Att inte fånga dagen.

Snart är det min tvåårsdag. Två år sedan jag blev sjuk i något som jag nu är frisk från men som påverkar mig varje dag. Mest på bra sätt. Nyss fyllde jag 36 år och är utan tvivel det friskaste jag någonsin varit i mitt liv. Även inräknat det gamla, det som var innan.

Jag har alltid varit duktig på att leva varje dag som om den vore den allra, allra sista. Fångat dagen. Som om döden väntar alldeles runt hörnet. Kanske i form av en bil som inte bromsar, fast jag har företräde. Kanske i form av någon människa fylld av ondska som bestämmer sig för att mitt liv inte är värt att finnas längre och med en kniv eller ett stryptag gör slut på det. Eller kanske i form av en propp som bildas i en trasig artär, lossnar och far vidare upp i hjärnan tills den fastnar där.

Jag har ofta tänkt att, om jag dog nu, då skulle jag förvisso dö alldeles för ung, men dö lycklig. I vetskap om att jag gett liv åt de två allra mest fantastiska människorna som finns. Fått uppleva dem i tusentals dagar: se på dem, röra vid dem, höra deras vackra, ljusa röster säga ”mamma”. Dö i vetskap om att jag älskat och blivit älskad, upplevt godheten i andra människors handlingar, skrattat tills jag gråtit, gått mina egna vägar när hjärtat sagt mig att jag måste. Förlåtit dem som gjort mig illa och därmed inte längre låtit deras handlingar definiera mig eller styra mitt liv. Inte låtit sådant leva i mig.

Vetat, så starkt, att jag har allt jag någonsin önskat mig.

Den där lilla proppen som letade sig upp i min hjärnas vindlingar var inte döden, den var inte ens i närheten. Den gjorde förvisso en del åverkan där den satt, men var så liten att man efter ett halvår, när mina symtom långsamt började bli bättre, knappt längre kunde se några spår av den på röntgen.

Även om en inte kan välja eller ibland ens påverka det som händer en, kan en alltid välja hur en förhåller sig till de sakerna. Jag vet att jag tänkte så den dagen jag blev utskriven från sjukhuset och fick komma hem igen.

Det blev som ett mantra för mig.

Min propp var inte döden. Ibland tänker jag att den var livet som påminde mig, ganska hårdhänt och bryskt, om att jag inte behöver fånga dagen riktigt så jävla mycket. Att fånga dagen är inte alltid att leva den som om den vore den sista. Det kan lika gärna vara att välja. Så jag väljer att leva på ett sätt så att livet är som allra bäst, inte bara idag. Som om det fanns en morgondag också, och en dag efter det. Och många, många dagar efter dem. Då kan en inte alltid köra carpe-diem-grejen helt stenhårt. Jag väljer att ta väldigt väl hand om den kropp som givits mig att bo i. Ju bättre den fungerar, desto mer kan jag leva. Så jag sover länge, äter bra och springer, hoppar, lyfter. Jag väljer att jobba mindre och lägga mer tid på att bara glo framför mig eller titta på mina barn när de lever sina liv. Jag väljer att säga nej. Redan innan det är för sent. Jag väljer att inte ta alla chanser, bara de jag tror är allra bäst. Jag väljer att låta tiden gå. Låter saker och möjligheter rinna mellan fingrarna, litar på att det kommer fler chanser.

Och, är friskare än jag någonsin varit.

Så. Skulle någon sjukdom drabba mig nu skulle jag veta att jag gjort allt som stod i min makt att förhindra det och bergis ha ännu lättare att hålla fast vid mitt mantra.

Och skulle jag dö nu, skulle jag fortfarande dö lycklig.

Nycklar och val.

För mer än ett år sedan skrev jag ett inlägg om crossfit, hur jag med hjälp av den eller tack vare den tagit kontroll över mitt liv efter en tids sjukdom. Det gäller fortfarande. Varje ord.

Och fortfarande tar jag kontroll. Varje dag, vare sig jag är medveten om det eller inte. Genom att göra val. Hela tiden väljer jag. Vissa val är enkla, andra svåra. Vissa val som inte verkar särskilt märkvärdiga just då visar sig vara alldeles avgörande efteråt. Beroende på hur jag valde.

När jag hade varit sjuk ett tag så började jag liksom vänja mig lite vid att det var mitt nya jag som jag mötte i soffan varje morgon. Jag låg ned ganska mycket, jag var ju sjuk och väldigt trött. Hade dålig balans och när olika symtom gav sig till känna, vilket de gjorde när jag inte vilade, fick jag ångest. Det enklaste var att vila då. Inuti brottades jag med tankar om hur livet nu skulle bli. På sjukhuset sade de, allteftersom tiden gick, till mig att jag inte kunde räkna med att det skulle bli som förut, nånsin igen. Att jag skulle vänja mig, lära mig den jag nu blivit. Acceptera. Underförstått var den nya jag samma som den gamla, bara en sämre version. Inte med några nya, fräna eller annorlunda features, bara sämre. Och det tycktes inte finnas något jag kunde göra åt det, annat än att acceptera. Inte ens acceptera-och-gå-vidare utan bara acceptera-punkt.

