lördag 14 april 2018

På väg

Det är inte det att jag inte är nöjd. Det är bara det att jag inte är framme och inte är färdig. Kanske kommer jag inte att komma fram någonsin, kanske kommer jag fortfarande att vara på väg någonstans den dagen jag dör. Jag vill någonstans och framåtstans. Och inte längre bort.

Det är söndrande och tröttande att gå skilda vägar. Det är så lätt hänt att glömma alltsammans, allt som var och det man nyss var överens om. Det är så lätt hänt att skriva om alltsammans inuti sig själv när ensamhetens vassa ljus lyser på det som man efteråt inbillar sig är ett facit. Det är så lätt att bygga skuldberg av det som gör ont. Det är så svårt att låta sådana berg erodera genom att prata, gråta, fråga och försöka förstå. Det är så lätt att, för att slippa att själv släpa på skuldbergen, lämpa över dem på den andre. Att, när man letar efter vägen framåt, se bakåt och tro att om man bara förkastar allt som var så blir det lättare att se framåt. Och det så lätt för dem omkring en, de som älskar en och vill att man ska må bra, att till vilket pris som helst heja på en i det där. Att hjälpa en att förkasta allt som var, att hata och dra det i smutsen. Att säga att allt du älskat är brutet och ruttet och låta dig förlora alltsammans.

För att inte låta det bli så för mig, så tänker jag på allt som varit varje dag. När jag kör bil och åker tåg, när jag ska sova och när jag lagar mat. När jag är med andra människor och när jag är tyst i ensamhet. Jag går igenom alla åren, allt vi gjorde, allt liv vi levde. Det vi byggde tillsammans. Och jag pratar om oss, vi som var ett vi. Berättar om fina och roliga saker vi sade och gjorde, sådant vi upplevde tillsammans, sådant som vi bestämde oss för att genomföra och sedan gjorde. Låter minne på minne rinna genom mina känslor, låter dem fastna på nya ställen. Låter dem vila och bilda grund och näring till ett klokare, helare jag. För jag vill bevara det inuti mig, sådär som solvärmen stannar kvar i ett klippblock när natten kommer, och om man lägger handen på det känner man solen och värmen därinne. Den finns kvar, fast i en annan form.

Allt det som gjorde att vi tillsammans bestämde att vi skulle sluta vara ett vi, det pratar jag också om, om än inte alls lika mycket. Det tog så mycket plats i mitt inuti under så lång tid innan, att jag inte längre behöver låta det ta särskilt mycket plats alls i denna nya tid. Nu är nästa fas i livet och vi skulle inte till samma ställe längre. Ingen av oss var villig att anpassa sig så mycket att vi kunde finna ett gemensamt mål.

Var jag ska ta vägen i denna nya tid vet jag inte ännu, bara att jag är det. På väg. Och sådan oändlig tur har jag, att jag har någon vid handen, någon i hjärtat. Och jag vet. Den kärleken följde inga tidtabeller för när folk i allmänhet tycker att det är smakfullt att träffa någon ny. Men jag vill inte vänta på livet för syns skull, för att ytan ska se fin ut. Inte när livet liksom finns alldeles här. Sköljer över mig i varma vågor. Jag har ett enda kort liv och fan heller att jag tänker försumma att leva det så mycket jag bara kan. Inte så länge jag och de jag har ansvar för, är hela och lyckliga.

Och jag är så tacksam över att ha någon som vill dela den här krokiga och otrampade, ständigt föränderliga vägen, med mig. Den som är sådan, men leder framåt. För min trygghet ligger inte i rutiner och förutsägbarhet. Inte i väggar och tak, stämpelklocka och sparkonto. Den ligger i att bära på och balansera två vågskålar som innehåller hopp respektive förtvivlan, ljus respektive mörker, och förstå att båda skålarna är av godo eftersom ingen kan existera utan den andra. Att känna dessa vågskålar inuti mig och veta att om bara den skålen som bär hopp och ljus är ett litet, litet uns tyngre än den andra, så växer det blommor i mitt bröst.



Och vilken sällsam och märkvärdig lycka det är att ha någon som vill dofta på dessa blommor. Inte plocka dem, bara dofta och njuta av att de växer. Vattna dem och ge dem näring och odla fler. Någon att dela alltsammans med. Att skriva nästa kapitel med, och nästa och nästa. Bygga vidare tillsammans med, inte ens behöva börja om från början. Någon som är så förunderligt speciell eftersom han vill ha alltsammans det här som är jag, alla mina jag, alla mina sidor. Som inte ens letar efter den ”riktiga” jag, förstår istället att jag är ett kaos som lever med mina känslor som olika hattar och kostymer och nästan alltid med tacksamhetsglasögonen på. Allt jag gjort och tänkt, känt och älskat, förkastat och förlorat. Och säger att det är det som är det fina med mig. Någon som ibland klär av mig alla hattarna och kostymerna och glasögonen och låter mig vara naken i allt mitt kaos och sova en hel dag för att jag behöver återhämta mig från världen som är så stor för sådana som mig som inte kan eller ens vill stänga den ute. Som då och då kommer in till mig bara för att titta på mig, som ler snällt mot mig, som kysser mig bakom örat och lämnar en kopp kaffe på sängbordet innan han går igen.

Om man inte visste det, så stavas Micke med ett hjärta efter ”e”-et.