Under några år i mitt liv, så som jag minns det nu efteråt, var jag lycklig. Tack gode Gud; jag förstod att uppskatta den där berusande, bubblande lyckan i min kropp, och upplevde varenda liten gnutta av den. Klokt nog. Som jag minns det.
En dag var den inte där längre. Den försvann inte över en natt, men en dag var så mycket av den försvunnen att jag inte kunde förneka att något naggat den avsevärt mycket i kanten, så mycket att det mest bara var en bit kvar i mitten.
Jag saknar den där känslan av lycka: total närvaro och harmoni i kombination. Numera letar jag inte så mycket efter den, eller ens längtar efter den, bara saknar, och vet att jag är en annan nu. Inte den jag ville vara, från början. Inte jag; mjuka, vackra jag.
Hårdare på skalet. Fastare inuti. Mera motståndskraft.
Ta mig fan, lite säkrare på mig själv. I all min vilsenhet.
Det verkar mest som att livet lever mig, och när det är färdigt lämnar det väl mig och drar vidare till nästa.
En dag var den inte där längre. Den försvann inte över en natt, men en dag var så mycket av den försvunnen att jag inte kunde förneka att något naggat den avsevärt mycket i kanten, så mycket att det mest bara var en bit kvar i mitten.
Jag saknar den där känslan av lycka: total närvaro och harmoni i kombination. Numera letar jag inte så mycket efter den, eller ens längtar efter den, bara saknar, och vet att jag är en annan nu. Inte den jag ville vara, från början. Inte jag; mjuka, vackra jag.
Hårdare på skalet. Fastare inuti. Mera motståndskraft.
Ta mig fan, lite säkrare på mig själv. I all min vilsenhet.
Det verkar mest som att livet lever mig, och när det är färdigt lämnar det väl mig och drar vidare till nästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar