Författarpresentation

När en ger ut en bok ska det ju på omslaget liksom vara en liten presentation av författaren också. I alla fall om man inte är typ JK Rowling, jag antar att man inte behöver nån presentation då.
Men i alla fall, så här kommer min presentation att vara.

När jag läser den och i minnet lever om det där första året i mitt nya liv, när jag var 34 år, är jag mest av allt tacksam. För att det hände, och hur det blev. Hur jag var då - skör som om jag skulle gå sönder av minsta lilla och på samma gång så... själsstark. Kavat. Stukad men oändligt resolut. Svag men starkast i världen. Tilltufsad, när hjärnan var en förrädare och kroppen en främling, där jag behövde lära känna båda på nytt, sluta fred med dem.

Några saker blir aldrig som innan, sådant som gick sönder i mig som inte ville laga sig. Andra saker har jag fått istället. Så som ynnesten att få skriva en författarpresentation. Ge ut en bok.
Leva. Det är fan ingen självklarhet.

Ord

Jag älskar ord.

Hur de kan ta mig med till platser långt bort eller inuti mig där ingen någonsin varit.

Hur de kan säga precis allt som behövs, deras absoluta slutgiltighet. Och hur de ibland inte säger något alls, det som behöver sägas finns i tystnaden mellan orden eller det vita mellan raderna. Hur orden behövs då. För att man i tystnaden hör det som inte sades och ett tomt papper inte säger något alls.

Hur de kan röra vid mitt inuti på ett sätt som ingen och inget annat än de kan.

Ord.

Baksidestext

Jo, jag tänkte att om nån undrar vad den här boken som jag skrivit egentligen handlar om så är det det här ungefär (om man inte undrar så kan man bara cirkulera, här finns ingenting att se). Iallafall kommer det att stå såhär på baksidan:

Hedda ska börja ett nytt liv i en ny stad. Glömma allt det gamla, mamma som dog och pappa som aldrig fanns. Så en vårnatt blir hon besinningslöst förälskad i sin kompis pojkvän, Gabriel.

När hon får sommarjobb på ett äldreboende hoppas hon finna något mer, något större än det våldsamma begäret och vilsenheten som skaver på insidan av bröstet. I rummet längst bort i korridoren bor Gustaf som fått en stroke och inte kan tala längre, men i vars oändliga tystnad Hedda finner det hon letat efter. Som en känsla av att komma hem.

Och Gustaf, han som bittert väntat på att få dö, han förstår ju vem flickan med den blonda flätan är. Och behovet av att få bringa reda i allt som blev fel, alla chanser han slarvade bort, drabbar honom med en okuvlig kraft. Innan han ställt allt till rätta får han inte dö. Och han måste lära sig tala igen.

Tango

Det här med att skriva. Det funkar bara om det skaver lite inuti.

I mig har det nästan alltid skavt, mer eller mindre. Men de här som står ut med mig varje dag, de som älskar mig som jag är och vill vara med mig, de gör att det knappt känns nåt alls.

Och för att det ens ska bli nåt skrivet såna dagar när en är lycklig så samlar en på känslor, på bilder och citat, så att en kan hitta rätt bland alla ord. Sätta dem i rätt ordning så att de får läsaren att känna det man vill förmedla.

Rätt ofta är en ensam på väg nånstans (jag menar bokstavligen, även om det är samma sak med livet i stort) och kommer att tänka på nåt. Och då skriver en ned det i en liten anteckningsbok som en har med sig för att inte glömma sina viktigaste tankar.

Andra gånger hittar en till exempel nåt om tango i en frukostmatsal i Landskrona en tidig morgon i maj. Och då är det som att lyssna på opera, sådär att hjärtat går sönder så att ljuset kan komma in där så att det blir helt igen på samma gång. Och en vill bara skriva, skriva och skriva.

dit kan jag gå och sakna dig

Ni vet, den här boken jag skrivit.

Den heter ju "dit kan jag gå och sakna dig". Inspiration till titeln kommer från Lars Winnerbäcks genom tiderna mest fantastiska låt och den känslan jag alltid får när jag hör den låten. Hur någon jämt jämt jämt fattas mig då.

Och vet du, om man googlar de där vackra orden, så numera, på de översta träffarna, finns länkar till Bokus och Adlibris, som från utgivningsdatumet (21/10) kommer att sälja min bok. Min. Som jag har skrivit.

Om man klickar sig dit kan man läsa vad den handlar om, se omslaget och bevaka utgivningsdatumet.

Typ; kolla här, här eller här (länkar till Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln)

Vet du, det här är det tredje största genom tiderna som nånsin hänt mig.

