Balans...

...kan betyda flera olika saker. Balans inuti sig själv. Balans i allt man ska hinna med att göra. Balans sådär så att man inte ramlar omkring på golvet.

Jag har haft lite svårt att bestämma mig för vad jag ska kalla det här som hänt. Ungefär såhär låter det inuti mitt huvud när jag tänker på anledningen till att jag inte jobbat på väldigt länge:

Jag: "- Nämen jag vill liksom inte säga "när jag blev sjuk" eller "sjukdomen", för det är ju inte någon sjukdom. Det är ju mer en följd av en skada. Som en slags olycka".
Jag: " -Men herregud, det känns lite väl dramatiskt att betrakta en nackvridning som en olycka. Olyckor är ju typ bilar som kraschar, nackkragar och sådana saker".
Jag: "- Jamen då får jag väl säga som det är då, att jag fått en nackskada som ledde till en propp i hjärnan, alltså en stroke".
Jag: "- Ja, fast det låter ju så himla allvarligt. Stroke liksom. Då tänker man ju på gamla människor, halvsidesförlamning och sånt. Det blir sådan stor grej då. Jag kan väl bara säga nackskadan?"
Jag: "- Jomenvisst hörredu. Nackskada? Det kanske är väldigt konstigt att man blir sådan här av en nackskada. Det är ju en stor grej! Om jag ska hålla på och låtsas som inget så blir jag ju knappast bättre".
Jag: "- Nej såklart, men jag kan ju inte hålla på och bara "åh vad jag är sjuk" hela tiden. Då blir jag väl det".
Jag: "- Det har jag rätt i. Men om jag håller på att förneka att jag är sjuk kommer alla bara liksom "nej, hon har iiiiingen sjukdomsinsikt, stackarn. Det kommer komma som en chock, för eller senare - sanna mina ord! Hon kommer att bryta ihop fullständigt!".
Jag: "- Ja, precis. Just det. Så...stroke då. Kan jag enas om det?"
Jag: "- Ok. For now, at least".

Ja, sådär håller det på inuti. Jag försöker finna en balans. Att förstå att något avgörande hänt i min kropp som kommer att påverka mig för all framtid, på ett eller annat sätt. Att jag inte bara kan rycka på axlarna och köra vidare som om ingenting hänt, låtsas att symtomen på död vävnad i hjärnan beror på trötthet, stress eller något annat, ofarligt. Som går över.
Men å andra sidan. Att inte sjunka ned i ett sjukdomsträsk som jag inte tar mig ur, där jag plötsligt finner sjukdomsvinster, eller börjar känna efter om jag inte dessutom har ont här, känner mig konstig där.

Jag tycker att jag börjar få balans nu.

Sedan, den andra balansen. Den som gör att man inte raglar omkring som ett gammalt fyllo på gatorna. Den blev lite sabbad när den där proppen fastnade i min hjärna. Det som är lite dumt med balansen är att den kommer och går. Vissa grejer förbättrar balansen - de gör jag mycket av! Andra försämrar den. De grejorna undviker jag inte, men jag förbereder mig, ser till att ha de verktyg som jag behöver för att klara situationen. Annars sker det som är värst, och som jag ska återkomma till. Att inte klara saker. Att inte tro på mig själv och min förmåga att klara av livet.

Att ha dålig balans, som blir sämre av röriga synintryck kan t.ex. innebära att jag inte förstår hur jag ska gå framåt i en restaurang där det står bord och stolar huller om buller och människor går fram och tillbaka. Jätterörigt! Eller att gå i en trappa där alla trappstegen inte är likadana, t.ex. en trappa som svänger. Då tar det stopp. Jag måste tänka, anstränga mig för att förstå. Eller hålla i någon. Och känner mig som en mupp. Tror inte på mig själv.

Eller; en månad efter stroken var vi på dop för min lilla brorsdotter. Det var en underbar ceremoni med vår ljuvliga lilla flicka som är ett under av trötthet. När prästen höll den lilla över dopfunten och försiktigt hällde vatten på hennes hjässa somnade hon. När prästen sedan gick runt och visade upp henne för oss församlade sov hon som en mycket liten stock.

Hursomhelst, jag tappar tråden lite här. På dopkaffet efteråt, när alla människor gick omkring och rörde sig sådär som folk gör när de hälsar, pratar och är som normala personer är på dop, kunde jag absolut inte stå eller gå utan att hålla mig i någon, jättehårt. Det var som att stå i en kanot, i sjögång. Och det kändes som att folk kollade på mig som om jag vore ett fyllo eller en sjukling. Och jag ville kanske att folk skulle veta att jag inte var full, att jag hade fått en stroke! Men samtidigt ville jag inte att folk skulle veta att jag fått en stroke och därmed titta på mig lite sådär som "- Åh, herregud. Jaha, stroke. Det vet man ju hur det är. Skadad för livet. Dreglar och begriper inget".

Balans ur två perspektiv men som hänger väldigt mycket ihop. Jättesvårt att förstå.

Lost and found...

...eller: när Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Jag tänker ofta att det är min vägvisare i livet - var är fönstret, vad finns där?