Jag gillade inte det. Det fanns inget, inget som lockade mig i det. Inget som tilltalade. Jag vill vara en sådan som räknas. På det sättet att jag kan lita på mig själv, räkna med mig själv. Och att de jag älskar vet att de kan räkna med mig. I vått och torrt. De jag älskar, de älskade såklart mig tillbaks, trots den ynkliga person jag ibland var. Utan dem hade jag inte vågat sträcka på ryggen, vågat försöka, vågat välja det jag kom att välja. Och jag vet - för dem hade jag dugit ändå.

Men för mig själv. Jag vill vara kapabel. Använda min potential till kropp, själ, intellekt, sinne. Jag vill se upp till mig själv. Inte vara en sådan som brukade vara en massa saker men numera inte är det. Utan att ens ha försökt. Visst, jag levde ju och så. Men jag ville så mycket mer än att bara överleva, klara mig och spendera tid i soffan. Någonstans inuti mig hade jag inte gett upp om att det gick, att det inte var försent. Att det inte var kört. Att jag fortfarande skulle kunna vara en sådan som jag möter i spegeln med stolthet.

Någonstans inuti mig glödde något som bara väntade på bränsle.

CrossFit Skövde och Lars Thool. Så skulle mitt bränsle komma att heta. På intet sätt är det någon annan som gjort jobbet åt mig, det är jag som gjort det själv; först valen och sedan jobbet. Jag valde varje dag i flera månaders tid mellan att ligga i soffan och vila mig, eller packa ihop de sorgliga resterna av den jag mindes att jag varit, och åka iväg till boxen. Kortsiktigt verkade soffan ofta som det klokaste valet eftersom jag var så enormt trött och att det aldrig kunde bli för mycket vila, som det verkade. Men det hjälpte inte, jag blev ju ändå aldrig utvilad. Att välja boxen, crossfittandet och Lars, det innebar att masa mig upp ur soffan, träna min WOD efter bästa förmåga. Övervinna ångesten, yrseln, svagheten och alla andra dumheter något ställt till med i min hjärna. Lämna komfortzonen där jag kände mig trygg. Utmana och riskera insikten i att det fanns en massa saker jag inte klarade av att göra. Men det valet innebar också att varje dag få uppleva hur dimman i hjärnan lättade för ett par timmar. Uppleva hur jag långsamt, dag för dag, blev lite friskare, lite starkare. Många dagar kändes som misslyckanden, som att jag försökte med något som aldrig skulle gå ändå, som att jag var ett enda skämt. Men Lars, han skrattade inte. Han bara uppmuntrade, hjälpte, lyssnade, hejade på. 

Och sedan en dag. Så var jag friskare än jag varit innan jag blev sjuk. Starkare och mera kapabel än jag någonsin varit. 

CFS och Lars blev en av nycklarna till mitt liv såsom det nu ser ut (såklart finns det fler; familjen som varit mina soldater, vapendragare och fanbärare - men nu snackar vi crossfit här). Jag valde att sätta nyckeln i låset. Varje gång. Att vrida om, även dagar då det tog emot av bara helvete.

Fortfarande har jag dagar när jag helst vill stanna i soffan, men jag vet var jag hämtar energi och den finns inte där bland kuddarna. Den finns på ett ställe där man får valkar i händerna, där man får blöta kramar av genomsvettiga kamrater, där Lars säger till en ”du imponerar, Kerstin”, på ett sätt så att man verkligen tror på det han säger. 

Vem är jag nu för tiden då?
Jag är någon som är frisk. Så in i helvete frisk. 

 

Underbar och älskad av alla...

...och på jobbet går det också jättebra (förutom dagens rubrik en väldigt bra bok av Martina Haag).

 

Första dagen på jobbet idag. Det var så otroligt roligt att komma tillbaka och träffa mina kära kollegor. Jag kände mig väldigt välkommen och som om ingen tid alls passerat. Det var det.

 

 

En annan sak hände idag som påminde mig om något viktigt. Att man inte kan vara älskad av alla. Detta var länge en av mina absolut största svagheter. Det, att oroa mig över vad andra människor tycker och tänker om mig. Och när jag säger svaghet så menar jag verkligen det. En sådan svaghet som gör en ledsen, orolig och ibland ångestfylld.

 

En dag kom jag till vägs ände vad beträffar den där oron. På bommen vid vägens ände stod det "Sök hjälp". Så det gjorde jag. Det måste man ju göra om man har ett problem som begränsar en! Oavsett om det är en ömmande rygg, ett värkande öra eller en oro i själen för vad andra tänker. Som tur var hittade jag en väg ut ur den där onda cirkeln och nu är det historia sedan flera, flera år. Nuförtiden bryr jag mig på ett lagom sätt. Om andra, och om mig själv.

