En ny berättelse...

Jag hann inte vara färdig med berättelsen om Hedda och Gustaf i jättemånga dagar innan en ny pockade på uppmärksamhet. Trots att jag först tänkte att jag nog inte hade något mer att skriva nu när jag var klar. Att orden var lite slut i mig. Men jag tänkte att jag kanske iallafall kunde skriva klart om Charlotta, hon som jag hittade i kyrkböckerna, som föddes för nästan tvåhundra år sedan, döptes, konfirmerades och dog i samma socken som jag själv föddes i. Men Charlotta ropade inte på mig. Nån annan gjorde det.

Jag känner en gammal dam vars liv nästan varit som en film. Så mycket märkligt, sorgligt, överväldigande och makalöst har hänt under hennes nästan nittio år på jorden, att man knappt kan förstå hur hon klarat av att fortsätta vissa dagar. När tanken på att jag ville berätta hennes historia kom över mig en morgon ville den därefter på inga villkor släppa taget. Den satt där som en tatuering, fast i sinnet. Så, precis som en riktig skribent ringde jag henne och bokade en heldag för att bara prata, prata och prata. Och lyssna, fråga och lyssna lite till.

Det var en underbar dag och jag var alldeles uppfylld efteråt. Lycklig, över att jag fått ta del av det liv som varit hennes. Jag hade antecknat sida upp och sida ned. Och mitt i anteckningarna, receptet på middagen hon bjöd på. Receptet hade rubriken "God fiskrätt". Den var verkligen asgod. Hon tog tre portioner och sade att hon inte ätit så mycket på flera år. Jag åt lika mycket som vanligt (jättemycket) och faten var tomma när vi åter satte oss i soffan för att dricka kaffe och prata vidare. Efter det lät jag allting sjunka in i några dagar. Lät känslorna och tankarna lägga sig på plats inuti mig, där de ska komma att höra hemma för en lång tid framöver. Och så började jag skriva. 

Och detta är så himla knäppt. Jag hade verkligen en ganska bestämd uppfattning om vad den här berättelsen skulle handla om, hur den skulle börja, hur den skulle fortsätta. Vad som skulle hända i mitten och sen, hur allting skulle bli ännu lite värre innan det blev bättre i slutet. Den skulle vara den här damens historia, rätt och slätt. Kanske lite andra namn och så förstås. Jag hade till och med tänkt ett "skelett" för hela berättelsen och gjort ett litet för-dokument att utgå från. Och redan på andra sidan ballade det ur. Tog en helt annan väg än jag tänkt mig. Nu lever den här berättelsen, precis som den om Hedda och Gustav helt och hållet sitt eget liv. Jag bara hänger med, skriver ned orden. Omformulerar något som kom ut lite klumpigt eller sånt som var svårt att förstå.

Det är förvisso en berättelse om en gammal dam, det är det. Men hon gör precis som hon vill och jag har inte mycket att säga till om. Hittills har jag skrivit cirka sextusen ord om när hon går till en park varje dag för att mata änder.

Blir nog bra det här.

Sixten

Idag fyller vår Susedalens Remington Express, eller Sixten som hans vänner kallar honom, tre år.
Min fina, fina Sixten.

Som är väldigt bestämd på vilken typ av mat som kan ätas direkt ur kylen och vad som bör avnjutas under mer kontrollerade former på hans lilla bädd.

Som flyger upp som en kanon när Daniels väckarklocka ringer, men knappt reagerar av min. Eftersom han vet att jag ändå alltid snoozar.

Som blir lika lycklig varje gång jag frågar om han vill gå på promenad, som gör mig sällskap i ur och skur, mil efter mil.

Som har ett sjätte sinne för om jag är ledsen, och tröstar och tröstar tills jag inte kan låta bli att känna mig åtminstone lite gladare.

Som ser ett härligt, svalkande vårdopp där andra ser ett lerigt dike.

Som jämt är glad, även om jag alldeles nyss skällt jätteargt på honom för att jag är på taskigt humör eller för att han till exempel råkat äta upp pepparkakshuset.

Som verkligen, verkligen försöker förstå vad jag vill, vad jag säger, vad jag menar.

Som har världens mjukaste, blankaste päls och den vänligaste, vackraste uppsyn jag någonsin sett. Med en chokladbrun fläck i ett av de bronsfärgade, sammetslena ögonen och ett födelsemärke under tungan.

Och jag vet att folk tycker att min fina Sixten är nervig och stirrig, alldeles för stor, klumpig, pigg, intensiv, fladdrig, valpig och att de helt enkelt inte gillar att han luktar dem i rumpan och slickar på dem för att visa sin outtömliga kärlek.

Och visst, han kanske är alla de sakerna. Men om man lägger de dåliga sakerna i en vågskål och alla de bra i den andra så är det ändå genast som att den med dåliga grejer är tom.

För jag vet att han alltid försöker göra sitt allra, allra bästa.
Och för mig är han en liten del av livet, men för honom är vi allt. Allt.

Och för Sixten är glaset alltid halvfullt.
För honom är varje dag ett lika fantastiskt äventyr.

Och ja, det är liksom som att han påminner en om att livet är ganska mycket för kort för att hålla på och leta fel på någon som tillbringar halva dagarna med att längta efter att en ska komma hem från jobbet. 

Och som lär en att det är en ynnest att få ha någon intill sig som påminner en om att man lika gärna kan vara glad om man ändå inte har något speciellt för sig.

Då gör det liksom inte så mycket att han drar lite i kopplet.

Att ha skrivit en bok.

Nu är min bok klar.
Min berättelse som vuxit i mitt hjärta, min hjärna och min själ under många år. Den började en gång vid köksbordet i Marjarp, där jag bodde tillsammans med min bästa bästis i hela världen och våra ongar. Jag minns det så himla väl, hur jag helt plötsligt behövde skriva något. Och öppnade ett nytt dokument på datorn och skrev det första kapitlet. Maria, min vän, kom hem mitt i och frågade vad jag gjorde. Men jag var så uppslukad av de där orden som behövde komma ut att jag inte kunde svara, jag bara "-Öh, vänta lite...". Och så försvann jag in i Gustafs och Heddas värld. Den världen som bara var en liten, liten bubbla på den tiden. Jag skrev det andra och det tredje kapitlet i Marjarp. Sedan blev det inget mer skrivet på åratal. Men jag bar med mig berättelsen, den där lilla bubblan. I hjärtat och från dator till dator. Sparat på diskett först, sedan överfört till USB och till slut i Dropbox.
Ibland öppnade jag dokumentet och läste det jag skrivit. Lät det vila och vänta.