2492! 2492? 2492.

När det är lördag och en har fått tillbaka sitt manus från redaktören och hon bara har föreslagit 2492 ändringar och en har en vecka på sig till nästa deadline.

Det är då en börjar med rosé redan vid lunchtid och funderar på hur jävla viktig den här författargrejen EGENTLIGEN är för en.

Please send help

När en ska redigera sin bok och redaktören säger att en behöver ändra ordningen på alla kapitel och föreslår att en ska använda post-it-lappar för att göra det enkelt.

Notera vinet och astmamedicinen i bild. Det här är inte enkelt.

Prokrastinering, level 2000

När man ska ge ut en bok så måste en redigera den ungefär tvåhundra gånger innan såna som vet vad dom håller på med, blir nöjda.

Det påminner ganska mycket om att skriva en magisteruppsats: en börjar först när en vet att det är försent och en inte kommer hinna innan deadline. En prokrastinerar heeeeela tiden, plötsligt VILL en liksom dammsuga, lägga kikärtor i blöt och plantera i trädgården. För en är ju en trotsig 37-åring och så fort nån sagt till en vad en ska göra vill en ju göra precis tvärtom.

Sen när en väl lämnat in, lite försent, och väntat en evighet på utlåtandet så är det likt förbaskat nåt smartass som ska dissekera och ifrågasätta vartenda ord en skrivit.

Och en surar och håller verkligen inte med, men gör som de sagt ändå (efter att man typ kokat egen pitepalt och manglat lakan), konstaterar att det visst blev jäkla bra, och skickar in det igen.

Ja, ungefär sådär håller det på just nu. Om nån undrade alltså. Om inte kan ni cirkulera, här finns ingenting att se 😉

Delirium

När man ska ge ut en bok så pendlar man ganska mycket mellan olika konstiga tillstånd. Man får till exempel nästan en hjärtinfarkt när man inser att man faktiskt tänker låta vem som helst som vill, läsa det man skrivit.

Man är också jäkligt lycklig mitt i paniken, för att det är så underbart att få skriva och så tomt när man inte har något att skriva.

Man är också inte riktigt klok. För världen delar sig liksom i två, en som är den verkliga och en som är den man skapat i ett word-dokument där man lever minst lika mycket som i den verkliga.

Och om man då t.ex. är ute och åker bil en vanlig torsdag och ser en gammal Opel Kadett. Ja, då måste man ju ta kort på den. För jag menar, det är ju precis en sån som Gustaf har. Gustaf i den andra världen, den som man har hittat på.

Och man fattar ju att man helt har tappat det, vad som är på riktigt och så. Man man bryr sig inte. För alla vet ju att författare ändå är galna.

Hej kompisar.

Jag ville bara berätta att den där berättelsen jag skrev när jag var sjuk ni vet, som jag har hållit på och tjata om i flera år nu, den ska faktiskt bli en bok. Helt på riktigt. "dit kan jag gå och sakna dig" släpps i oktober. Fränt, eller hur?

Just nu håller jag på och skriver ett författarporträtt. Det är alltså ingen bild utan en text som ska vara i såna kataloger som bokhandlare bläddrar i för att bestämma vilka böcker de ska köpa in till sina butiker. Känns ju knappt nåt pressat liksom...

Om det mot förmodan faktiskt kommer något ur min stackars hjärna så återkommer jag med resultatet så småningom.

En ny berättelse...

Jag hann inte vara färdig med berättelsen om Hedda och Gustaf i jättemånga dagar innan en ny pockade på uppmärksamhet. Trots att jag först tänkte att jag nog inte hade något mer att skriva nu när jag var klar. Att orden var lite slut i mig. Men jag tänkte att jag kanske iallafall kunde skriva klart om Charlotta, hon som jag hittade i kyrkböckerna, som föddes för nästan tvåhundra år sedan, döptes, konfirmerades och dog i samma socken som jag själv föddes i. Men Charlotta ropade inte på mig. Nån annan gjorde det.

Jag känner en gammal dam vars liv nästan varit som en film. Så mycket märkligt, sorgligt, överväldigande och makalöst har hänt under hennes nästan nittio år på jorden, att man knappt kan förstå hur hon klarat av att fortsätta vissa dagar. När tanken på att jag ville berätta hennes historia kom över mig en morgon ville den därefter på inga villkor släppa taget. Den satt där som en tatuering, fast i sinnet. Så, precis som en riktig skribent ringde jag henne och bokade en heldag för att bara prata, prata och prata. Och lyssna, fråga och lyssna lite till.

Det var en underbar dag och jag var alldeles uppfylld efteråt. Lycklig, över att jag fått ta del av det liv som varit hennes. Jag hade antecknat sida upp och sida ned. Och mitt i anteckningarna, receptet på middagen hon bjöd på. Receptet hade rubriken "God fiskrätt". Den var verkligen asgod. Hon tog tre portioner och sade att hon inte ätit så mycket på flera år. Jag åt lika mycket som vanligt (jättemycket) och faten var tomma när vi åter satte oss i soffan för att dricka kaffe och prata vidare. Efter det lät jag allting sjunka in i några dagar. Lät känslorna och tankarna lägga sig på plats inuti mig, där de ska komma att höra hemma för en lång tid framöver. Och så började jag skriva. 

Och detta är så himla knäppt. Jag hade verkligen en ganska bestämd uppfattning om vad den här berättelsen skulle handla om, hur den skulle börja, hur den skulle fortsätta. Vad som skulle hända i mitten och sen, hur allting skulle bli ännu lite värre innan det blev bättre i slutet. Den skulle vara den här damens historia, rätt och slätt. Kanske lite andra namn och så förstås. Jag hade till och med tänkt ett "skelett" för hela berättelsen och gjort ett litet för-dokument att utgå från. Och redan på andra sidan ballade det ur. Tog en helt annan väg än jag tänkt mig. Nu lever den här berättelsen, precis som den om Hedda och Gustav helt och hållet sitt eget liv. Jag bara hänger med, skriver ned orden. Omformulerar något som kom ut lite klumpigt eller sånt som var svårt att förstå.

Det är förvisso en berättelse om en gammal dam, det är det. Men hon gör precis som hon vill och jag har inte mycket att säga till om. Hittills har jag skrivit cirka sextusen ord om när hon går till en park varje dag för att mata änder.

Blir nog bra det här.

Sixten

Idag fyller vår Susedalens Remington Express, eller Sixten som hans vänner kallar honom, tre år.
Min fina, fina Sixten.

Som är väldigt bestämd på vilken typ av mat som kan ätas direkt ur kylen och vad som bör avnjutas under mer kontrollerade former på hans lilla bädd.

Som flyger upp som en kanon när Daniels väckarklocka ringer, men knappt reagerar av min. Eftersom han vet att jag ändå alltid snoozar.

Som blir lika lycklig varje gång jag frågar om han vill gå på promenad, som gör mig sällskap i ur och skur, mil efter mil.

Som har ett sjätte sinne för om jag är ledsen, och tröstar och tröstar tills jag inte kan låta bli att känna mig åtminstone lite gladare.

Som ser ett härligt, svalkande vårdopp där andra ser ett lerigt dike.

Som jämt är glad, även om jag alldeles nyss skällt jätteargt på honom för att jag är på taskigt humör eller för att han till exempel råkat äta upp pepparkakshuset.

Som verkligen, verkligen försöker förstå vad jag vill, vad jag säger, vad jag menar.

Som har världens mjukaste, blankaste päls och den vänligaste, vackraste uppsyn jag någonsin sett. Med en chokladbrun fläck i ett av de bronsfärgade, sammetslena ögonen och ett födelsemärke under tungan.

Och jag vet att folk tycker att min fina Sixten är nervig och stirrig, alldeles för stor, klumpig, pigg, intensiv, fladdrig, valpig och att de helt enkelt inte gillar att han luktar dem i rumpan och slickar på dem för att visa sin outtömliga kärlek.

Och visst, han kanske är alla de sakerna. Men om man lägger de dåliga sakerna i en vågskål och alla de bra i den andra så är det ändå genast som att den med dåliga grejer är tom.

För jag vet att han alltid försöker göra sitt allra, allra bästa.
Och för mig är han en liten del av livet, men för honom är vi allt. Allt.

Och för Sixten är glaset alltid halvfullt.
För honom är varje dag ett lika fantastiskt äventyr.

Och ja, det är liksom som att han påminner en om att livet är ganska mycket för kort för att hålla på och leta fel på någon som tillbringar halva dagarna med att längta efter att en ska komma hem från jobbet. 

Och som lär en att det är en ynnest att få ha någon intill sig som påminner en om att man lika gärna kan vara glad om man ändå inte har något speciellt för sig.

Då gör det liksom inte så mycket att han drar lite i kopplet.

Att ha skrivit en bok.

Nu är min bok klar.
Min berättelse som vuxit i mitt hjärta, min hjärna och min själ under många år. Den började en gång vid köksbordet i Marjarp, där jag bodde tillsammans med min bästa bästis i hela världen och våra ongar. Jag minns det så himla väl, hur jag helt plötsligt behövde skriva något. Och öppnade ett nytt dokument på datorn och skrev det första kapitlet. Maria, min vän, kom hem mitt i och frågade vad jag gjorde. Men jag var så uppslukad av de där orden som behövde komma ut att jag inte kunde svara, jag bara "-Öh, vänta lite...". Och så försvann jag in i Gustafs och Heddas värld. Den världen som bara var en liten, liten bubbla på den tiden. Jag skrev det andra och det tredje kapitlet i Marjarp. Sedan blev det inget mer skrivet på åratal. Men jag bar med mig berättelsen, den där lilla bubblan. I hjärtat och från dator till dator. Sparat på diskett först, sedan överfört till USB och till slut i Dropbox.
Ibland öppnade jag dokumentet och läste det jag skrivit. Lät det vila och vänta.

Sedan, mitt i natten mellan en onsdag och en torsdag när jag var trettiofyra år fick jag ju en stroke.

Den var inte så farlig som en del andra strokar är, bara lite stroke light sådär. Men jag kunde ju inte gå till jobbet på mycket länge. Jag fick inte köra bil, jag vinglade när jag gick och jag fick på inga villkor bära min nyfödda brorsdotter.

Och, som jag skrivit förut, allteftersom tiden gick sade de till mig på sjukhuset att jag inte skulle räkna med att bli som förut, nånsin igen. De sade att jag behövde vänja mig, lära mig den jag nu blivit. Acceptera. Jag skulle bli någon annan, oklart vem. Underförstått skulle jag inte alls bli någon annan, bara samma gamla vanliga jag. Fast i en betydligt sämre version. Och det skulle ta tid.

Såklart gav jag det en chans. Jag halvsatt ganska mycket i soffan, tog det lugnt. Vilade och väntade på att det här accepterandet skulle ta fart. Det var ganska tråkigt så under tiden tänkte jag att det väl inte kunde skada att åtminstone träna lite på de grejer som inte funkade så bra. Till exempel ville ju inte min högerhand och jag riktigt samma saker. Överlag var koordinationen, särskilt den finstilta, något konfliktfylld. Och så hade jag svårt att hitta ord, iallafall de rätta. Det var en sorg för mig, det där med orden. Jag älskar ord, språket. Att vältra mig i dem, njuta av hur de låter, hur de känns i munnen, i magen och i det där allra innersta i varje människa, som bara ord kan röra vid.

Först testade jag att sticka, men det var lika trist som att bara vänta. Så tog jag fram datorn och testade det där med släktforskning lite grann. Fann förfäder som dött för så länge sedan att ingen längre mindes deras levnad. Deras namn, skrivna med snirkliga bokstäver i kyrkböcker som var flera hundra år gamla, var det enda som bevisade att dessa människor ens funnits. Men inuti mig, där jag låg på soffan, fick de åter liv. Fantasin vävde tunna trådar av berättelser kring dem. De snirkliga bokstäverna blev ansikten, kroppar och känslor. Och jag tänkte att, för att få ordning på det här med orden som gått vilse i mig, koordinationen och handen, kunde det vara ett bra projekt att skriva ned någon av dessa berättelser på datorn. Något att göra medan jag väntade på att komma i form igen.

Så, medan jag väntade skrev jag en bok. Eller, kanske två förresten.

Först blev det en berättelse om min farfars morfars mor Charlotta, det var henne jag fann i de där gamla kyrkböckerna. Om hennes liv, hennes livsverk, som ledde till att hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn fick födas och leva sina liv, dö sina dödar. Och efter det fortsatte jag med Charlottas barnbarnsbarn, där de första darrande kapitlen hade väntat på mig i minst tio år. Om en man som heter Gustaf, som således i vissa avseenden påminner om min farfar. Och om Hedda, som i vissa avseenden påminner om mig själv. Åtminstone på de första sidorna. Efter ett tag fick Gustaf och Hedda egna liv, och gjorde precis som min högerhand, lite som de ville. 

Berättelsen om dem heter ”dit kan jag gå och sakna dig” och när den var i princip färdig hade jag blivit frisk igen. Och de hade rätt, på sjukhuset. Jag blev aldrig som förut igen. Istället blev jag mycket, mycket bättre. Och orden kom tillbaka till mig, till slut.

För några månader sedan snofsade jag till "dit kan jag gå..." i kanterna och skickade in den till några förlag jag tyckte verkade bra. Och nu sitter jag här och väntar på att någon ska ringa och säga att de vill ge ut mig. Och väntar. Och väntar. Under tiden skriver jag lite på någon berättelse som pockar på uppmärksamhet i mitt hjärta.

