fredag 30 mars 2018

Igen, tid.

Jag tänker mycket på tid.

Vad den är och vad den gör med oss. Vad den lovar och de löften den infriar. Allt vi tror om den som den inte kan klara av, hur lång eller kort den än är.

När jag var yngre så tänkte jag ibland att tid, det är det enda vi har. Sen födde jag mina barn och knappt hann hjärtat slå ett slag så hade tiden gått så fort att jag fanimig var rädd varje dag. Och ännu mer på nätterna. Rädd för vad som skulle finnas bortom det här att vara allt för den där lilla människan som vuxit, först inuti ens kropp, sedan utanför den. Som alltid varit en så nära. Bortom att vara nästan allt för sitt barn. Vem ska man vara då?

Så ville jag stanna tiden, för bortom det universum jag utgjorde för mina barn, såg jag ingenting. Det är självutplånande att tänka så, jag vet. Att tänka att man inte är något mer än mamma, att ens enda värde sitter i det. Men jag har varit mamma i hela mitt vuxna liv. Och att vara mamma var det första jag var bra på. Första gången jag kände mig trygg och säker och hel. Så vad kommer bortom det? Vad ska man vara bra på, vad ska man leva för?

Då blir tiden, den där som så obönhörligt hela tiden rör sig framåt, ens fiende. Horisonten syns liksom inte ens, man vet inte var man ska ta vägen och vad man ska göra. Vem man ska vara. För man fattar vad tid är och vad tid gör. Och den är fan inte ens vän när man inte ser någon mening i den där tomma sörjan som finns framför en, den som ska föreställa tiden som kommer. Då är allt tomhet och ett jagande efter mening, eller att åtminstone söka döva känslan av tomhet.

Och sen kommer det här livet, som är som en stormvind, i vilken jag är en vante som far omkring, och rör om i alltsammans. Saker blir upp och ned och faller isär och faller tillrätta på andra sätt. Och tiden har inte ett skit med saken att göra.

Och så vaknar jag en vanlig dag, som en sådan här. Och människor som nyss fanns har försvunnit ur mitt liv, det har de. Som förluster på den egna sidan, i en strid. För alla slåss på den egna sidan. De finns bara kvar i mitt hjärta nu. Men så som allting är, så som det alltid finns sammanhang och mening i saker om man bara vågar se den, så har andra kommit tillbaka. Sådana som fattats mig och som fattats mina barn. Sådana som bara funnits i mitt hjärta, länge, länge. Och jag vet att det aldrig kunnat hända om det inte varit för de andra förlusterna.

Och det där med tid, återigen. En sådan som jag, som tänker mycket på till exempel tid. Fattar att allt har sin tid. Att det nu är en ny tid. Att den här vanliga dagen som är idag, är en dag i denna nya tid. Och att man åtminstone alltid kan välja hur man förhåller sig till den här stormen och det som skövlas och det som gror i dess väg.

Och när jag ändå skriver om tid så kan man reflektera över hur mycket tid som egentligen behövs för att ersätta någon. Men jag vet faktiskt inte för jag har aldrig gjort det. Har aldrig ersatt en enda människa med någon annan. Bara funnit nya ställen i mitt hjärta att älska människor från. De här som varit mig allra kärast och viktigast, de ersätts aldrig. Som han som är pappa till mina barn. Som han som jag levt en tredjedel av mitt liv med, som jag blivit vuxen med. Som han som i vissa avseenden påminner om någon jag skrivit en hel bok om, som jag återkommit till, gång på gång. Som min farfar, som varit död i tolv år och som jag sörjde i lika många år innan han dog. Jag slutar aldrig älska. Möjligtvis läggs pusslet på ett annat sätt. Bitarna passar på andra platser.

Som någon som fått en ny plats. Som funnits i mitt liv och i mitt hjärta i åratal. Som det visade sig, att om man ruckade lite på pusslet, sådär så att saker faller lite bättre på plats, så var det visst meningen att han i denna nya tid skulle sitta i mitten. Och vara alla kantlinjerna. De där man måste ha för att veta var allting börjar och slutar. De där som håller samman alltihopa. Ger det konturer och mening.