 

Men det där "Sköt dig själv och skit i andra".

Nej, det har aldrig, aldrig varit min grej. Jag har bara aldrig kunnat det. På samma vis som jag aldrig kunnat låta bli att bry mig om någon farit illa och jag haft en möjlighet att hjälpa, har jag inte kunnat strunta i vad andra tycker. För det hör ändå ihop för mig, i mig. Och jag tror att när man räknar ihop resultatet av de där egenskaperna har det hittills i mitt lilla liv blivit fler plus än minus.

 

Jag vet att jag hjälpt en människa att fortsätta leva. En annan att inte dö alldeles förgäves. Och en tredje att leva i en familj med kärlek istället för i en lögn som alla utom min vän själv kände till. Så jag hoppas ändå att jag hamnar på plus.

 

Och de där som inte kan låta bli att hata och hitta fel...ja, de kanske också borde gå i terapi.

 

 

 

Frisk...

...vad är det egentligen?

Som sjuksköterska in the making lärde jag mig att "frisk", kan vara synonymt med hälsa, och att hälsa inte nödvändigtvis måste vara frånvaro av sjukdom. Precis så är det för mig.

Jag skrev för ett tag sedan att jag varit sjuk i sex månader  men jag räknade fel (matematiker har aldrig varit en karriärplan för mig om man säger så...). NU har det visst gått sex månader och några dagar, sedan jag inte längre räknades till de friskas skara.

Men så har det inte alls varit för mig, inuti mitt eget huvud. Som enligt uppgift är skadat. Och visst, jag kan köpa att något hände i nacken och sedan därinne i hjärnans vindlingar någon gång i början av september. Då när sommaren envist hängde sig kvar och man bara ville gråta åt hur vackra och ljumma solnedgångarna var och hur skönt det var att man ännu kunde gå i flipflops och äta middag på altanen. Något hände i min nacke och i min hjärna. Men att jag inte skulle vara frisk, det är mig ännu, såhär sex månader senare, helt främmande.

Du som läst lite här har ju sett att jag åtminstone försökt övertala mig själv om att jag varit sjuk. Men jag har fasen inte lyckats. Med en dåres envishet känner jag mig frisk. Vissa grejor i min kropp har ju såklart inte fungerat riktigt som det är tänkt, men det har liksom inte varit sjukdom, det har varit...något annat. Mer som när man bryter benet, så har det varit. Fast jag bröt...huvudet? När benet går av får man gips och därunder, därinne, läker det. Sedan när det läkt, i början när man blir av med gipset är man lite klen, men efter ett tag märks det inget, musklerna blir som vanligt och det som gick sönder inuti blir lite ärrat, men starkare än innan.

Så är det.

Nu är mitt gips borta, den tiden är bakom mig. Jag ska inte längre vila det trasiga i stillhet och därmed låta det läka. Det brutna är läkt. Och även om jag kanske liksom haltar lite i början, fast med huvudet om du fattar, är det bara en tidsfråga innan det inte längre märks. Att något gått sönder. På torsdag ska jag börja jobba. Om ett tag, när jag kommit tillbaka till jobbet helt, är allt i min kropp som vanligt och jag är lite starkare än innan.

Men bara för att man är starkare betyder det inte att man måste göra mer, hårdare. Den här tiden har lärt mig många saker. Den kanske viktigaste är att i fortsättningen ska jag placera mig själv i ett rum som är placerat ganska mycket längre fram än där jag placerat mig innan. I de mentala rum man bär inom sig alltså, och vilkas behov man prioriterar i turordning efter tid och energi. Jag har tänkt på att jag i fortsättningen inte alltid måste. Sådan där "nånannanism" som är en ivrigt praktiserad -ism ska få sig en släng av Kerstin. Jag måste inte alltid.

Så, just så, kommer jag tillbaka till livet lite starkare. Jag är nuförtiden precis som vanligt. Knappt någon kan se att något hänt i mig. Nästan ingen kan märka något.

Jag är helt...frisk.

 

P.s: Det här var sista delen i den här lilla serien. Tack för att just Du läst, det betyder mycket för mig!

Balans, eller som Alfons hade sagt.

Vad beträffar balans finns det fler dimensioner än den inre balansen. Mer specifikt den balansen som gör att man inte raglar omkring och ligger och skräpar på trottoarer och i affärer som en som fått några knappar för mycket innanför västen. Tillsammans med en helt sanslös trötthet har mitt största bekymmer och mitt mest framträdande symtom från min stroke, varit en känsla av att falla bakåt och en dålig balans. Eller vinglighet som vi kallat det hemma hos oss. Det har känts som att man är lite oklar över var horisonten är någonstans, när man samtidigt passar på att stå i en kanot.

