tisdag 28 april 2009

Har budskapet gått fram...

...när det nått riksdagen?

Övergripande beslut kring sjukvården och dess organisation tas inte av läkarna, enhetscheferna eller någon på avdelningen.

De tas av våra folkvalda politiker, och beror på att sjukvården är vår, vi vanliga människors. Vården betalas av våra löner, den tredjedel av lönen vi aldrig ser mer än på papperet. Eftersom det är vi människor som köper och äger vården är det också vårt beslut att fatta hur vården ska se ut. Eftersom inte alla miljoner människor i Sverige kan få just sin röst hörd använder vi oss av ombud som talar i vår sak - politiker. De är så att säga våra "personal shoppers" i vård-butiken.

Så om man har synpunkter på den övergripande vårdorganisationen hjälper det således inte att gå till sin enhetschef och försöka lösa det internt. Det kommer inte att funka. Enhetscheferna på Skas har dessutom inskrivet i sina anställningskontrakt att de inte får uttala sig negativt eller kritisera organisationen.
Vidare finns media (här avses dags- och kvällspress) till för att kritiskt granska olika företeelser i samhället. En offentlig verksamhet, t.ex. då sjukhus, får inte fungera som en skyddad verkstad som inte tål en granskning utan att fallera redan på första frågan.

Vill vi verkligen köpa den verksamheten?

Igår ringde en riksdagsman till mig som hade läst om Reiner i tidningen. Budskapet har gått fram, vi människor som är måna om andra människor, vi som inte bara är rädda om vår egen rygg och vår egen tjänst på sjukhuset, har blivit lyssnade till.

Reiners liv slutade på ett sjukhusgolv, men hans minne ska få leva och resa ända till Helgeandsholmen med utsikt över Rosenbad.

Och den lilla människan kan påverka.
Sådetså.

måndag 27 april 2009

Varför längtar du...

...till den dag då du ska fylla sju?
Varför skynda på, när den tiden snart är här ändå?"
Och det liv som du har, alla tusentals da´r,
passerar på ett litet kick.
Så medans ditt hjärta slår an, passa på om du kan,
fånga varje ögonblick"
/ Magnus Uggla

För några år sedan blev en av mina systrar svårt sjuk. Det var de mest fruktansvärda, hatade och avskyvärda veckor i mitt liv, de som passerade medan syster kämpade för sitt liv och vi andra, vi som älskar henne, bara kunde se på, be och hålla varandras händer. Där och då stannade våra liv upp och när de senare långsamt startade igen var det i en annan riktning.
Aldrig mer desamma. Mer levande. Närvarande.

En av de tusentals långa nätter som passerade dessa veckor lovade jag mig själv att aldrig mera bara låta livet passera, bara låta dagarna gå som om min livstid var en bottenlös brunn att ösa dagar ur. Och jag lovade att om jag någonsin skulle bli lycklig igen, om syster blev frisk, skulle jag njuta av lyckan och låta den rusa genom min kropp som sockerdricka, helst vareviga dag.



Hon blev frisk, och känslan av att kunna skriva det här orsakar mig fortfarande, fast det gått flera år, en lycka och en lättnad som ännu fyller ögonen till brädden av tårar. Hon blev frisk.
Hon blev frisk.

Och sannerligen, lyckan rusar igenom mig, varendaste dag. Livet är inte oändligt, men möjligheterna, och lyckan är det, om man bara lyfter blicken.

"Visst finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr"
/Karin Boye

söndag 26 april 2009

Rekommenderar starkt...

...en titt på sidan 20 i Aftonbladet idag.



Där kan du läsa om hur Reiner Carlsson, när han drog sitt sista andetag på ett sjukhusgolv i januari startade en tsunami. Den märktes inte så mycket då, hans hjärta stannade och skulle aldrig mera slå. Men under ytan växte sig vågorna starka och när de nu slår upp mot land med en förödande kraft står Herr Flaskbotten, Dr. Pengar och Piff & Puff där i badbyxorna och hinner inte ens få med sig handduken innan det är försent.

Den här flodvågen skall skövla och förstöra, men inte oskyldiga människoliv, utan förtroenden uppbyggda på lögner.

På vårt sjukhus ligger människor fyllda av tillit, de litar på att de är trygga i Sveriges händer, de har arbetat och betalat för det hela sina liv.

Någon har inte gjort sig förtjänt av den tilliten, någon försöker dölja något.
Reiners son Bo säger i tidningen (FT) att den dagen hans pappa dog, då jag ringt honom tidigt på morgonen med dödsbudet, samma dag har en "hjärtläkare" ringt till Bo och berättat att personalen hittat Reiner vid frukostbordet, hängandes med huvudet. Tacka fan för det, då hade han varit död i två timmar. Så vem ska vi tro på? Vem ska få tilliten?

Sjuksköterskan som ringer Bo 07.30 med en detaljerad beskrivning av pappans sista stund i livet, eller doktorn som menar på att dagpersonalen satt upp en död man i rullstolen och rullat ut honom till frukosten varpå de upptäckt att han tycks något frånvarande?

Alternativet är ju att doktorn inte läst Reiners journal, och fått i uppgift att mörka någonting. Märkligt är även det faktum att "hjärtläkaren" tycks ha utfört en akut obduktion eftersom han redan då, samma dag, kunde ge sonen Bo information om dödsorsaken.

Det är något som luktar illa här.

Men du ska se Bo, tsunamin som din pappa startade då hans hjärta slog sitt sista slag, ska rensa upp och skölja bort skiten på den strand som de ansvarigas arena utgör, där som det luktar som allra värst.

lördag 25 april 2009

Ibland...

...fast inte särskilt ofta, men ibland.

När man hoppat i sina blommiga gummistövlar och ställt sig i traktorkärran för att skyffla hästgödsel till trädgårdslandet så ringer Aftonbladet.

Och om saker och ting blivit något annorlunda redan innan, så blir de definitivt aldrig mera desamma, från och med nu.

Aftonbladet har gjort sin research grundligt och snokat upp anhöriga till patienten som avled. Även den lokala tidningen levererar idag dödsstöten.
Attans, herr Flaskbotten och dr. Pengar!
Kommentarer i stil med "hjärtstillestånd händer så sällan", där andemeningen är "lite svinn får man ta", smäller inte särskilt högt när ett vuxet barn saknar sin pappa och inte förstår varför ingen hjälpte, när det väl gällde.

Rekommenderar en titt i ovan nämnda tidningar, någon gång i helgen.

- älskad igår, hatad idag. Iallafall av vissa.

fredag 24 april 2009

Älskad idag...

...hatad imorgon?

Idag är jag definitivt älskad. Stum av häpnad öppnar jag tidningen och möts ett av fraser som:

"Det är dags för en Lex Kerstin. Denna modiga sjuksköterska som på ett sakligt sätt beskrev i FT hur det egentligen står till på sjukhuset."

"Det är fantastiskt att Falköping begåvats med sjuksköterskor som Kerstin Lundgren. Det krävs mod att göra som hon gjorde."

För att inte tala om alla klappar på axeln jag fått av er som läser detta, just här och nu.

Kanske tycker människor därute i den stora världen att detta är en storm i ett vattenglas, ett meningslöst litet krig. Men medborgarna i vår lilla stad har sannerligen ställt upp mangrant bakom mig med en massiv här, i detta veckogamla krig som egentligen tog sin början en kall natt i januari då en människa drog sitt sista andetag på ett sjukhusgolv.



Jag tackar och bockar mitt allra, allra ödmjukaste och solar mig i glansen av all er kärlek och uppmuntran. Imorgon kommer jag att vara hatad mer än någonsin, av Herr Flaskbotten och Dr. Makt & Kapital.

Måtte de darra i sina Hästens-sängar inatt.

torsdag 23 april 2009

Visst är det fattigt och futtigt.

I tidningen idag säger doktorn att det räcker med sköterskornas kompetens på avdelningen om en patient får hjärtstillestånd. Det vi sköterskor inte kan göra, det finns inte.

Dessutom, menar doktorn på, finns det en läkare på psykiatrin som kan kallas in om det skulle behövas.

Ok, vilket var det nu, sköterska eller läkare? Vilket räckte?
  1. Om det räcker med sköterskekompetens vid hjärtstopp, hur kommer det sig då att vi har ett hjärtlarm att trycka på mellan klockan 8-17? (Detta tränar vi flitigt på under våra HLR-utbildningar). Behövs det läkare för att rädda patienter med hjärtstopp 8.00-17.00, medan det övrig tid är fullt tillräckligt med sjuksköterskor? Hur funkar sånt?

  2. Kan psykiatriläkaren ge akutläkemedel för hjärtstopp? Senast psykiatrin ringde oss och bad om hjälp var det för att sätta en vanlig PVK. Psykiatrisköterskan hade gjort det en gång under sin utbildning och läkaren kunde inte alls.

Dessutom är allt detta tramset och dividerandet mellan olika tjockmagade herrar i övre medelåldern med alldeles för mycket pengar på banken som är säkra i sin förvissning om att de kommer att ha råd med privatsjukvård när blodfetterna ställer till med besvär, bara meningslöst trams som ges alldeles för mycket utrymme, och stjäl all uppmärksamhet från frågan som egentligen är viktig, som egentligen rör oss alla - inte bara de som ligger på sjukhuset:

Kan ambulansen komma om jag behöver den?

Jag skiter i den förbenade doktorn, jag vill ha en ambulans!


tisdag 21 april 2009

Vem sover bäst inatt?

