Sixten

Idag fyller vår Susedalens Remington Express, eller Sixten som hans vänner kallar honom, tre år.
Min fina, fina Sixten.

Som är väldigt bestämd på vilken typ av mat som kan ätas direkt ur kylen och vad som bör avnjutas under mer kontrollerade former på hans lilla bädd.

Som flyger upp som en kanon när Daniels väckarklocka ringer, men knappt reagerar av min. Eftersom han vet att jag ändå alltid snoozar.

Som blir lika lycklig varje gång jag frågar om han vill gå på promenad, som gör mig sällskap i ur och skur, mil efter mil.

Som har ett sjätte sinne för om jag är ledsen, och tröstar och tröstar tills jag inte kan låta bli att känna mig åtminstone lite gladare.

Som ser ett härligt, svalkande vårdopp där andra ser ett lerigt dike.

Som jämt är glad, även om jag alldeles nyss skällt jätteargt på honom för att jag är på taskigt humör eller för att han till exempel råkat äta upp pepparkakshuset.

Som verkligen, verkligen försöker förstå vad jag vill, vad jag säger, vad jag menar.

Som har världens mjukaste, blankaste päls och den vänligaste, vackraste uppsyn jag någonsin sett. Med en chokladbrun fläck i ett av de bronsfärgade, sammetslena ögonen och ett födelsemärke under tungan.

Och jag vet att folk tycker att min fina Sixten är nervig och stirrig, alldeles för stor, klumpig, pigg, intensiv, fladdrig, valpig och att de helt enkelt inte gillar att han luktar dem i rumpan och slickar på dem för att visa sin outtömliga kärlek.

Och visst, han kanske är alla de sakerna. Men om man lägger de dåliga sakerna i en vågskål och alla de bra i den andra så är det ändå genast som att den med dåliga grejer är tom.

För jag vet att han alltid försöker göra sitt allra, allra bästa.
Och för mig är han en liten del av livet, men för honom är vi allt. Allt.

Och för Sixten är glaset alltid halvfullt.
För honom är varje dag ett lika fantastiskt äventyr.

Och ja, det är liksom som att han påminner en om att livet är ganska mycket för kort för att hålla på och leta fel på någon som tillbringar halva dagarna med att längta efter att en ska komma hem från jobbet. 

Och som lär en att det är en ynnest att få ha någon intill sig som påminner en om att man lika gärna kan vara glad om man ändå inte har något speciellt för sig.

Då gör det liksom inte så mycket att han drar lite i kopplet.