Bortom hundratusen.

Jag skriver då och då, allt oftare, på min berättelse. Tänker på den ofta, varje dag. Den lever inuti mig och blotta nyfikenheten på vad som ska hända härnäst gör att jag vill sätta mig ned för att skriva en stund.

Och så en söndagskväll slår ordräknaren över till hundratusen ord. Och om man googlar på hur många ord riktiga böcker innehåller så förstår man att det man håller på att kludda på i tid och otid faktiskt skulle kunna bli en riktig bok. Och då tänker jag, som är en sådan som inte är rädd för stora drömmar. Att någonstans på andra sidan det här hundratusen finns slutet på berättelsen, jag som skickar in den till ett förlag och någon som tycker att den är värd att publiceras. Väldigt o-janste att tro på sådant, såklart. Men när min lilla B och jag pratade om jante berättade han att han hört en sång där de sjöng "fuck jante". Så det gör jag.

Att inte fånga dagen.

Snart är det min tvåårsdag. Två år sedan jag blev sjuk i något som jag nu är frisk från men som påverkar mig varje dag. Mest på bra sätt. Nyss fyllde jag 36 år och är utan tvivel det friskaste jag någonsin varit i mitt liv. Även inräknat det gamla, det som var innan.

Jag har alltid varit duktig på att leva varje dag som om den vore den allra, allra sista. Fångat dagen. Som om döden väntar alldeles runt hörnet. Kanske i form av en bil som inte bromsar, fast jag har företräde. Kanske i form av någon människa fylld av ondska som bestämmer sig för att mitt liv inte är värt att finnas längre och med en kniv eller ett stryptag gör slut på det. Eller kanske i form av en propp som bildas i en trasig artär, lossnar och far vidare upp i hjärnan tills den fastnar där.

Jag har ofta tänkt att, om jag dog nu, då skulle jag förvisso dö alldeles för ung, men dö lycklig. I vetskap om att jag gett liv åt de två allra mest fantastiska människorna som finns. Fått uppleva dem i tusentals dagar: se på dem, röra vid dem, höra deras vackra, ljusa röster säga ”mamma”. Dö i vetskap om att jag älskat och blivit älskad, upplevt godheten i andra människors handlingar, skrattat tills jag gråtit, gått mina egna vägar när hjärtat sagt mig att jag måste. Förlåtit dem som gjort mig illa och därmed inte längre låtit deras handlingar definiera mig eller styra mitt liv. Inte låtit sådant leva i mig.

Vetat, så starkt, att jag har allt jag någonsin önskat mig.

Den där lilla proppen som letade sig upp i min hjärnas vindlingar var inte döden, den var inte ens i närheten. Den gjorde förvisso en del åverkan där den satt, men var så liten att man efter ett halvår, när mina symtom långsamt började bli bättre, knappt längre kunde se några spår av den på röntgen.

Även om en inte kan välja eller ibland ens påverka det som händer en, kan en alltid välja hur en förhåller sig till de sakerna. Jag vet att jag tänkte så den dagen jag blev utskriven från sjukhuset och fick komma hem igen.

Det blev som ett mantra för mig.

Min propp var inte döden. Ibland tänker jag att den var livet som påminde mig, ganska hårdhänt och bryskt, om att jag inte behöver fånga dagen riktigt så jävla mycket. Att fånga dagen är inte alltid att leva den som om den vore den sista. Det kan lika gärna vara att välja. Så jag väljer att leva på ett sätt så att livet är som allra bäst, inte bara idag. Som om det fanns en morgondag också, och en dag efter det. Och många, många dagar efter dem. Då kan en inte alltid köra carpe-diem-grejen helt stenhårt. Jag väljer att ta väldigt väl hand om den kropp som givits mig att bo i. Ju bättre den fungerar, desto mer kan jag leva. Så jag sover länge, äter bra och springer, hoppar, lyfter. Jag väljer att jobba mindre och lägga mer tid på att bara glo framför mig eller titta på mina barn när de lever sina liv. Jag väljer att säga nej. Redan innan det är för sent. Jag väljer att inte ta alla chanser, bara de jag tror är allra bäst. Jag väljer att låta tiden gå. Låter saker och möjligheter rinna mellan fingrarna, litar på att det kommer fler chanser.

Och, är friskare än jag någonsin varit.

Så. Skulle någon sjukdom drabba mig nu skulle jag veta att jag gjort allt som stod i min makt att förhindra det och bergis ha ännu lättare att hålla fast vid mitt mantra.

Och skulle jag dö nu, skulle jag fortfarande dö lycklig.