Sedan, mitt i natten mellan en onsdag och en torsdag när jag var trettiofyra år fick jag ju en stroke.

Den var inte så farlig som en del andra strokar är, bara lite stroke light sådär. Men jag kunde ju inte gå till jobbet på mycket länge. Jag fick inte köra bil, jag vinglade när jag gick och jag fick på inga villkor bära min nyfödda brorsdotter.

Och, som jag skrivit förut, allteftersom tiden gick sade de till mig på sjukhuset att jag inte skulle räkna med att bli som förut, nånsin igen. De sade att jag behövde vänja mig, lära mig den jag nu blivit. Acceptera. Jag skulle bli någon annan, oklart vem. Underförstått skulle jag inte alls bli någon annan, bara samma gamla vanliga jag. Fast i en betydligt sämre version. Och det skulle ta tid.

Såklart gav jag det en chans. Jag halvsatt ganska mycket i soffan, tog det lugnt. Vilade och väntade på att det här accepterandet skulle ta fart. Det var ganska tråkigt så under tiden tänkte jag att det väl inte kunde skada att åtminstone träna lite på de grejer som inte funkade så bra. Till exempel ville ju inte min högerhand och jag riktigt samma saker. Överlag var koordinationen, särskilt den finstilta, något konfliktfylld. Och så hade jag svårt att hitta ord, iallafall de rätta. Det var en sorg för mig, det där med orden. Jag älskar ord, språket. Att vältra mig i dem, njuta av hur de låter, hur de känns i munnen, i magen och i det där allra innersta i varje människa, som bara ord kan röra vid.

Först testade jag att sticka, men det var lika trist som att bara vänta. Så tog jag fram datorn och testade det där med släktforskning lite grann. Fann förfäder som dött för så länge sedan att ingen längre mindes deras levnad. Deras namn, skrivna med snirkliga bokstäver i kyrkböcker som var flera hundra år gamla, var det enda som bevisade att dessa människor ens funnits. Men inuti mig, där jag låg på soffan, fick de åter liv. Fantasin vävde tunna trådar av berättelser kring dem. De snirkliga bokstäverna blev ansikten, kroppar och känslor. Och jag tänkte att, för att få ordning på det här med orden som gått vilse i mig, koordinationen och handen, kunde det vara ett bra projekt att skriva ned någon av dessa berättelser på datorn. Något att göra medan jag väntade på att komma i form igen.

Så, medan jag väntade skrev jag en bok. Eller, kanske två förresten.

Först blev det en berättelse om min farfars morfars mor Charlotta, det var henne jag fann i de där gamla kyrkböckerna. Om hennes liv, hennes livsverk, som ledde till att hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn fick födas och leva sina liv, dö sina dödar. Och efter det fortsatte jag med Charlottas barnbarnsbarn, där de första darrande kapitlen hade väntat på mig i minst tio år. Om en man som heter Gustaf, som således i vissa avseenden påminner om min farfar. Och om Hedda, som i vissa avseenden påminner om mig själv. Åtminstone på de första sidorna. Efter ett tag fick Gustaf och Hedda egna liv, och gjorde precis som min högerhand, lite som de ville. 

Berättelsen om dem heter ”dit kan jag gå och sakna dig” och när den var i princip färdig hade jag blivit frisk igen. Och de hade rätt, på sjukhuset. Jag blev aldrig som förut igen. Istället blev jag mycket, mycket bättre. Och orden kom tillbaka till mig, till slut.

För några månader sedan snofsade jag till "dit kan jag gå..." i kanterna och skickade in den till några förlag jag tyckte verkade bra. Och nu sitter jag här och väntar på att någon ska ringa och säga att de vill ge ut mig. Och väntar. Och väntar. Under tiden skriver jag lite på någon berättelse som pockar på uppmärksamhet i mitt hjärta.

Bortom hundratusen.

Jag skriver då och då, allt oftare, på min berättelse. Tänker på den ofta, varje dag. Den lever inuti mig och blotta nyfikenheten på vad som ska hända härnäst gör att jag vill sätta mig ned för att skriva en stund.

Och så en söndagskväll slår ordräknaren över till hundratusen ord. Och om man googlar på hur många ord riktiga böcker innehåller så förstår man att det man håller på att kludda på i tid och otid faktiskt skulle kunna bli en riktig bok. Och då tänker jag, som är en sådan som inte är rädd för stora drömmar. Att någonstans på andra sidan det här hundratusen finns slutet på berättelsen, jag som skickar in den till ett förlag och någon som tycker att den är värd att publiceras. Väldigt o-janste att tro på sådant, såklart. Men när min lilla B och jag pratade om jante berättade han att han hört en sång där de sjöng "fuck jante". Så det gör jag.

Att inte fånga dagen.

Snart är det min tvåårsdag. Två år sedan jag blev sjuk i något som jag nu är frisk från men som påverkar mig varje dag. Mest på bra sätt. Nyss fyllde jag 36 år och är utan tvivel det friskaste jag någonsin varit i mitt liv. Även inräknat det gamla, det som var innan.

Jag har alltid varit duktig på att leva varje dag som om den vore den allra, allra sista. Fångat dagen. Som om döden väntar alldeles runt hörnet. Kanske i form av en bil som inte bromsar, fast jag har företräde. Kanske i form av någon människa fylld av ondska som bestämmer sig för att mitt liv inte är värt att finnas längre och med en kniv eller ett stryptag gör slut på det. Eller kanske i form av en propp som bildas i en trasig artär, lossnar och far vidare upp i hjärnan tills den fastnar där.

Jag har ofta tänkt att, om jag dog nu, då skulle jag förvisso dö alldeles för ung, men dö lycklig. I vetskap om att jag gett liv åt de två allra mest fantastiska människorna som finns. Fått uppleva dem i tusentals dagar: se på dem, röra vid dem, höra deras vackra, ljusa röster säga ”mamma”. Dö i vetskap om att jag älskat och blivit älskad, upplevt godheten i andra människors handlingar, skrattat tills jag gråtit, gått mina egna vägar när hjärtat sagt mig att jag måste. Förlåtit dem som gjort mig illa och därmed inte längre låtit deras handlingar definiera mig eller styra mitt liv. Inte låtit sådant leva i mig.

Vetat, så starkt, att jag har allt jag någonsin önskat mig.

Den där lilla proppen som letade sig upp i min hjärnas vindlingar var inte döden, den var inte ens i närheten. Den gjorde förvisso en del åverkan där den satt, men var så liten att man efter ett halvår, när mina symtom långsamt började bli bättre, knappt längre kunde se några spår av den på röntgen.

Även om en inte kan välja eller ibland ens påverka det som händer en, kan en alltid välja hur en förhåller sig till de sakerna. Jag vet att jag tänkte så den dagen jag blev utskriven från sjukhuset och fick komma hem igen.

Det blev som ett mantra för mig.

Min propp var inte döden. Ibland tänker jag att den var livet som påminde mig, ganska hårdhänt och bryskt, om att jag inte behöver fånga dagen riktigt så jävla mycket. Att fånga dagen är inte alltid att leva den som om den vore den sista. Det kan lika gärna vara att välja. Så jag väljer att leva på ett sätt så att livet är som allra bäst, inte bara idag. Som om det fanns en morgondag också, och en dag efter det. Och många, många dagar efter dem. Då kan en inte alltid köra carpe-diem-grejen helt stenhårt. Jag väljer att ta väldigt väl hand om den kropp som givits mig att bo i. Ju bättre den fungerar, desto mer kan jag leva. Så jag sover länge, äter bra och springer, hoppar, lyfter. Jag väljer att jobba mindre och lägga mer tid på att bara glo framför mig eller titta på mina barn när de lever sina liv. Jag väljer att säga nej. Redan innan det är för sent. Jag väljer att inte ta alla chanser, bara de jag tror är allra bäst. Jag väljer att låta tiden gå. Låter saker och möjligheter rinna mellan fingrarna, litar på att det kommer fler chanser.

Och, är friskare än jag någonsin varit.

Så. Skulle någon sjukdom drabba mig nu skulle jag veta att jag gjort allt som stod i min makt att förhindra det och bergis ha ännu lättare att hålla fast vid mitt mantra.

Och skulle jag dö nu, skulle jag fortfarande dö lycklig.

Världens finaste fjortis

Firar den allra finaste, bästa, smartaste, vackraste och mest godhjärtade av varelser idag. Nästan varje dag tänker jag: hur kan jag ha fått en sådan underbar människa att få kalla min, att få vara nära, varje dag?

 

Ofta, ofta tänker jag på dikten jag läste för honom i kyrkan den dagen då han döptes. Jag tänker fortfarande just de orden, hur de alldeles precis beskriver den hisnande lyckan över att få vara Loves mamma. Hur hjärtat slår en volt i bröstet vid tanken på allt det är för mig. Att just jag fick bli hans mamma, att han blev mitt barn. Han och min lilla Birka; de mitt hjärta ständigt snuddar vid, varför jag andas och finns. Varför jag väljer att vara modig och stark, rättvis och god. De jag skulle gå i döden för, utan att blinka.

 

Vad Gud måste menat med mitt liv, att älska dessa två.

 

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick,

Och fjärdarna gnistra och solen är varm

och himmelen utan en prick?

 

Vad är det för tid, vad är det för år,

vem är jag, vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår,

hur fick jag dig i min famn?

 

Jag lever, jag lever! På jorden jag står,

var har jag varit förut?

Jag väntade visst millioner år,

på denna enda minut

 

(Lyckans minut, Erik Lindorm)

 

 

Nycklar och val.

För mer än ett år sedan skrev jag ett inlägg om crossfit, hur jag med hjälp av den eller tack vare den tagit kontroll över mitt liv efter en tids sjukdom. Det gäller fortfarande. Varje ord.

Och fortfarande tar jag kontroll. Varje dag, vare sig jag är medveten om det eller inte. Genom att göra val. Hela tiden väljer jag. Vissa val är enkla, andra svåra. Vissa val som inte verkar särskilt märkvärdiga just då visar sig vara alldeles avgörande efteråt. Beroende på hur jag valde.

När jag hade varit sjuk ett tag så började jag liksom vänja mig lite vid att det var mitt nya jag som jag mötte i soffan varje morgon. Jag låg ned ganska mycket, jag var ju sjuk och väldigt trött. Hade dålig balans och när olika symtom gav sig till känna, vilket de gjorde när jag inte vilade, fick jag ångest. Det enklaste var att vila då. Inuti brottades jag med tankar om hur livet nu skulle bli. På sjukhuset sade de, allteftersom tiden gick, till mig att jag inte kunde räkna med att det skulle bli som förut, nånsin igen. Att jag skulle vänja mig, lära mig den jag nu blivit. Acceptera. Underförstått var den nya jag samma som den gamla, bara en sämre version. Inte med några nya, fräna eller annorlunda features, bara sämre. Och det tycktes inte finnas något jag kunde göra åt det, annat än att acceptera. Inte ens acceptera-och-gå-vidare utan bara acceptera-punkt.

Jag gillade inte det. Det fanns inget, inget som lockade mig i det. Inget som tilltalade. Jag vill vara en sådan som räknas. På det sättet att jag kan lita på mig själv, räkna med mig själv. Och att de jag älskar vet att de kan räkna med mig. I vått och torrt. De jag älskar, de älskade såklart mig tillbaks, trots den ynkliga person jag ibland var. Utan dem hade jag inte vågat sträcka på ryggen, vågat försöka, vågat välja det jag kom att välja. Och jag vet - för dem hade jag dugit ändå.

Men för mig själv. Jag vill vara kapabel. Använda min potential till kropp, själ, intellekt, sinne. Jag vill se upp till mig själv. Inte vara en sådan som brukade vara en massa saker men numera inte är det. Utan att ens ha försökt. Visst, jag levde ju och så. Men jag ville så mycket mer än att bara överleva, klara mig och spendera tid i soffan. Någonstans inuti mig hade jag inte gett upp om att det gick, att det inte var försent. Att det inte var kört. Att jag fortfarande skulle kunna vara en sådan som jag möter i spegeln med stolthet.

Någonstans inuti mig glödde något som bara väntade på bränsle.

CrossFit Skövde och Lars Thool. Så skulle mitt bränsle komma att heta. På intet sätt är det någon annan som gjort jobbet åt mig, det är jag som gjort det själv; först valen och sedan jobbet. Jag valde varje dag i flera månaders tid mellan att ligga i soffan och vila mig, eller packa ihop de sorgliga resterna av den jag mindes att jag varit, och åka iväg till boxen. Kortsiktigt verkade soffan ofta som det klokaste valet eftersom jag var så enormt trött och att det aldrig kunde bli för mycket vila, som det verkade. Men det hjälpte inte, jag blev ju ändå aldrig utvilad. Att välja boxen, crossfittandet och Lars, det innebar att masa mig upp ur soffan, träna min WOD efter bästa förmåga. Övervinna ångesten, yrseln, svagheten och alla andra dumheter något ställt till med i min hjärna. Lämna komfortzonen där jag kände mig trygg. Utmana och riskera insikten i att det fanns en massa saker jag inte klarade av att göra. Men det valet innebar också att varje dag få uppleva hur dimman i hjärnan lättade för ett par timmar. Uppleva hur jag långsamt, dag för dag, blev lite friskare, lite starkare. Många dagar kändes som misslyckanden, som att jag försökte med något som aldrig skulle gå ändå, som att jag var ett enda skämt. Men Lars, han skrattade inte. Han bara uppmuntrade, hjälpte, lyssnade, hejade på. 

Och sedan en dag. Så var jag friskare än jag varit innan jag blev sjuk. Starkare och mera kapabel än jag någonsin varit. 

CFS och Lars blev en av nycklarna till mitt liv såsom det nu ser ut (såklart finns det fler; familjen som varit mina soldater, vapendragare och fanbärare - men nu snackar vi crossfit här). Jag valde att sätta nyckeln i låset. Varje gång. Att vrida om, även dagar då det tog emot av bara helvete.

Fortfarande har jag dagar när jag helst vill stanna i soffan, men jag vet var jag hämtar energi och den finns inte där bland kuddarna. Den finns på ett ställe där man får valkar i händerna, där man får blöta kramar av genomsvettiga kamrater, där Lars säger till en ”du imponerar, Kerstin”, på ett sätt så att man verkligen tror på det han säger. 

Vem är jag nu för tiden då?
Jag är någon som är frisk. Så in i helvete frisk. 

 

Mormor.

Idag var det på dagen åtta år sedan min morfar dog. Ibland är det liksom inte rätt tid för folk att dö, de dör liksom på fel dag. Den dagen var en sådan dag.

Min morfar hade lurat döden många gånger. Redan när han föddes om man ska vara nogräknad. Han föddes med ett hjärtfel, där på trettiotalet. Någon sa att han aldrig skulle bli vuxen. Sedan blev han det och då sade någon annan att han aldrig skulle uppleva sin trettioårsdag. Det brydde han sig inte mycket om så han fortsatte leva även efter fyrtio, femtio, sextio och sjuttio. Två gånger opererade de morfars hjärta, två gånger klarade han det. En gång föll morfar ihop hemma, då ville inte hjärtat vara med längre. Mormor höll inte alls med om att det var dags för morfar att dö och reagerade helt iskallt som värsta superhjälten och fick igång hans gamla hjärta igen.

Sedan en dag precis som denna, fast jag skulle fylla 27 dagen efter, inte 35 som denna gången. Så skulle morfar operera sig. En sådan där vanlig enkel operation som de går tretton på dussinet av hos gubbar. Och så futtigt blev det, sådan var ödets ironi, att morfar inte klarade den operationen. Han dog. Också helt plötsligt var min mormor inte längre någons fru. Hon som hade varit med morfar sedan hon var femton, när hon promenerade på ströget med en väninna och den där äldre, tuffa snubben vrålade förbi på motorcykel och fällde ned stålskodda skidor som det slog gnistor om. Man gjorde så på femtiotalet. Mormor blev kär.

Och jag minns en gång, kanske femtio år senare. När jag levde i en relation som jag inte var lycklig i. Men tänkte att jag får nog stå ut, det blir nog inte bättre än såhär. Så frågade jag mormor om det någonsin pirrade i henne när hon tittade på morfar. Hon tittade på mig med en blick som uttryckte både förfäran och självklarhet när hon svarade. 

-Ja, självklart. Eller, inte varje gång. Men ofta.

Min mormor har alltid, så länge jag kan minnas varit något av en stålmormor. Sådan har jag alltid tänkt på henne. Och trots att morfars död var som kryptonit för henne så reste hon sig. Och fann kärleken en gång till. Och oavsett hur gammal den är som blir kär är förälskelsen alltid ung. Mormor var lika löjligt förälskad i den där gamle mannen som jag var i de pojkar jag drog hem till mormor och morfar som tonåring. Nu finns inte heller mormors nya kärlek längre. Några år var allt de fick och mormor har förlorat två stora kärlekar. Men hon reser sig igen. Snubblar. Reser sig. Hon är tuff, min mormor.

I henne ser jag alla de åldrar hon är och har varit. Trots att hon numera bor i en gammal kvinnas kropp ser jag flickan i henne när hon fnittrar åt våra skämt. Jag ser den unga mamman i henne, som är precis som jag och oroar sig för alla farligheter i världen och pöser av stolthet åt vad barnen åstadkommer. Trots att det nu är mormors barnbarnsbarn som är små lever mormor mina känslor, genom mig. I mormor ser jag kvinnan mitt i livet. Som gör karriär, har familj, intressen och ett liv som rullar fort, fort. Sådan som jag är nu. Mormor bakar tekakor och kringlor åt mina barn när jag inte hinner, när mitt liv snurrar. Också ser jag mormor som hon är nu, som hon alltid varit så länge jag funnits. Som en mormor. En mormor som lever som om ålder bara är en siffra och man inte är äldre än man gör sig. En som alltid är grädden på moset när man lite improviserat bjuder in henne till någon happening. En som gläds med ens framgångar och sörjer med ens motgångar. Som alltid vill alla väl. Verkligen alltså. Greenpeace, FN och typ Unicef. De skulle ha mormor. För hon är väldigt bestämd och har ett hjärta av guld. Och sparar aldrig på känslorna. Mormor skickar sms om att hon älskar en när man förtjänar det som minst och behöver det som mest.

Så mormor, hon är verkligen en förebild. Min förebild. Jag är så tacksam att just jag fått mormor Siw till mormor.

Sverige.

Jag tänker inte varje dag på hur bra jag har det. Men faktiskt, ofta när folk klagar över än det ena och än det andra, så tänker jag på det. Hur otroligt bra vi har det i vårt land. Hur vi ibland är jäkligt dåliga på att ha perspektiv. Glömmer bort att det finns många andra som har det värre. Nära oss eller långt borta.

