fel ställen. Och jag är inget träd, om jag är på fel ställe så flyttar jag mig. Och om man sitter och väntar och väntar på att något eller någon ska komma och rädda en från sig själv så får man nog vänta ända tills det där mörkret som man kom ifrån hämtar tillbaka en igen.

Och I swear to God, jag hade verkligen inte tänkt från början att det här skulle handla om Micke, men hur fan skulle jag kunna låta bli när han är så förknippad med liv, för mig.

Han säger: ”Ändra dig aldrig. Du som är olika varje dag, var sådan.” Vad han menar är att jag är perfekt, precis sådan som jag är. Olika. Hög och låg, lugn och galen. Gråter nästan varje dag. Älskar honom som en besatt. Skrattar på rätt ställen och på fel, mitt i natten och precis där man ska. Drömmer om saker, blandar dem om vartannat i meningar som ibland är obegripliga men aldrig för honom. Han som dricker mig och säger att jag är en naturkraft, en enhörning, en stjärna och solen. Han som inte behöver dämpa min lyskraft för att synas bättre själv, han som inte räds att någon annan ser att jag lyser. Han vet att jag lyser oavsett och mer på honom ju mer han är och ju mer han älskar. Han behöver inga solglasögon men blir ändå inte bländad. Han gör alla dagar mera speciella än en ojämn födelsedag. Han stod vid stranden, vid vattnet där andra doppat tårna och tyckt att allt ändå varit för mycket, för lite, för fel. Och så kom jag, en tidvåg. Och han omfamnar den. Som om den, jag, är allt han velat och längtat efter.

/Kerstin