Samtidigt som jag skrev den här berättelsen som snart ska tryckas så försökte jag ju att bli frisk. Jag visste inte riktigt vem jag skulle bli eller var jag skulle. Men jag trodde så himla blint på att det ändå skulle finnas där framme någonstans. Ett annat eller nytt jag.
På vägen dit fanns det så mycket att bringa reda i, så många om-inten att göra bokslut över. Allt jag kunnat göra eller bli, om-inte. Den jag ändå blivit tack vare dem. Dumheter jag sagt när jag borde hållit käft och alla gånger jag inte sagt mitt hjärtas mening trots att jag borde gjort det. Allt jag inte hunnit innan det blivit försent. Och alla jag älskat, dåraktigt och innerligt. Följt hjärtat någonstans och efteråt aldrig hittat tillbaka igen.
Ibland tänker jag att det nya jag som jag blev, det kanske kunde blivit något viktigt. När jag ändå fick en chans till att leva och så liksom. Kanske en forskare som fann boten för cancer. En kirurg som räddade livet på människor som andra människor inte kan leva utan. Om-inte. För lika mycket som jag blev en annan, fortsatte jag att vara den jag alltid varit. Dumdristig och hopplöst förlorad i världen inuti, den enda som jag verkligen, verkligen förstår mig på. I mitten av kaos, där lugnet är som allra mest stilla. Där jag bara blint följer hjärtat så snart det lockar på mig, bär mig dumt åt och slarvar bort allting.
Sätter ord på det och blir gång på gång en annan, den jag är.
Författare av borttappade om-inten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar