Lost and found...

...eller: när Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Jag tänker ofta att det är min vägvisare i livet - var är fönstret, vad finns där?

Vissa saker är förlorade, andra funna. En del av dessa funna saker är egentligen gamla, återfunna; andra är nyfunna:

Tålamod. Energi. Balans. Talets gåva. Tillit till kroppen, att den gör det jag vill. 

Och jag. Mig.

 

2013 var det år jag fyllde 34 år. Det skulle också komma att bli det år då en läkare satt på ett litet rum på sjukhuset i Skövde och svarade på en fråga jag ställde:

Jag: - Så, riskerar jag att få en stroke alltså?

Doktorn: - Det har du redan fått.

Och då verkar det ju som att det kanske inte var så farligt, eftersom jag inte ens själv verkade fatta att jag fått en stroke. Men i själva verket var det mer så att jag trodde så himla bergsäkert att 34-åringar inte får stroke och att de symtom jag hade därmed skulle gå över snart, kanske till kvällen eller nästa dag eller så. Och när han sade att det redan var försent för att det skulle "gå över" så var det som att liksom hela verkligheten skiftade lite, eller att mitt liv blev annorlunda, jätteannorlunda än innan.

Nu har det blivit 2014 och det där hände för snart fem månader sedan. Och jag har flyttat perspektiv på tillvaron, på begreppet "tid" och på min egen kropp många gånger.

Jag ska skriva några inlägg om de olika saker som hänt inuti mig sedan dess, i ett försök att förstå. Att jag ska förstå vad som hänt, för det är svårt! Och den här slitna gamla bloggen (äsch, den här gamla trasan) för att de människor som finns runtomkring mig också ska veta. Och kanske förstå.