 

Och det är det jäkligaste av allt. Att människor som är precis som du och jag fast de lever på ställen långt borta, på ryktesvägar hör att det långt borta, uppe i norr, finns ett litet land där man kan finna en fristad från svält, förföljelse, hot, mord och sådana hemskheter jag inte kan nämna för att jag inte ens vet deras namn eller känner till att de existerar. Ibland så vågar några av de människorna lämna allt för att leta efter den här fristaden, det här landet som är svinkallt jämt och kolsvart halva året. Och så kommer de hit, till vårt enorma överflöd, bara för att bli ifrågasatta, hotade, förföljda, mördade. Eller utkastade. Då har vi sannerligen glömt var vi själva kommer ifrån.

 

 Utanför den Ica-butik där vi brukar handla sitter ofta en ung man med en pappmugg i handen. Jag lägger alltid de slantar jag har i fickorna, i hans mugg. Jag vet inte vad han ska göra med de där småpengarna, det är inte min sak. Det faktum att han sitter där måste betyda att han behöver dem. Att där han kom ifrån var det ännu värre. Jag försöker komma ihåg att ta med lite kontanter så att jag har till hans mugg.

 

Till den vårdcentral där jag tidigare jobbade kom ibland ensamma kvinnor som lämnat make och barn kvar i ett av de land som räknas som det farligaste på jorden att vistas i. Inte ens i min vildaste fantasi kan jag tänka mig de omständigheter som fått henne att lämna sin familj för Sverige. Bara att de måste vara så avskyvärda att det lilla, lilla hopp som finns i ryktet om att om hon bara reser hit så kan hon även få hit sin familj, rädda dem, är nog för att hon ska resa. Den insikten är tillräcklig för att jag vill göra allt, vad som helst, för att hjälpa henne.

 

För en tid sedan var jag på en second hand-butik. Efter mig i kassakön stod en kvinna i lång, ljusblå slöja som täckte hela hennes uppenbarelse, avslöjade bara ett allvarligt, vackert, mörkhyat ansikte. Hon köpte ett par slitna barnskor, vinterskor. Sådana som jag slänger efter varje vinter, för att barnen växt ur dem och ingen annan vill ha dem. Under hennes slöja stack ett par nakna fötter iklädda flipflopsandaler fram. Det var i januari. Det kom sig att vi gick ut ur butiken samtidigt, jag ett par steg bakom henne. Alldeles utanför mötte vi en annan kvinna, svensk från födseln. Hon var i femtioårsåldern, iklädd vinterstövlar, tjock jacka, vantar. När hon kom nära kvinnan i slöja väste hon med sammanbitna käkar:

"- Åk hem!"

I bilen grät jag. Hur kan vi ha glömt?

 

För dig som orkat läsa ända hit är det sådana här saker jag tänker på när jag skriver om Charlotta i den där berättelsen som kanske blir en bok någon gång. Om Charlottas liv behöver jag inte hitta på några hemskheter, de finns redan i sådan riklig mån att läsa om i kyrkböckerna. Charlotta var min farfars morfars mor. Hon föddes på julafton år 1823 i Yllestads socken. Några av de barn Charlotta födde fick bara leva i hennes minne. En av hennes döttrar , Gustafva, dog när hon födde sitt första barn. Barnet, som aldrig fick något namn, dog också. I Yllestads socken dränkte sig en kvinna som väntade ett oäkta barn. Charlottas far Abraham dog vid trettionio års ålder av lunginflammation.

 

Under Charlottas livstid flydde mer än en miljon svenskar vårt land för något som ryktades vara en fristad. Där skulle man slippa svälta, där skulle man få tänka fritt, tro på vilken Gud man ville och vara lika mycket värd som sin nästa. Precis som Sverige ryktas vara idag.

 

Det är vår förbannade skyldighet att se till att ryktet är sant.

 

 

P.s: Egentligen hade jag tänkt att posta ett litet utdrag från berättelsen om Charlotta här men orden for iväg åt ett helt annat håll och blev det de ville, vilket alltså inte alltid är det jag tänkt från början. Det blir en annan dag istället!

Söndag.

En sådan där söndag som man inte kommer ihåg efteråt men som just nu, när den pågår, är så underbar. Solen skiner och våren står som spön i backen. Love och jag kokar hallonsylt och jag skriver på den där berättelsen som vill bli berättad hela tiden. Den petar ideligen på mig och vill bli nedskriven.

 

Hedda är den som är mest ihärdig. Först trodde jag att Hedda var jag, men det var helt fel. Det visade sig att vi bara liknade varann lite grann. Lite är hon min gamla vän Jeanette. Hedda är människor jag känt som jag tyckt om och sådana jag aldrig ens träffat. Hon är den jag hade velat vara och den vars känslor jag är glad att aldrig ens ha behövt uppleva.

 

Här kommer ett litet smakprov ur Heddas liv. Hedda är nitton år. Det är en tisdagskväll en sådan där försommardag som lovar en sommar då allt ska hända. Hon är ganska förälskad i någon som hon hade klarat sig bättre utan men inte kan låta bli att vara just så förälskad i som man blir i personer man skulle klara sig bättre utan.

"Hon satt så en stund, tittade ned i knäet. Gned händerna lätt mot varann. Slätade ut den ljusa blommiga kjolen hon hade på sig, drog lite i den för att den skulle täcka mer av benen än vad som var möjligt i relation till mängden tyg. Det var varmt ute nu, den lilla lägenheten under taket blev som ett växthus när solen låg på hela dagen och kinderna hettade i värmen. Hon tittade på honom igen, han såg fortfarande på henne.

– Titta inte så på mig, sade hon.

– Varför inte? sade han. – Du är vacker att se på.

Blodet vek från hennes huvud, pumpade i hjärtat, i magen. En stångjärnshammare, undrar vad det är för något egentligen, tänkte hon. Hur en sådan ser ut. Tänkte sig att det var en sådan hon hade inuti sig. Att det var som om den höll på att ta sig ut någonstans mellan två revben. Hon såg upp på honom igen, snabbt, slog ned blicken igen. Bestämde sig, såg upp på honom igen. Mötte hans blick, den blicken som var som att gå rakt in ett brinnande hus, att vada fram i rinnande lava, att tvätta sig i kokande vatten. Såg honom stint i ögonen.

– Du med, viskade hon.