Denna känsla, eller symtom, har blivit mer framträdande så fort jag blivit trött eller om det varit mycket synintryck, t.ex. i en affär. Allt eftersom jag tränat och blivit friskare har inte den här vingligheten velat med sig. Och det har verkligen stört mig. Och oroat mig. Varje gång det blir så, är det så tydligt att jag inte är frisk.

Varje gång den här vingligheten övermannar mig blir det lite som en trestegsraket:

1. Jag känner mig sjuk.
2. Jag inser verkligen att jag inte är frisk, att något hänt i min hjärna.
3. Jag ger efter för sjukdom, för känslan. Vilket innebär att jag börjar hålla mig i någon eller något. Blir rädd att ramla, rädd att slå i huvudet och få en hjärnblödning, rädd att ambulansen ska behöva hämta mig, i smutsiga strumpor och tvätt-trosorna. Rädd att barnen ska förlora sin mamma. Att de om några år inte ens ska minnas hur jag luktade, hur mina kramar kändes, hur min köttfärssås smakade. Rädd helt enkelt. Fast att inget av det där kommer att hända.

Ja, så var det först. Men sedan, som nästan vem som helst räknat ut vid det här laget, blev den där rädslan ett eget, fjärde steg i min raket som egentligen inte hade något med vare sig balans eller någon stroke att göra. Fjärde steget fick ett helt eget liv. Det känns som lite svårt att andas, lite oro inuti som om en liten fågel flaxar i själen och vill ut. Eller som om proppen i hjärnan egentligen är ett spöke därinne i vindlingarna. Allteftersom veckorna gått har den lilla fågeln blivit lite mer som en orm eller något monster som river på insidan av magen, bröstet, själen. Gör det svårt att andas, svårt att vara kvar där jag är. Monstret vill att jag ska gå ut i friska luften eller åka hem till soffan. Måste ha fria vägar ut. Ångest kallas det väl.

Men ni vet hur det är. Eller kanske inte förresten. Men såhär: jag är ju sjukskriven och ska vila. Och när man vilar hinner man också tänka väldigt, väldigt mycket. Och jag låg och tänkte ganska mycket på det där. Att ge efter för spöken, monster, ångest. Att bli ett offer för ångest, som inte ens är ett symtom på någon jäkla stroke. Jag tänkte på ett Oprah Winfrey-avsnitt som jag såg en gång för länge, länge sedan. Det handlade om föräldrar vars barn blivit kidnappade. Och de pratade så himla mycket om att ”Don´t let the kidnapper take you to a second location”. Jag fattar inte hur ett försvarslöst barn skulle kunna undvika det, men i alla fall skulle det vara mycket svårare att hitta och rädda barnet om kidnapparen hade flyttat på barnet från det första stället hen fördes till. Eller något.

I alla fall, det där kom jag ihåg av någon anledning. Och så när jag låg här hemma och vilade tänkte jag att den här stroken liksom lite har kidnappat mig – min kropp och min hjärna – och den här ångesten, den är jävlarimig en second location.

“Don´t let them take you to a second location. You might never be found”

Och jag bestämde mig. Jag följer inte med dit frivilligt. Går inte förlorad. Jag är inget försvarslöst barn och tänker inte vara något viljelöst offer för vad som händer mig. Stroken och ångest kan vara ett viljelöst offer. Jag tänker hända dem. Jag vill inte bli förlorad i något som inte ens fanns där från början, som inte ens är en stroke. Så nej, jag makar inte på mig och gör plats för ångest att ta plats som ett spöke i min hjärna.

I affären, på gymmet, på sjukhuset och alla andra ställen där monstret vaknar tänker jag som Alfons Åberg: ”Stick du stygga spöke, för du finns inte!”

” Stick du stygga spöke, för du finns inte.”

 

Talets gåva.

I samband med det här livet som vi alla fått varsitt av startade, fann jag tidigt att jag generöst begåvats med en förmåga att tala. Just de muskler och vad det nu är som frambringar ljud och ord har varit både vältränade och frekvent använda.

Jag har en söt lillebror som numera är så vuxen och stor att ingen människa kan tro att han är min lillebror. Han är två år yngre än mig och började, till skillnad från mig, tala väldigt sent. Någon annan skötte tydligen den saken åt honom. Någon som var två år äldre och väldigt förståndig redan på den tiden.

Jag gillar att prata. Har alltid gillat att prata. Jag gillar att prata med folk jag känner och med folk jag inte känner. I små sällskap och stora skaror. Har inget emot att prata inför många människor och blir aldrig nervös. Finner alltid orden. De kommer ut som jag tänkt. Har alltid kunnat argumentera för min sak på ett tillfredsställande sätt. Tillfredsställande för mig alltså.