Och seriöst, ingen som känner mig trodde väl ens att jag skulle leva utan att älska? Och att jag skulle avstå att älska på grund av det här med tid, det är skrattretande att tänka på. Det skulle vara som att vända sitt ansikte mot vårsolen utan att le, bara för att man vet att det fortfarande är vinter. Alla som fattar nåt vet ju att våren kommer. Alla som vet att tid är en jäkla massa olika saker, ler och njuter av vårsolen, även i minusgrader. Att inte välja kärlek skulle vara som att någon erbjöd en ett liv med soluppgångar och skratt som börjar i magen och syns i ögonen, och ostfyllda paprikor och rosa bubbel i näsan, och man skulle tacka nej. Inte baserat på att man inte ville, utan på grund av tid. Not gonna happen.

Det är svårt att göra alla nöjda, det är liksom som att det inte ens går. Som att om man försöker så blir ingen riktigt nöjd. Så jag väljer kärlek, jag väljer att älska. Jag väljer att de som betyder allra mest för mig får vara glada och lyckliga.  Jag väljer att vara någon som känner mer än normala personer. Jag väljer att vara överkänslig, i jämförelse med de underkänsliga. Jag har inga fucks to give till dem som ändå inte väljer kärlek. Jag väljer att vara något meningsfullt och levande.




fredag 9 mars 2018

Om en flicka

Igår var det internationella kvinnodagen.

Jag skrev på instagram, bara några anekdoter sådär. Ett axplock. Många kvinnor vet ju att sådana händelser är vardag. Och vi bollar förmågan att älska och känna lust till män i ena handen och skräcken för att bli förstörd, nedsmutsad, dödad i den andra. En del tänker att herregud, man får väl skylla sig själv om man utsätter sig på det där viset. Sova över hos en man. Gå ut på krogen. Jobba. Hm. En del tänker att det är väl då i alla fall för väl att något sådant aldrig hänt mig. Sen tänker man efter och inser att en del av ens egna roliga anekdoter faktiskt är precis samma saker. För jag lovar, det där med kissandet, det har jag berättat som en rolig grej. Som om det faktiskt var roligt. Det är lättare att leva med smutsen och förnedringen om man skämtar om det.

Igår var det internationella kvinnodagen och jag skrev om en flicka som väl mest var jag. Är jag. Idag är det om en annan flicka, och jag är någon.

För du vet, ganska ofta pratar man ju om att någon måste göra något. För några år sedan kände jag en flicka som behövde någon. Någon var flera personer, många. Mest var det jag och Daniel och Love och Birk, och hennes bästa vän.

Det var en fredag och hon var tolv år och den morgonen hade hennes styvpappa lovat henne att den kvällen, då skulle det ske. I skolan den dagen sade hon till sina vänner: ”Ni måste hjälpa mig, han har sagt att det ska hända ikväll. Han hade lagt saker på min säng imorse”.

Orden för vad som skulle hända hade hon inte, inte heller namnen på de sakerna som legat på hennes säng den morgonen. Jag tror inte att någon i världen kan förstå hur ensam den flickan var.

Men just då vågade hon tro på att någon skulle göra något, att någon skulle hjälpa henne. Någon var två andra modiga tolvåringar som var Love och hennes bästa vän, som jag svär på allt som är heligt, räddade hennes liv. De tog henne på orden och gick till en vuxen.

Flickan bodde hos oss i tre månader efter den dagen. Hennes mamma också. För vi valde att inte se åt ett annat håll när de behövde oss. Vi förstod att vi var ”någon”. Och ja, det var lite krångligt. Vi hade ”egentligen inte möjlighet". Jag skjutsade flickan till skolan varje dag i tre månader, vilket innebar att jag kom försent till jobbet varje dag i tre månader. Min Hannele på jobbet, hon tog skiten för det.
Att ha människor i sitt hem som genomlever sitt livs största trauma och sorg, det märks. De tar ut det på allt, på sig själva, på en själv, på ens egna barn. Alla är i kläm hela tiden. Om de dessutom inte talar samma språk som en så har man ingen aning om vad de pratar om när de pratar med varann. Kanske om att fly tillbaka, eller bort. Man är livrädd hela tiden att inte kunna hjälpa. Om de dessutom har en gigantisk rottweiler som aldrig någonsin blivit fostrad och som löper och som gör ens egen hanhund tokig, då blir det ännu krångligare. Men hundjäveln är det viktigaste de har, de där två vrakspillrorna till människor. Och den där mannen, som lovat dem allt om de bara kom till Sverige, som kvinnan litat på och som flickan redan varit utsatt för i nästan halva sitt liv, han har sagt att han dödar hunden om de lämnar honom. Så de lämnade honom och tog hunden med sig.

