Tillit till kroppen…

…till mig själv.
Kroppen är på intet sätt skild från sinnet, själen eller hjärtat. När kroppen plötsligt inte gör som innehavaren av densamma tänkt sig händer saker med sinnet. Själen. Hjärtat. För att inte dessa ska spridas som frön för vinden eller gå alldeles sönder behöver innehavaren vidta åtgärder. Kanske är det inte möjligt att kroppen läker och blir som förut, men kanske behövs det inte, kanske kan innehavaren finna andra vägar till att bli hel igen. Om detta ska följande handla.

När det här med stroken hände var jag helt supersäker på att jag fått en nerv i kläm i nacken. När det efter ett tag sjönk in att det inte handlade om något tillfälligt nerv-i-kläm-tillstånd, att min hjärna blivit skadad, och att jag som en följd av det inte klarade av att göra vissa saker, sjönk mitt självförtroende. Min tilltro till mig, min kropp och min förmåga att klara saker bara rann bort från mig. Jag vet inte om det skedde plötsligt det där självförtroenderaset, eller om det gick lite gradvis sådär. I vilket fall som helst så vaknade jag en dag och märkte att det inte längre fanns där och att det tagit självkänslan med sig när det gick. Plötsligt trodde jag inte mig själv om särskilt mycket. Ifrågasatte mig själv. Vad jag kunde och vad min nytta var. Plötsligt handlade så mycket om ’vad jag inte kunde’. Jag tror att vem som helst kan gå sönder av ett sådant fokus.
Så, ja. Jag kände mig helt jävla värdelös.

Men något fanns kvar. När jag tänker efter; kanske min allra viktigaste egenskap. Den här bestämda uppfattningen som jag bär som en flagga över mitt Kerstin-skepp:
Jag har kommandot över mitt liv. Jag väljer.
Jag.

På internet såg jag att någon öppnat en Crossfit-box där jag bor. Min första tanke var att det var ju synd att jag inte kunde träna där, såsom jag längtat efter en box. Crossfit var nog inte något för strokemänniskor. Men så kom ”Jag-väljer”-tanken och helt hårdhänt och hänsynslöst gentemot alla "du-kan-inte-ett-skit-din-looser"-tankar bara armbågade sig fram i mitt sinne. Och innan jag ens hunnit fega ur hade jag redan ringt och frågat om jag kunde komma på ett prova-på-pass (i smyg, jag vågade inte säga något till någon, kanske skulle den då säga att det inte gick). Redan sagt som det var till Lars som äger boxen, frågat om han ville ta emot mig ändå. Trots att jag inte kunde lyfta över huvudet, inte bära saker särskilt bra, inte alltid stå utan att hålla mig i, inte springa och inte hade full koll på vad min högerhand hade för sig (alltså, den tafsade inte eller så, men ibland släppte den saker fast att jag fortfarande trodde att jag höll i det vilket ju är jäkla obra om man håller i, låt säga en kettlebell). Och Lars sade, ”- Vi provar!”.

Jag är så otroligt tacksam. För att Lars vågade ta sig an mig och för att jag kom ihåg att det är jag som har kommandot över mig.

Någonstans inuti mig själv fann jag något av mitt gamla mod och motstod impulsen att vända i dörren den där första gången, när jag såg hur alla andra var yngre, starkare och mindre stroke-iga än jag. Jag stannade kvar den där lördagen, hela det första träningspasset. Lars var, och är, verkligen världens bäste tränare med oceaner av kunskap, tålamod och det allra vänligaste, mest uppmuntrande sätt man kan tänka sig. Redan på måndagen kom jag tillbaka. Och på tisdagen. Och onsdagen. På torsdagen kom jag inte tillbaka eftersom träningsvärken var så monumental att jag inte ens kunde sträcka ut armarna. Jag var som Jan Guillou eller nåt (han har ju så korta armar).

Men sedan fortsatte jag att gå dit. Och fortsatte. Och fortsatte.

Och trots att jag i princip alltid var sämst. Trots att nästan alla andra var riktiga atleter som kunde klättra upp till taket i rep och gå på händer och lyfta skivstänger med 100 kg på. Trots att jag var som en Heffaklump mot de andra. Så växte något nytt fram. Och plötsligt, en annan dag, vaknade jag och hade fått ett nytt självförtroende. Inte samma som det gamla, utan ett annat. En ny, annan tilltro till min kropp. Och jag vågade säga till mig själv att 

”- Du är jävlarimig inte dålig du” utan att jag fnös föraktfullt åt mig själv. När det i slutet av januari var dags för ny bedömning av rehabteamet på strokemottagningen var jag en annan person än den som vinglat fram i korridorerna under hösten. Jag berättade vad jag ägnat mig åt de senaste månaderna; promenerat, tränat och vilat hjärnan. Doktorns spontana kommentar var: ”- Det är ju fantastiskt!”.



Jag är fortfarande sämst i boxen. Men herregud, skit samma. Någon måste ju vara det. Numera är jag faktiskt en sådan som tagit ödet i egna händer. En sådan som gjort sig själv friskare. En sådan som snart ska börja jobba igen. Och en sådan i vars sjukintyg, några rader nedanför rutan där det står ”talamusinfarkt”, i rutan för ”pågående behandling eller åtgärd” det står:

”Träning på Crossfit-gym”.

Och en sådan som tränar Crossfit. Och för det känner jag mig stolt. Och Lars, han är fanimig...helt awesome.