Så satte sig en liten propp i min hjärna och den där förmågan att tala blev lite skamfilad. Jag märkte att mitt huvud inte var alls lika fyllt av ord som vanligt. Om man tänker sig att min hjärna varit som mitt flickrum när jag var tolv år, d.v.s. så fullt med grejor, skräp och andra bra-att-ha-saker att man nästan behövde sova på soffan i vardagsrummet. Visst, man kan tycka att det kanske såg stökigt ut men jag visste ju var jag hade alla mina grejor.
Flickrummet – mitt huvud. Grejorna – ord.
När jag åkte hem från sjukhuset i mitten av september var det som om någon sådan där tant med förkläde och jättestora dambröst och som jobbar i en skolbespisning och som kan receptet på sockerkaka utantill gått in och städat upp och gjort jättefint i rummet, allt på sin plats liksom. Sådär rent och ordningsamt så att man inte hittar någonting. Och så känns det i min hjärna med orden.

De finns där allihop någonstans men eftersom de inte är i sin vanliga (o-)ordning där jag bara kan vältra mig i dem som Joakim von Anka i sin pengabinge, tar det en halv evighet att hitta dem. Och jag blir lite nervös. Vem vill framstå som en jubelidiot liksom. Och jag blir lite frustrerad.

För vid sidan om min make har jag en kärlekshistoria med språket. Och just nu har vi lite av en kris språket och jag (pratet är ju en så viktig del av vår relation). Som om jag glömt bort språkets födelsedag eller råkat säga att språket ser tjock ut i de där byxorna och språket därför är lite sur på mig och låtsas att det inte hör mig när jag fjäskar och står i för att vi ska bli vänner igen. Och jag försöker verkligen att bli sams, jag är ju så lycklig tillsammans med språket.

Så. Det här med pratet har, trots att stroken och jag firade sex månader tillsammans häromdagen, inte blivit bättre ännu. Och jag kanske får inse att det är såhär det är nu. Kanske får jag nöja mig med att jag pratat både för mig själv och andra hittills. Och jag gör det, nöjer mig. Jag kan förstå och jag kan göra mig förstådd alldeles utmärkt. Det bara tar lite mer kraft än förut. I stunder av självinsikt inser jag att knappt någon egentligen märker att jag ibland letar som en vettvilling efter orden i huvudet innan de kommer ut.

Tacka vet jag att skriva. Där är språket och jag som två tummar i ett rövhål, som om inget någonsin hänt.

Tillit till kroppen…

…till mig själv.
Kroppen är på intet sätt skild från sinnet, själen eller hjärtat. När kroppen plötsligt inte gör som innehavaren av densamma tänkt sig händer saker med sinnet. Själen. Hjärtat. För att inte dessa ska spridas som frön för vinden eller gå alldeles sönder behöver innehavaren vidta åtgärder. Kanske är det inte möjligt att kroppen läker och blir som förut, men kanske behövs det inte, kanske kan innehavaren finna andra vägar till att bli hel igen. Om detta ska följande handla.

När det här med stroken hände var jag helt supersäker på att jag fått en nerv i kläm i nacken. När det efter ett tag sjönk in att det inte handlade om något tillfälligt nerv-i-kläm-tillstånd, att min hjärna blivit skadad, och att jag som en följd av det inte klarade av att göra vissa saker, sjönk mitt självförtroende. Min tilltro till mig, min kropp och min förmåga att klara saker bara rann bort från mig. Jag vet inte om det skedde plötsligt det där självförtroenderaset, eller om det gick lite gradvis sådär. I vilket fall som helst så vaknade jag en dag och märkte att det inte längre fanns där och att det tagit självkänslan med sig när det gick. Plötsligt trodde jag inte mig själv om särskilt mycket. Ifrågasatte mig själv. Vad jag kunde och vad min nytta var. Plötsligt handlade så mycket om ’vad jag inte kunde’. Jag tror att vem som helst kan gå sönder av ett sådant fokus.
Så, ja. Jag kände mig helt jävla värdelös.

Men något fanns kvar. När jag tänker efter; kanske min allra viktigaste egenskap. Den här bestämda uppfattningen som jag bär som en flagga över mitt Kerstin-skepp:
Jag har kommandot över mitt liv. Jag väljer.
Jag.

På internet såg jag att någon öppnat en Crossfit-box där jag bor. Min första tanke var att det var ju synd att jag inte kunde träna där, såsom jag längtat efter en box. Crossfit var nog inte något för strokemänniskor. Men så kom ”Jag-väljer”-tanken och helt hårdhänt och hänsynslöst gentemot alla "du-kan-inte-ett-skit-din-looser"-tankar bara armbågade sig fram i mitt sinne. Och innan jag ens hunnit fega ur hade jag redan ringt och frågat om jag kunde komma på ett prova-på-pass (i smyg, jag vågade inte säga något till någon, kanske skulle den då säga att det inte gick). Redan sagt som det var till Lars som äger boxen, frågat om han ville ta emot mig ändå. Trots att jag inte kunde lyfta över huvudet, inte bära saker särskilt bra, inte alltid stå utan att hålla mig i, inte springa och inte hade full koll på vad min högerhand hade för sig (alltså, den tafsade inte eller så, men ibland släppte den saker fast att jag fortfarande trodde att jag höll i det vilket ju är jäkla obra om man håller i, låt säga en kettlebell). Och Lars sade, ”- Vi provar!”.