Och de första veckorna så grät mamman hela tiden. Och flickan, hon var som ett ljus. Hon hade blivit räddad, just som allt precis nästan var slut. Och det var fanimig värt allt, att se det ljuset i henne. Jag kommer aldrig glömma det.

Det varade inte, det här är ingen historia med lyckligt slut. Mamman, hon gick tillbaka till sin man. För han lovade henne att han inte skulle göra så med flickan mer.

Och tänk dig att du är en flicka och du är tolv år. I världen så finns det en enda människa som du litar på. Kanske inte för att hon alltid ser till ditt bästa, för hon är också ensam. Men i det stora hela. Då följer du henne. För du är tolv år och du är ensam och hon är din mamma.

Så när hon ber dig att glömma allt som hänt sedan ni kom till Sverige för fem år sedan, allt från den där första gången när mamma inte var hemma och han kom in till dig i duschen, då gör du det. Bestämmer dig för att du faktiskt kan glömma och börja om. Så när det väl blir rättegång så säger du att du inte minns något av det du sagt i de filmade förhören hänt, att du inte känner igen några av de där sakerna som låg på din säng den där morgonen, de som nu är bevismaterial. Du har en enda människa i världen och du är världens mest ensamma så du bestämmer dig för att glömma och börja om. 

För du är den smartaste och modigaste flickan som hon som tagit hand om dig i tre månader någonsin träffat. 

Och flicka, lilla flicka. Jag hoppas att du tog med dig det från mitt hjärta, kära flicka. Att det kommer att gå bra för dig i livet. Och att inget som hände de där månaderna var förgäves, för du vet att det finns någon. Någon annan. Någon som aldrig kommer att se bort, för att det är bekvämare så. Jag ska alltid ömma för dig, och jag kommer alltidalltidalltid att finnas igen, närhelst du behöver mig.

fredag 2 mars 2018

Om ett barn.

För ett halvt liv sedan var jag en dum och ledsen snorunge. En sån som väl inte precis ville dö, men inte var så jäkla angelägen om att leva heller. Lite för att livet så långt inte varit jätteenkelt. Och för att jag inte visste vad jag ville med fortsättningen heller. Inte visste var jag ville någonstans i världen och i livet, eller vad jag skulle göra när jag kom dit.

Och så träffade jag en annan snorunge och innan vi ens hade hunnit ta reda på vad den andre tyckte om olika viktiga saker eller ens huruvida den andre applåderade i flygplanskabiner när planet landade, så var jag gravid. Och då skulle man ju kunna tänka sig att dumma snorungar som den jag var då, blev rädda. Men det blev jag inte. För jag hade väntat på och längtat efter sådan kärlek hela mitt liv. Att få ynnesten att älska någon villkorslöst.

Få ömma för någon, vårda någon som är viktigare än en själv. Fatta att ens egna issues kändes så stora enbart på grund av att man inte hade något bättre för sig än att noja över dem. Helvete vad lycklig jag var, när det där lilla barnet växte i mig. Det var en hisnande, himlastormande lycka som gjorde att allt annat såg mindre viktigt ut. Det var liv, liv som skulle komma. Inte bara hans liv, utan mitt också.

Så föddes han en marsdag och världen blev vacker och hel och jag döpte honom till Kärlek.

Fast på engelska, så att han inte skulle bli mobbad. För det var jag rädd för. Det var ju så, att helt och hållet simultant med att all den här kärleken kom till mig i en liten människa som vägde mindre än fyra kilo, så kom det en rädsla. En rädsla för allt stort och litet i världen som skulle kunna hända mig eller honom eller oss båda. Rädsla för att jag inte skulle hinna älska honom tillräckligt, dricka allt det som var han, innan han blev stor och försvann från min lilla och oändliga famn, ut i den stora världen.

Nu är han på väg ut i den, min Kärlek. Sjutton år idag och väger säkert över sextio kilo. Är så mycket mer, så många fler saker än jag någonsin kunde tro. Och då trodde jag ändå att han skulle vara allt.

Världen är helig, ty du är till.