Nu blir inget någonsin mer detsamma.
Jag blir aldrig mer syster Ingen på sjukhuset. Enligt farbror politikern sover inte doktorn särskilt gott i sin säng inatt. Fast att han sover hemma. Med betalt. För enligt politikern borde han sova på sjukhuset, så är det avsett. Och idag har doktorn ringt till politikern 5 gånger för att skälla, sa hade inte doktorn tolkat beställningen?

Fast att doktorn aldrig ens har sett mig, vi har bara talats vid i telefon, är det mig han kommer komma ihåg jämt. Skvallerbyttan.

Trots detta har jag fått fina, stödjande, glada och roliga kommentarer, tillrop och klappar på axeln. Det värmer otroligt mycket och jag är lika glad för dem alla. Finaste, finaste A, ni vet, som har det godaste hjärta världen har sett och som är snällast på sjukhuset, skriver till mig:

"Kom att tänka på likheten med kejsarens nya kläder......
Du Kerstin är barnet som ser och vågar säga det!"

Min allra skojigaste och gladaste E, som har en humor som sänd från himlen, alltid ett leende och skratt till övers och aldrig är för upptagen för att tänka på andra och ge av sig själv, skriver:

"du var sååååå bra på tv..Släng dig i väggen Helena Bergström!! Ska kalla dig Snyggkerstin från och med nu. Vi får vara stolta över våran lilla Kerstin med det stora civilkuraget. "

Jag pöser av stolthet och avgudar mina fina vänner. Ni är de allra vackraste skatter man kan önska sig.



Godnatt farbror doktorn, sov så sött!



S, krya på dig. Tänker massor på dig.

måndag 20 april 2009

Ikväll...

...ska jag gråta i tv.

Iallafall filmade de mig med tårar och snor, hoppas jag ser lika smal ut i tv som Helena Bergström brukar göra när hon gråter och snorar i någon film som hennes make regisserat.

Bild: hd.se
Kameran drar väl av...20 kilo...? Jag har för mig att det var något sådant.

Skämt åsido spelar det inte särskilt stor roll hur jag ser ut,
skämt åsido är det ganska sorgligt att vara med i tv för att det inte kommer några ambulanser när människor ligger och dör.
Reportern undrade om jag skulle hamna i trubbel på jobbet nu, hon var förvånad över att jag vågade tacka ja till att vara med i reportaget. Jesus, i Sverige?

Idag fick jag chansen att göra min röst hörd, lite högre än de andras. Jag, en futtig liten sjuksköterska, på ett futtigt litet sjukhus med en enda futtig ambulans som servar 32 000 invånare i kommunen + det lilla sjukhuset. Med ett stort hjärta och tårar som väller fram vid blotta tanken på den förtvivlan en människa känner när larmoperatören säger

"-Tyvärr kan inte ambulansen komma". Den är upptagen.

Jag skulle ångrat mig tusen gånger om jag inte visat lite civilkurage idag.

Bråka ni chefer på jobbet om ni vill. Jag har både tårar och snor till er också.

Kolla här för att se reportaget!

lördag 18 april 2009

Nu ÄR det krig i tomteskogen.

Min svärmor är allt bra gullig. Hon ringde vid lunchtid och berättade för Daniel att hon sett hans vackra fru i tidningen. " -Bilderna blev ju jättebra!". Hon är så fin.

Jag hoppas att fler än jag läst artikeln, och inte bara kollat på bilderna. Å andra sidan är de inte dumma de heller. Den som väljer bilder till tidningen har valt en bild på politikern Herr Flaskbotten "Ingen retur" som är så...o-smickrande att den får bilden på mig att framstå som en idolbild av Miss Universum. Doktorn, fastnade inte på bild.

Denne, alltså doktorn (som i verkligheten är en trevlig prick) har fått lämna en kommentar där han menar att han aldrig hört talas om det aktuella patientfallet som jag berättar om, där en patient fick ett hjärtstillestånd, ambulansen inte kunde komma och patienten avled. Strike 1.
Doktorn menar vidare att sjuksköterskor visst får ge adrenalin. Tydligen känner han inte till att sköterskorna på hans sjukhus inte är utbildade i A-HLR, vilket innefattar akutläkemedel såsom adrenalin. Strike 2.
Till slut klämmer Doktorn till med att hjärtstillestånd händer så sällan, så sällan, på sjukhuset. Det är mycket möjligt, men senast jag kollade så räckte det med en enda gång för att ett liv ska sippra ut ur kroppen, sväva upp genom taket och försvinna bort i natten och aldrig mera komma tillbaka till den kropp som alldeles nyss tillhörde någons mamma eller pappa, syster eller bror, make eller fru. Medan ambulansen är någon annanstans och till slut kommer, ligger redan den döde under ett lakan med stela ögon, samtidigt som jag pratar med en anhörig som aldrig mer får se sin närstående i livet och skriker ut sin sorg och förtvivlan i mitt öra. Men Doktorn tycks anse att det är acceptabelt eftersom det händer sååå sällan, och poängen med hela reportaget, huruvida en enda nattambulans är för lite eller inte, vill han inte uttala sig om. Strike 3.
Måtte aldrig hans egna behöva en ambulans, den kan vara fast med en 90-plussare med bröstsmärtor som redan ligger på sjukhuset.
Game over.