Jag är så otroligt tacksam. För att Lars vågade ta sig an mig och för att jag kom ihåg att det är jag som har kommandot över mig.

Någonstans inuti mig själv fann jag något av mitt gamla mod och motstod impulsen att vända i dörren den där första gången, när jag såg hur alla andra var yngre, starkare och mindre stroke-iga än jag. Jag stannade kvar den där lördagen, hela det första träningspasset. Lars var, och är, verkligen världens bäste tränare med oceaner av kunskap, tålamod och det allra vänligaste, mest uppmuntrande sätt man kan tänka sig. Redan på måndagen kom jag tillbaka. Och på tisdagen. Och onsdagen. På torsdagen kom jag inte tillbaka eftersom träningsvärken var så monumental att jag inte ens kunde sträcka ut armarna. Jag var som Jan Guillou eller nåt (han har ju så korta armar).

Men sedan fortsatte jag att gå dit. Och fortsatte. Och fortsatte.

Och trots att jag i princip alltid var sämst. Trots att nästan alla andra var riktiga atleter som kunde klättra upp till taket i rep och gå på händer och lyfta skivstänger med 100 kg på. Trots att jag var som en Heffaklump mot de andra. Så växte något nytt fram. Och plötsligt, en annan dag, vaknade jag och hade fått ett nytt självförtroende. Inte samma som det gamla, utan ett annat. En ny, annan tilltro till min kropp. Och jag vågade säga till mig själv att 

”- Du är jävlarimig inte dålig du” utan att jag fnös föraktfullt åt mig själv. När det i slutet av januari var dags för ny bedömning av rehabteamet på strokemottagningen var jag en annan person än den som vinglat fram i korridorerna under hösten. Jag berättade vad jag ägnat mig åt de senaste månaderna; promenerat, tränat och vilat hjärnan. Doktorns spontana kommentar var: ”- Det är ju fantastiskt!”.



Jag är fortfarande sämst i boxen. Men herregud, skit samma. Någon måste ju vara det. Numera är jag faktiskt en sådan som tagit ödet i egna händer. En sådan som gjort sig själv friskare. En sådan som snart ska börja jobba igen. Och en sådan i vars sjukintyg, några rader nedanför rutan där det står ”talamusinfarkt”, i rutan för ”pågående behandling eller åtgärd” det står:

”Träning på Crossfit-gym”.

Och en sådan som tränar Crossfit. Och för det känner jag mig stolt. Och Lars, han är fanimig...helt awesome.

Balans...

...kan betyda flera olika saker. Balans inuti sig själv. Balans i allt man ska hinna med att göra. Balans sådär så att man inte ramlar omkring på golvet.

Jag har haft lite svårt att bestämma mig för vad jag ska kalla det här som hänt. Ungefär såhär låter det inuti mitt huvud när jag tänker på anledningen till att jag inte jobbat på väldigt länge:

Jag: "- Nämen jag vill liksom inte säga "när jag blev sjuk" eller "sjukdomen", för det är ju inte någon sjukdom. Det är ju mer en följd av en skada. Som en slags olycka".
Jag: " -Men herregud, det känns lite väl dramatiskt att betrakta en nackvridning som en olycka. Olyckor är ju typ bilar som kraschar, nackkragar och sådana saker".
Jag: "- Jamen då får jag väl säga som det är då, att jag fått en nackskada som ledde till en propp i hjärnan, alltså en stroke".
Jag: "- Ja, fast det låter ju så himla allvarligt. Stroke liksom. Då tänker man ju på gamla människor, halvsidesförlamning och sånt. Det blir sådan stor grej då. Jag kan väl bara säga nackskadan?"
Jag: "- Jomenvisst hörredu. Nackskada? Det kanske är väldigt konstigt att man blir sådan här av en nackskada. Det är ju en stor grej! Om jag ska hålla på och låtsas som inget så blir jag ju knappast bättre".
Jag: "- Nej såklart, men jag kan ju inte hålla på och bara "åh vad jag är sjuk" hela tiden. Då blir jag väl det".
Jag: "- Det har jag rätt i. Men om jag håller på att förneka att jag är sjuk kommer alla bara liksom "nej, hon har iiiiingen sjukdomsinsikt, stackarn. Det kommer komma som en chock, för eller senare - sanna mina ord! Hon kommer att bryta ihop fullständigt!".
Jag: "- Ja, precis. Just det. Så...stroke då. Kan jag enas om det?"
Jag: "- Ok. For now, at least".