För så var det, herrejävlar så vacker han var. Hon skulle kunna sitta sådär och stirra på honom tills ögonen torkade ihop på henne. Så satt de en stund, och bara stirrade på varann. Allvarliga, besinnade. Så innan hon skulle drunkna alldeles reste sig Hedda och gick ut i köket. Drog fram en stol från köksbordet till det öppna fönstret och tände en cigarett. Gabriel kom strax efter och satte en stol mittemot hennes. Tände en cigg och lät röken långsamt sippra ut genom näsa och mun.

Det var trångt där vid fönstret, Hedda satt med stolsryggen mot väggen som vette mot tv-rummet. Gabriels stol var inklämd mittemot hennes och fick precis plats mellan hennes och kylen på andra sidan, med ett litet mellanrum mellan de båda stolarna som var lagom att få plats med benen. Oftast var de alla tre som rökte samtidigt, eller bara Catta och Hedda eller Catta och Gabriel, aldrig bara Hedda och Gabriel. Om alla tre rökte samtidigt stod de upp. Om det var Catta och Hedda satte de fötterna på varandras stolar som i en bensax. En bensax i trängseln med Gabriel kändes helt utesluten. Det gick absolut inte. Hedda satt därför där med knäna pekande mot Gabriel, höll ihop dem så att hennes trosor inte skulle synas under kjolen. Vred sig lätt för att blåsa ut röken.

Han såg ned på hennes ben, mjuka och runda, ljusbruna ned mot knäet, vitare där kjolen alltför plötsligt slutade och blottade mer ben än Hedda egentligen ville att han skulle se.

Återigen såg han upp, hon mötte hans blick. Han log snabbt, nästan triumferande. Uppskattande, på ett ärligt sätt. Tog ett bloss till på cigaretten och lät återigen röken långsamt sippra ut. Den såg ut som böljande vatten där den lämnade hans smala läppar, hans lilla näsa med de mörka, glesa fräknarna på. Helvete så vacker han var. De där fräknarna, hon ville nudda dem, låta fingret vandra över dem, en i taget, sedan från dem ned till hans läppar.

Hedda slängde ut det som återstod av cigaretten genom fönstret och reste sig innan hon tappade besinningen alldeles och gjorde som hjärtat ville. När hon ställde sig upp kände hon hans hand mot sitt vänstra knä. Han höll den mot hennes ben och lät den vandra upp på utsidan av låret, bara någon decimeter och stannade där kjolen började. En fjäderlätt smekning som var över lika snabbt som den börjat. Utan en blick, utan ett ord ställde hon tillbaka stolen och gick genom köket, hallen och låste in sig på toaletten. I spegeln stirrade hon tillbaka på sig själv, blicken underligt ljus. Kinderna rosa. I hallen hörde hon Catta, tillbaka.

Förutom kyssen den första kvällen var det de närmaste de varit varann."

Hedda har i ensamt majestät tagit upp i runda slängar ett hundratal sidor vid det här laget. Gustaf och Charlotta ett femtiotal var.

Vi-får-väl-se-om-det-någonsin-tar-slut.

Underbar och älskad av alla...

...och på jobbet går det också jättebra (förutom dagens rubrik en väldigt bra bok av Martina Haag).

 

Första dagen på jobbet idag. Det var så otroligt roligt att komma tillbaka och träffa mina kära kollegor. Jag kände mig väldigt välkommen och som om ingen tid alls passerat. Det var det.

 

 

En annan sak hände idag som påminde mig om något viktigt. Att man inte kan vara älskad av alla. Detta var länge en av mina absolut största svagheter. Det, att oroa mig över vad andra människor tycker och tänker om mig. Och när jag säger svaghet så menar jag verkligen det. En sådan svaghet som gör en ledsen, orolig och ibland ångestfylld.

 

En dag kom jag till vägs ände vad beträffar den där oron. På bommen vid vägens ände stod det "Sök hjälp". Så det gjorde jag. Det måste man ju göra om man har ett problem som begränsar en! Oavsett om det är en ömmande rygg, ett värkande öra eller en oro i själen för vad andra tänker. Som tur var hittade jag en väg ut ur den där onda cirkeln och nu är det historia sedan flera, flera år. Nuförtiden bryr jag mig på ett lagom sätt. Om andra, och om mig själv.

 

Men det där "Sköt dig själv och skit i andra".

Nej, det har aldrig, aldrig varit min grej. Jag har bara aldrig kunnat det. På samma vis som jag aldrig kunnat låta bli att bry mig om någon farit illa och jag haft en möjlighet att hjälpa, har jag inte kunnat strunta i vad andra tycker. För det hör ändå ihop för mig, i mig. Och jag tror att när man räknar ihop resultatet av de där egenskaperna har det hittills i mitt lilla liv blivit fler plus än minus.

 

Jag vet att jag hjälpt en människa att fortsätta leva. En annan att inte dö alldeles förgäves. Och en tredje att leva i en familj med kärlek istället för i en lögn som alla utom min vän själv kände till. Så jag hoppas ändå att jag hamnar på plus.

 

Och de där som inte kan låta bli att hata och hitta fel...ja, de kanske också borde gå i terapi.

 

 

 

När jag blir stor...

...ska jag skriva en bok. Har jag tänkt.

Eller ja, jag håller på att skriva en berättelse. Och som det nu verkar så blir den så himla lång att en dikt eller novell inte blir rätt beskrivning. Och inga drömmar är för stora för den som vågar drömma dem, så jag drömmer om att min berättelse en dag blir en bok.

Och det är så himla spännande. Jag började med den här berättelsen en gång för länge, länge sedan. Den bara kom till mig när jag satt vid mitt och min bästis köksbord i vårt kök, i det hus vi en gång hyrde av en bonde. Den mannen alltså. Han hade en konstig läggning vilken innebar att han sällan hade byxor på sig när man ringde på hans dörr för att be om hjälp om man kört i diket eller så.

Men i alla fall, helt oberoende av dikesåkningar kom den där berättelsen, den bara ville bli berättad. Och jag skrev ned det som kom. Jag hade en jättegammal bärbar dator på den tiden, som inte var så enormt bärbar eftersom den saknade batteri så man alltid måste ha sladden i. På den skrev jag de första sidorna om Gustaf.

Sedan tog berättelsen en lång paus, viskade till mig då och då. Och jag skrev ned det jag hörde (det är här man kan börja misstänka att jag i själva verket hör röster, jag vet).

 

Under den tid jag nu varit hemma för att läka har den där berättelsen kommit åter till mig, med större styrka. 