Även ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden, tillika högsta hönset i den politiska organisation som beslutar i frågor gällande ambulanser, läkare och annat livsviktigt häromkring har fått uttala sig i tidningen. Den folkvalde Herr Flaskbotten menar att:

  1. Det ska finnas läkare, för det har han beställt.
  2. Om ingen läkare finns på avdelningen kan man väl för tusan vända sig till jourcentralen.
  3. I ämnet ambulanser som inte dyker upp när patienterna ligger och har en släng av hjärtstillestånd, menar politikern att det kommer ju andra ambulanser, från omkringliggande orter.

...men min käre Herr Flaskbotten! I verkligheten ligger det till såhär:

  1. Beställningen tycks inte ha gått fram, och även om den har det så har Dr. Makt & Kapital inte verkställt din beställning.
  2. Jourcentralen stänger kl. 21, efter det hänvisas potentiella patienter till närmaste annan jourcentral 3 mil bort. Detta vet alla som någon gång haft ett litet barn med ont i örat eller krupp.
  3. De andra ambulanserna måste ha tillhört samma hemliga förening som läkarna Herr Andersson beställt till sjukhuset, nämligen Osynlighetskommittén, för jag såg dem inte iallafall.

Och vad anbelangar första-linjens chefer fru Piff & fru Puff som nu, citat, "är väldigt upprörda och undrar vem det kan vara som har sagt det här till tidningen" och vidare, citat, "om det är någon av er nattpersonal så kanske inte den kan jobba kvar", säger jag bara:

"Alla bildade människor vet att en journalist aldrig avslöjar sin källa. Det kan vara vem som helst. En personal, en patient, en anhörig, en ambulanskille, en räddningstjänst-kille.

Vem som helst".

Ta och kryp tillbaka under den gråsten ni kom upp från, långt därnere i lingonriset, för jag kommer fortsätta att vara en stolt och rakryggad frötall på det kalhygge vårt sjukhus utgör.

Tack mamma, jag är helt och hållet, bara din dotter.

fredag 17 april 2009

Står du rak i ryggen...

...eller knyter du näven i fickan? Vilket kostar mest?

I vår stad finns det om nätterna bara en enda ambulans. Ambulansen servar även det lokala sjukhuset i akutsituationer. Den enda nattambulansen är ett försök från sjukhusledningen i syfte att spara pengar. Beslut om att permanenta försöket, eller få tillbaka den andra ambulansen, tas av politiker i slutet av april.

Häromdagen kontaktade en reporter från lokaltidningen mig, i egenskap av sjuksköterska på sjukhuset, och bad om en intervju, då hon fått ett nyhetstips angående ambulanssituationen, och hur detta kan tänkas påverka sjukhuset och allmänheten. Till saken hör att vårt sjukhus inte har någon läkare nattetid, denne har sovande jour i hemmet.

Jag ställde upp på intervjun. Jag vill inte att försöket med en nattambulans ska permanentas.

Dels för våra patienter på sjukhuset.
Det är en fruktansvärd maktlöshet som sliter sönder hjärtat på mig, att se en människa dö framför ögonen på en, på golvet i en sjukhuskorridor, där SOS alarm meddelar att ambulansen dröjer en halvtimma och ifrågasätter om vi verkligen inte har någon läkare i huset? Nej, här är vi bara busschaufförer och bilmekaniker.
Kanske går vissa liv inte att rädda ändå. Men när de är över, liven, så får vi aldrig veta.

Men mest av allt vill jag inte att försöket ska permanentas av själviska själ, för egen del. Om något av mina barn behöver en ambulans på natten vill jag att den ska kunna komma.

Jag vill inte att SOS Alarm ska säga att ambulansen är någon annanstans, upptagen med någon som redan ligger på sjukhus, fast i snöstorm 3 mil bort eller något annat. Jag vill inte att ambulansen ska komma när det redan är försent.

Två ambulanser är 100 % bättre än en ambulans. Om den ena är upptagen kanske den andra kan komma. Det står jag för, även i tidningen, att jag tycker.

Huruvida jag gick till tidningen, eller om tidningen kom till mig är inte relevant. Men när tillfälle gavs, passade jag på att räta på ryggen det allra, allra rakaste jag kunde.
Förmodligen kommer det att kosta, men det ska sannerligen bli värt det.