Ja, sådär håller det på inuti. Jag försöker finna en balans. Att förstå att något avgörande hänt i min kropp som kommer att påverka mig för all framtid, på ett eller annat sätt. Att jag inte bara kan rycka på axlarna och köra vidare som om ingenting hänt, låtsas att symtomen på död vävnad i hjärnan beror på trötthet, stress eller något annat, ofarligt. Som går över.
Men å andra sidan. Att inte sjunka ned i ett sjukdomsträsk som jag inte tar mig ur, där jag plötsligt finner sjukdomsvinster, eller börjar känna efter om jag inte dessutom har ont här, känner mig konstig där.

Jag tycker att jag börjar få balans nu.

Sedan, den andra balansen. Den som gör att man inte raglar omkring som ett gammalt fyllo på gatorna. Den blev lite sabbad när den där proppen fastnade i min hjärna. Det som är lite dumt med balansen är att den kommer och går. Vissa grejer förbättrar balansen - de gör jag mycket av! Andra försämrar den. De grejorna undviker jag inte, men jag förbereder mig, ser till att ha de verktyg som jag behöver för att klara situationen. Annars sker det som är värst, och som jag ska återkomma till. Att inte klara saker. Att inte tro på mig själv och min förmåga att klara av livet.

Att ha dålig balans, som blir sämre av röriga synintryck kan t.ex. innebära att jag inte förstår hur jag ska gå framåt i en restaurang där det står bord och stolar huller om buller och människor går fram och tillbaka. Jätterörigt! Eller att gå i en trappa där alla trappstegen inte är likadana, t.ex. en trappa som svänger. Då tar det stopp. Jag måste tänka, anstränga mig för att förstå. Eller hålla i någon. Och känner mig som en mupp. Tror inte på mig själv.

Eller; en månad efter stroken var vi på dop för min lilla brorsdotter. Det var en underbar ceremoni med vår ljuvliga lilla flicka som är ett under av trötthet. När prästen höll den lilla över dopfunten och försiktigt hällde vatten på hennes hjässa somnade hon. När prästen sedan gick runt och visade upp henne för oss församlade sov hon som en mycket liten stock.

Hursomhelst, jag tappar tråden lite här. På dopkaffet efteråt, när alla människor gick omkring och rörde sig sådär som folk gör när de hälsar, pratar och är som normala personer är på dop, kunde jag absolut inte stå eller gå utan att hålla mig i någon, jättehårt. Det var som att stå i en kanot, i sjögång. Och det kändes som att folk kollade på mig som om jag vore ett fyllo eller en sjukling. Och jag ville kanske att folk skulle veta att jag inte var full, att jag hade fått en stroke! Men samtidigt ville jag inte att folk skulle veta att jag fått en stroke och därmed titta på mig lite sådär som "- Åh, herregud. Jaha, stroke. Det vet man ju hur det är. Skadad för livet. Dreglar och begriper inget".

Balans ur två perspektiv men som hänger väldigt mycket ihop. Jättesvårt att förstå.

Lost and found...

...eller: när Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Jag tänker ofta att det är min vägvisare i livet - var är fönstret, vad finns där?

Vissa saker är förlorade, andra funna. En del av dessa funna saker är egentligen gamla, återfunna; andra är nyfunna:

Tålamod. Energi. Balans. Talets gåva. Tillit till kroppen, att den gör det jag vill. 

Och jag. Mig.

 

2013 var det år jag fyllde 34 år. Det skulle också komma att bli det år då en läkare satt på ett litet rum på sjukhuset i Skövde och svarade på en fråga jag ställde:

Jag: - Så, riskerar jag att få en stroke alltså?

Doktorn: - Det har du redan fått.

Och då verkar det ju som att det kanske inte var så farligt, eftersom jag inte ens själv verkade fatta att jag fått en stroke. Men i själva verket var det mer så att jag trodde så himla bergsäkert att 34-åringar inte får stroke och att de symtom jag hade därmed skulle gå över snart, kanske till kvällen eller nästa dag eller så. Och när han sade att det redan var försent för att det skulle "gå över" så var det som att liksom hela verkligheten skiftade lite, eller att mitt liv blev annorlunda, jätteannorlunda än innan.

Nu har det blivit 2014 och det där hände för snart fem månader sedan. Och jag har flyttat perspektiv på tillvaron, på begreppet "tid" och på min egen kropp många gånger.

Jag ska skriva några inlägg om de olika saker som hänt inuti mig sedan dess, i ett försök att förstå. Att jag ska förstå vad som hänt, för det är svårt! Och den här slitna gamla bloggen (äsch, den här gamla trasan) för att de människor som finns runtomkring mig också ska veta. Och kanske förstå.

Tid...

