torsdag 20 november 2008

Skolarbete...

...fortsätter att bryda mitt klena intellekt. Igår hade jag ett möte med några viktiga och smarta personer, efteråt var jag så förvirrad att jag skickade följande sms till min fina vän och vapendragare:

(Tilläggas ska, att det material jag presenterade på mötet hade kommit till världen natten innan, lite i panik, men att de viktiga och smarta personerna med fina titlar och stora kontor, som fick det presenterat för sig använde uttryck som "klockrent" och "det märks verkligen att du lagt ned tid på det här". Vart är världen på väg? Och vart ska jag?)

"Hej, ville bara berätta om de bedrägerier jag för närvarande är aktuell med: Är på väg hem från ett möte med docent XXX XXXXXX och FoU-chefen på XXXXX. Vi har diskuterat vidare angående den FoU-rapport som jag ska skriva. Jösses?!? Det är helt galet, de tror på allvar att jag är vuxen och smart och klarar saker..? Visst, visst, om jag ser på det utifrån: gift, villa, fem barn (några av dem med tvivelaktigt ursprung), högskoleutbildning, jobb o.s.v. så kan jag kanske förstå att det verkar ganska pålitligt, men jösses om de visste hur det är inuti mig!! Undrar hur det kommer bli, om det kommer bli att jag:

  1. Poletten trillar ned och jag förstår vad det är jag håller på med och blir lika förståndig som alla andra är och som även jag, utåt, verkar vara.
  2. Egentligen hajar ingen annan något heller, alla låtsas.
  3. En dag avslöjas allt, min mask faller. Och i tidningarna kommer det att stå om en lönnfet tunnhårig kvinna som rent mognadsmässigt känt sig som 14-15 år, men som fått huslån och körkort, som gift sig av ren och skär barnslig förälskelse och beundran, som gått på möten med viktiga människor där hon sett passande allvarlig ut och rynka-på-pannan-ibland-smart, som om hon förstått allt, hållt med och verkat jättesmart, fast i själva verket har hon tränat innan på att se allvarlig ut för att inget skratt ska bubbla upp när hon hör någon professor säga blablabla medan hon funderar på om hon kan säga ursäkta, jag är så bajsnödig, kan ni vänta lite?"
Senare fick jag ett svar från henne:
"Jag för min del kan inte heller riktigt få ihop bilden på utsidan med känslan på insidan. Idag träffade jag t.ex. din vuxna kompis Xxxx, och så vuxna kommer vi aldrig bli."

Detta leder oss fram till följande två frågor:
  1. Finns det någon mer därute som känner sig sådan här som vi? Alltid, någongång ibland, eller iallafall en gång?
  2. Hur kan man se till att man inte blir jättetoanödig mitt i viktiga möten? Det sänker nämligen ens trovärdighet att gå ifrån en kvart, tjugo minuter.

Några fler exempel på min inre, bristfälliga mognad:

  • Igår hände mig följande saker i trafiken: Jag fick parkeringsböter. Jag krockade (fast bara litegrann).
  • När jag gifte mig kändes det som att de skulle komma på mig innan det var klart, och komma inspringande i kyrkan och ropa "-Stoppa den där kvinnan, hon är inte vuxen, det ser bara ut så!" ("De" är några förståndiga farbröder som jobbar på departementet för lurendrejare och andra bedragare som bara låtsas vara vuxna.)
  • När vi skrev på papperen på huset, tog huslån och sådant blev jag ibland lite förvånad och glatt överraskad när det fanns en rad för mitt namn. På någon nivå hade jag liksom inte förväntat mig det. Får tonåringar verkligen köpa hus?
  • Jag hör mig själv uttala ord med innebörden att det inte blir nååågra problem att skriva min magisteruppsats. På engelska.
  • De små barnens klasskamrater tycker att L & B har en tokig mamma (jag hoppas det är bra-tokig, inte galen-tokig).
  • Jag är barnsligt förälskad i min man.
  • Jag försöker driva en inredningsblogg, men den blir bara full av trams.

När ska de stoppa mig???

Ha en världsbäst dag!

Kerstin

P.s. För att öka min trovärdighet ifall någon viktig person läser detta, typ professorn, så kan jag meddela att FoU-rapporten kommer bli jättebra, men efteråt när jag bläddrar i den och läser att författaren heter Kerstin kommer jag tänka "Oj vilken smart tant som har skrivit det här då". Övertygande va?

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har forskat litegrann i det här. Forskningen har gått till så att jag frågat vänner med viktiga jobb om vad dom anser i frågan och alla svarade likadant, nämligen att ingen kan eller förstår mer än högst hälften av vad dom håller på med utan de chansar, gör vad de tror är rätt och håller masken. Alltså är det bara att låtsas som man kan, för det gör alla andra också, så det är ingen som kommer komma på dig, för de hade 1) inte gjort det bättre själva och 2) de har fullt upp med att oroa sig om du eller någon annan kommit på dem.

Så tror jag iallafall att det är!

PS. För övrigt är jag fullkomligt övertygad om att du kommer att göra ett superbra jobb som du alltid gör!! :)

Kram!

Kerstin sa...

Kerstin svarar:

Puh, det låter lugnande. Jag vet ju att du känner en del really, really important people.

kaos i ett vitt hus sa...

åhh, så måste det vara! när jag sitter å pratar med vänner eller för all del även såna jag inte känner som verkar kunna sitt område sitter jag mest och nickar och hoppas att ingen ställer en fråga för då kommer jag bara kunna svara på vad jag skulle göra när jag kommer hem för det har liksom planerats lite annat i min hjärna (omedvetet) under tiden dom pratat grekiska med mig. så får jag höra att dom inte visste riktigt själva vad dom pratade om.. hihi.
du är SÅ rolig Kerstin!!
kram.

Anonym sa...

Du är härlig Kerstin!
Nu skriver jag med mina stav fel... jag får leva med detta resten av mitt liv medans andra beundrar hur duktig jag är!!!! Det finns nog inte någon människa där ute som inte har känt så någon gång i sitt liv.....den som inte har gjort det då undrar jag om det är en "homo sapiens" av kött och blod och med känslor!? Det var precis igår jag träffade en konkurent till mig som fick jobbet och inte jag! När jag träffade honom första gången på ett möte då kom jag hem (med ett leende på läpparna; förr hade jag ångest) och sa till min man: "De där människor trodde verkligen att jag kan ngt. då ja kom så långt som att konkurera med den där mannen!" Men när jag träffade min konkurent för andra gången då avslöjade han sig själv och jag läsa honom som en öppen bok...han kan lika lite som jag...han är lika osäker som jag.....men han KAN!!!!!
Vad jag vill säga här är att vi alla känner så Kerstin men vi får inte visa det för andra...ibland kanske...men inte då de tror på oss mer än vi själva gör...annars skulle du inte suttit med docenten och andra "kunniga".....docenten känner likadant...han kan inte det du kan!
Kram,du är underbar!