 

Två ytterligare personer har presenterat sig, Charlotta och Hedda. Jag misstänker att berättelsen förr eller senare kommer att utgöra en väv av dessa tre personers liv. Ännu har de dock inte mötts. Och jag har ingen aning om var alltihopa kommer att ta vägen, desto mindre var det kommer att sluta.

 

Att skriva den här berättelsen är hittills som om man bestämmer sig för att virka en liten grytlapp. Den blir fin och bra, man blir rätt nöjd med den. Men, tycker man, är den inte lite liten? Så man virkar på lite till. Lite här och lite där. Det blir mer och mer. Till slut står man där med ett helt jäkla överkast och är fortfarande inte, på långa vägar ens, färdig.

 

"Skriver sig själv, struntprat!", kanske du tänker?

Det går bra, alla får tänka vad de vill.

Men faktum är att det är så det är. Igår till exempel, då var det Heddas ord som ville komma. Och jag bara skrev, visste inte vad som skulle hända henne. Hedda har träffat någon som är väldigt speciell, och jag hoppades att det var igår de skulle ses igen. Hoppades att det skulle bli ett bra möte. De sågs igen, men mötet blev lite sådär. Inte alls så som Hedda hoppats.

 

Häromdagen skickade jag berättelsen om Charlotta till min mamma för att hon skulle få provläsa. Hon har inte hört av sig med vad hon tyckte ännu, trots att jag bad henne säga att det var bra oavsett sanningen. Ljuga, vara helt okritisk liksom. Som man är med sitt barn. Jag gillar Charlotta väldigt mycket, och berättelsen om henne och de andra är lite som om de vore mina barn. De går sina egna vägar och jag hänger med, hjälper till att förverkliga dem.

 

Här sitter jag och skriver. När förmiddagssolen skiner in på Madonnan och barnens dagissolrosor känns livet  väldigt, väldigt enkelt.

 

Nu viskar Hedda igen.

 

Frisk...

...vad är det egentligen?

Som sjuksköterska in the making lärde jag mig att "frisk", kan vara synonymt med hälsa, och att hälsa inte nödvändigtvis måste vara frånvaro av sjukdom. Precis så är det för mig.

Jag skrev för ett tag sedan att jag varit sjuk i sex månader  men jag räknade fel (matematiker har aldrig varit en karriärplan för mig om man säger så...). NU har det visst gått sex månader och några dagar, sedan jag inte längre räknades till de friskas skara.

Men så har det inte alls varit för mig, inuti mitt eget huvud. Som enligt uppgift är skadat. Och visst, jag kan köpa att något hände i nacken och sedan därinne i hjärnans vindlingar någon gång i början av september. Då när sommaren envist hängde sig kvar och man bara ville gråta åt hur vackra och ljumma solnedgångarna var och hur skönt det var att man ännu kunde gå i flipflops och äta middag på altanen. Något hände i min nacke och i min hjärna. Men att jag inte skulle vara frisk, det är mig ännu, såhär sex månader senare, helt främmande.

Du som läst lite här har ju sett att jag åtminstone försökt övertala mig själv om att jag varit sjuk. Men jag har fasen inte lyckats. Med en dåres envishet känner jag mig frisk. Vissa grejor i min kropp har ju såklart inte fungerat riktigt som det är tänkt, men det har liksom inte varit sjukdom, det har varit...något annat. Mer som när man bryter benet, så har det varit. Fast jag bröt...huvudet? När benet går av får man gips och därunder, därinne, läker det. Sedan när det läkt, i början när man blir av med gipset är man lite klen, men efter ett tag märks det inget, musklerna blir som vanligt och det som gick sönder inuti blir lite ärrat, men starkare än innan.

Så är det.

Nu är mitt gips borta, den tiden är bakom mig. Jag ska inte längre vila det trasiga i stillhet och därmed låta det läka. Det brutna är läkt. Och även om jag kanske liksom haltar lite i början, fast med huvudet om du fattar, är det bara en tidsfråga innan det inte längre märks. Att något gått sönder. På torsdag ska jag börja jobba. Om ett tag, när jag kommit tillbaka till jobbet helt, är allt i min kropp som vanligt och jag är lite starkare än innan.

Men bara för att man är starkare betyder det inte att man måste göra mer, hårdare. Den här tiden har lärt mig många saker. Den kanske viktigaste är att i fortsättningen ska jag placera mig själv i ett rum som är placerat ganska mycket längre fram än där jag placerat mig innan. I de mentala rum man bär inom sig alltså, och vilkas behov man prioriterar i turordning efter tid och energi. Jag har tänkt på att jag i fortsättningen inte alltid måste. Sådan där "nånannanism" som är en ivrigt praktiserad -ism ska få sig en släng av Kerstin. Jag måste inte alltid.

Så, just så, kommer jag tillbaka till livet lite starkare. Jag är nuförtiden precis som vanligt. Knappt någon kan se att något hänt i mig. Nästan ingen kan märka något.

Jag är helt...frisk.

 

P.s: Det här var sista delen i den här lilla serien. Tack för att just Du läst, det betyder mycket för mig!

Balans, eller som Alfons hade sagt.

Vad beträffar balans finns det fler dimensioner än den inre balansen. Mer specifikt den balansen som gör att man inte raglar omkring och ligger och skräpar på trottoarer och i affärer som en som fått några knappar för mycket innanför västen. Tillsammans med en helt sanslös trötthet har mitt största bekymmer och mitt mest framträdande symtom från min stroke, varit en känsla av att falla bakåt och en dålig balans. Eller vinglighet som vi kallat det hemma hos oss. Det har känts som att man är lite oklar över var horisonten är någonstans, när man samtidigt passar på att stå i en kanot.

Denna känsla, eller symtom, har blivit mer framträdande så fort jag blivit trött eller om det varit mycket synintryck, t.ex. i en affär. Allt eftersom jag tränat och blivit friskare har inte den här vingligheten velat med sig. Och det har verkligen stört mig. Och oroat mig. Varje gång det blir så, är det så tydligt att jag inte är frisk.