...väntar på ingen. Är det enda vi har. Det enda vi inte kan få mer av. Det enda som är verkligt rättvist fördelat hos oss alla. 24 timmar varje dygn. 365 dagar varje år.

Där ute finns människor som verkligen skulle behöva att tiden saktade ned lite grann. Att det gick dubbelt så många sekunder på varje minut. Att varje dag tog en månad. Att varje år var som minst tio. Inga pengar, inga prylar, inget annat i hela världen hjälper dem utom tid.

Tiden läker sår sägs det. Och det är väl möjligt, men både stora och små sår kan orsaka ärr och ibland gör de svinont också.

Tiden kan också vara en obeveklig, outplånlig, oövervinnelig fiende. Utan att ta hänsyn till sköra människohjärtan, ömtålig tillit till tron, händer som skälvande håller varann med vetskap om att fienden är just tiden, dundrar den över dem och skövlar hänsynslöst deras framtid utan att ens stanna upp en liten, liten stund för att se hur det gick.

Mitt i livet händer det att Döden kommer och tar mått på Människan. Det besöket glöms och livet fortsätter men kostymen sys i det tysta.
Tomas Tranströmer

Bild

Fånga dagen. Jag har verkligen tänkt väldigt mycket på att fånga dagen, väldigt länge nu. Verkligen försökt göra det i säkert tio år eller nåt. Det som är dåligt med att fånga dagen är att man blir ganska stressad av det. Tiden blir verkligen en fiende. I alla fall om man är som jag. Jag har ju haft ganska bråttom i mitt liv, hittills. Inte tittat bakåt så mycket, inte heller framåt. Inte hållit på och längtat efter grejer och så utan bara varit här, idag. Såklart strävat framåt, men om man tänker sig mig som en bil så har sidofönstren varit störst, och de jag tittat mest i. Backspegeln har verkligen varit sjukt liten. Framför allt har bilen har gått jäkligt snabbt. Mer än något har jag ofta önskat att tiden skulle gå lite långsammare i de där sidofönstren. Jag har nog inte riktigt vetat hur man saktar in.

När jag blev sjuk för tre månader sedan var det som att bilen stannade ett tag. Tiden. Och jag har verkligen stannat upp, hunnit tänka. Inte bara idag och imorgon; framtiden, utan bakåt. Vad hände egentligen, vad gjorde jag? Vad tänkte jag, kände? Vad ville jag och hur blev det? Vad fan hände?  Alltihop det här med en skada i artären och det där har blivit en vattendelare för tiden före och tiden efter. Och den här tiden, den här ”under tiden” som jag håller på med nu, den har kommit att bli tid som jag använder till att knyta ihop de här trettiofyra åren av tid jag hittills fått. Så att mitt liv i fortsättningen känns lite mer som en följetong än en serie med fristående avsnitt. Det förflutna är en skatt av upplevelser, känslor, minnen och människor att återupptäcka, glädjas åt och sörja över, stoppa på plats någonstans där jag vet var det är i fortsättningen. Så kan jag ta fram dem ibland och titta igen. Jag har hittat gamla sår som tiden faktiskt läkt och där ärren inte alls gör ont, trots att jag trodde att de skulle ömma som fan. Minnen är inte farliga, de kan inte skada mig.

Så när nu bilen rullar igång igen får den tillåtelse av mig att gå lite långsammare. Backspegeln blir lite större. Eller i alla fall så tittar jag i den betydligt oftare. Kanske är det så man får tiden att gå lite långsammare.

P.s. Under tiden som jag sitter och skriver det här är min man på övervåningen med en av sina obeskrivligt många gitarrer och spelar "Termos" med Eddie Meduza. Shit alltså, vad jag älskar honom. Min man.

Frihet att välja.

 

 

Så är det.

Man kan t.ex. vrida på huvudet helt vanligt och då kanske en artär i nacken går sönder lite grann och där bildas en propp som finner sin väg till hjärnan och fastnar där. Så får man en liten stroke fast att man bara är 34 år och är världens friskaste.

Så plötsligt kan man inte springa, man vill helst hålla sig i t.ex. sin lilla 10-åring när man går eftersom balansen är dålig. Man kanske orkar laga mat men sen får man gå och lägga sig när det är dags att äta den. Man vågar inte hålla sin lilla brorsdotter för att armen inte gör som man vill och handen också är olydig.

Men man lever och är ändå ganska frisk. Man har inte ont någonstans och man kommer säkert att bli bra igen. Man har en 12-åring som måstemåstemåste stanna hemma från skolan för att följa med en till sjukhuset för att se till att allt går rätt till. Man har den där lilla 10-åringen att hålla sig i när det vinglar för mycket. Man har en man som är som en jävla klippa, helt orubblig. Som aldrig låter en tvivla på sig själv. Man har syskon, föräldrar, vänner som oroar sig så mycket åt en att man inte ens behöver göra det själv.

Man har ju det hur jäkla bra som helst.