Varje gång den här vingligheten övermannar mig blir det lite som en trestegsraket:

1. Jag känner mig sjuk.
2. Jag inser verkligen att jag inte är frisk, att något hänt i min hjärna.
3. Jag ger efter för sjukdom, för känslan. Vilket innebär att jag börjar hålla mig i någon eller något. Blir rädd att ramla, rädd att slå i huvudet och få en hjärnblödning, rädd att ambulansen ska behöva hämta mig, i smutsiga strumpor och tvätt-trosorna. Rädd att barnen ska förlora sin mamma. Att de om några år inte ens ska minnas hur jag luktade, hur mina kramar kändes, hur min köttfärssås smakade. Rädd helt enkelt. Fast att inget av det där kommer att hända.

Ja, så var det först. Men sedan, som nästan vem som helst räknat ut vid det här laget, blev den där rädslan ett eget, fjärde steg i min raket som egentligen inte hade något med vare sig balans eller någon stroke att göra. Fjärde steget fick ett helt eget liv. Det känns som lite svårt att andas, lite oro inuti som om en liten fågel flaxar i själen och vill ut. Eller som om proppen i hjärnan egentligen är ett spöke därinne i vindlingarna. Allteftersom veckorna gått har den lilla fågeln blivit lite mer som en orm eller något monster som river på insidan av magen, bröstet, själen. Gör det svårt att andas, svårt att vara kvar där jag är. Monstret vill att jag ska gå ut i friska luften eller åka hem till soffan. Måste ha fria vägar ut. Ångest kallas det väl.

Men ni vet hur det är. Eller kanske inte förresten. Men såhär: jag är ju sjukskriven och ska vila. Och när man vilar hinner man också tänka väldigt, väldigt mycket. Och jag låg och tänkte ganska mycket på det där. Att ge efter för spöken, monster, ångest. Att bli ett offer för ångest, som inte ens är ett symtom på någon jäkla stroke. Jag tänkte på ett Oprah Winfrey-avsnitt som jag såg en gång för länge, länge sedan. Det handlade om föräldrar vars barn blivit kidnappade. Och de pratade så himla mycket om att ”Don´t let the kidnapper take you to a second location”. Jag fattar inte hur ett försvarslöst barn skulle kunna undvika det, men i alla fall skulle det vara mycket svårare att hitta och rädda barnet om kidnapparen hade flyttat på barnet från det första stället hen fördes till. Eller något.

I alla fall, det där kom jag ihåg av någon anledning. Och så när jag låg här hemma och vilade tänkte jag att den här stroken liksom lite har kidnappat mig – min kropp och min hjärna – och den här ångesten, den är jävlarimig en second location.

“Don´t let them take you to a second location. You might never be found”

Och jag bestämde mig. Jag följer inte med dit frivilligt. Går inte förlorad. Jag är inget försvarslöst barn och tänker inte vara något viljelöst offer för vad som händer mig. Stroken och ångest kan vara ett viljelöst offer. Jag tänker hända dem. Jag vill inte bli förlorad i något som inte ens fanns där från början, som inte ens är en stroke. Så nej, jag makar inte på mig och gör plats för ångest att ta plats som ett spöke i min hjärna.

I affären, på gymmet, på sjukhuset och alla andra ställen där monstret vaknar tänker jag som Alfons Åberg: ”Stick du stygga spöke, för du finns inte!”

” Stick du stygga spöke, för du finns inte.”

 

Talets gåva.

I samband med det här livet som vi alla fått varsitt av startade, fann jag tidigt att jag generöst begåvats med en förmåga att tala. Just de muskler och vad det nu är som frambringar ljud och ord har varit både vältränade och frekvent använda.

Jag har en söt lillebror som numera är så vuxen och stor att ingen människa kan tro att han är min lillebror. Han är två år yngre än mig och började, till skillnad från mig, tala väldigt sent. Någon annan skötte tydligen den saken åt honom. Någon som var två år äldre och väldigt förståndig redan på den tiden.

Jag gillar att prata. Har alltid gillat att prata. Jag gillar att prata med folk jag känner och med folk jag inte känner. I små sällskap och stora skaror. Har inget emot att prata inför många människor och blir aldrig nervös. Finner alltid orden. De kommer ut som jag tänkt. Har alltid kunnat argumentera för min sak på ett tillfredsställande sätt. Tillfredsställande för mig alltså.

Så satte sig en liten propp i min hjärna och den där förmågan att tala blev lite skamfilad. Jag märkte att mitt huvud inte var alls lika fyllt av ord som vanligt. Om man tänker sig att min hjärna varit som mitt flickrum när jag var tolv år, d.v.s. så fullt med grejor, skräp och andra bra-att-ha-saker att man nästan behövde sova på soffan i vardagsrummet. Visst, man kan tycka att det kanske såg stökigt ut men jag visste ju var jag hade alla mina grejor.
Flickrummet – mitt huvud. Grejorna – ord.
När jag åkte hem från sjukhuset i mitten av september var det som om någon sådan där tant med förkläde och jättestora dambröst och som jobbar i en skolbespisning och som kan receptet på sockerkaka utantill gått in och städat upp och gjort jättefint i rummet, allt på sin plats liksom. Sådär rent och ordningsamt så att man inte hittar någonting. Och så känns det i min hjärna med orden.

De finns där allihop någonstans men eftersom de inte är i sin vanliga (o-)ordning där jag bara kan vältra mig i dem som Joakim von Anka i sin pengabinge, tar det en halv evighet att hitta dem. Och jag blir lite nervös. Vem vill framstå som en jubelidiot liksom. Och jag blir lite frustrerad.

För vid sidan om min make har jag en kärlekshistoria med språket. Och just nu har vi lite av en kris språket och jag (pratet är ju en så viktig del av vår relation). Som om jag glömt bort språkets födelsedag eller råkat säga att språket ser tjock ut i de där byxorna och språket därför är lite sur på mig och låtsas att det inte hör mig när jag fjäskar och står i för att vi ska bli vänner igen. Och jag försöker verkligen att bli sams, jag är ju så lycklig tillsammans med språket.

Så. Det här med pratet har, trots att stroken och jag firade sex månader tillsammans häromdagen, inte blivit bättre ännu. Och jag kanske får inse att det är såhär det är nu. Kanske får jag nöja mig med att jag pratat både för mig själv och andra hittills. Och jag gör det, nöjer mig. Jag kan förstå och jag kan göra mig förstådd alldeles utmärkt. Det bara tar lite mer kraft än förut. I stunder av självinsikt inser jag att knappt någon egentligen märker att jag ibland letar som en vettvilling efter orden i huvudet innan de kommer ut.

Tacka vet jag att skriva. Där är språket och jag som två tummar i ett rövhål, som om inget någonsin hänt.