Vissa saker är förlorade, andra funna. En del av dessa funna saker är egentligen gamla, återfunna; andra är nyfunna:

Tålamod. Energi. Balans. Talets gåva. Tillit till kroppen, att den gör det jag vill. 

Och jag. Mig.

 

2013 var det år jag fyllde 34 år. Det skulle också komma att bli det år då en läkare satt på ett litet rum på sjukhuset i Skövde och svarade på en fråga jag ställde:

Jag: - Så, riskerar jag att få en stroke alltså?

Doktorn: - Det har du redan fått.

Och då verkar det ju som att det kanske inte var så farligt, eftersom jag inte ens själv verkade fatta att jag fått en stroke. Men i själva verket var det mer så att jag trodde så himla bergsäkert att 34-åringar inte får stroke och att de symtom jag hade därmed skulle gå över snart, kanske till kvällen eller nästa dag eller så. Och när han sade att det redan var försent för att det skulle "gå över" så var det som att liksom hela verkligheten skiftade lite, eller att mitt liv blev annorlunda, jätteannorlunda än innan.

Nu har det blivit 2014 och det där hände för snart fem månader sedan. Och jag har flyttat perspektiv på tillvaron, på begreppet "tid" och på min egen kropp många gånger.

Jag ska skriva några inlägg om de olika saker som hänt inuti mig sedan dess, i ett försök att förstå. Att jag ska förstå vad som hänt, för det är svårt! Och den här slitna gamla bloggen (äsch, den här gamla trasan) för att de människor som finns runtomkring mig också ska veta. Och kanske förstå.

Tid...

...väntar på ingen. Är det enda vi har. Det enda vi inte kan få mer av. Det enda som är verkligt rättvist fördelat hos oss alla. 24 timmar varje dygn. 365 dagar varje år.

Där ute finns människor som verkligen skulle behöva att tiden saktade ned lite grann. Att det gick dubbelt så många sekunder på varje minut. Att varje dag tog en månad. Att varje år var som minst tio. Inga pengar, inga prylar, inget annat i hela världen hjälper dem utom tid.

Tiden läker sår sägs det. Och det är väl möjligt, men både stora och små sår kan orsaka ärr och ibland gör de svinont också.

Tiden kan också vara en obeveklig, outplånlig, oövervinnelig fiende. Utan att ta hänsyn till sköra människohjärtan, ömtålig tillit till tron, händer som skälvande håller varann med vetskap om att fienden är just tiden, dundrar den över dem och skövlar hänsynslöst deras framtid utan att ens stanna upp en liten, liten stund för att se hur det gick.

Mitt i livet händer det att Döden kommer och tar mått på Människan. Det besöket glöms och livet fortsätter men kostymen sys i det tysta.
Tomas Tranströmer

Bild

Fånga dagen. Jag har verkligen tänkt väldigt mycket på att fånga dagen, väldigt länge nu. Verkligen försökt göra det i säkert tio år eller nåt. Det som är dåligt med att fånga dagen är att man blir ganska stressad av det. Tiden blir verkligen en fiende. I alla fall om man är som jag. Jag har ju haft ganska bråttom i mitt liv, hittills. Inte tittat bakåt så mycket, inte heller framåt. Inte hållit på och längtat efter grejer och så utan bara varit här, idag. Såklart strävat framåt, men om man tänker sig mig som en bil så har sidofönstren varit störst, och de jag tittat mest i. Backspegeln har verkligen varit sjukt liten. Framför allt har bilen har gått jäkligt snabbt. Mer än något har jag ofta önskat att tiden skulle gå lite långsammare i de där sidofönstren. Jag har nog inte riktigt vetat hur man saktar in.

När jag blev sjuk för tre månader sedan var det som att bilen stannade ett tag. Tiden. Och jag har verkligen stannat upp, hunnit tänka. Inte bara idag och imorgon; framtiden, utan bakåt. Vad hände egentligen, vad gjorde jag? Vad tänkte jag, kände? Vad ville jag och hur blev det? Vad fan hände?  Alltihop det här med en skada i artären och det där har blivit en vattendelare för tiden före och tiden efter. Och den här tiden, den här ”under tiden” som jag håller på med nu, den har kommit att bli tid som jag använder till att knyta ihop de här trettiofyra åren av tid jag hittills fått. Så att mitt liv i fortsättningen känns lite mer som en följetong än en serie med fristående avsnitt. Det förflutna är en skatt av upplevelser, känslor, minnen och människor att återupptäcka, glädjas åt och sörja över, stoppa på plats någonstans där jag vet var det är i fortsättningen. Så kan jag ta fram dem ibland och titta igen. Jag har hittat gamla sår som tiden faktiskt läkt och där ärren inte alls gör ont, trots att jag trodde att de skulle ömma som fan. Minnen är inte farliga, de kan inte skada mig.

Så när nu bilen rullar igång igen får den tillåtelse av mig att gå lite långsammare. Backspegeln blir lite större. Eller i alla fall så tittar jag i den betydligt oftare. Kanske är det så man får tiden att gå lite långsammare.

P.s. Under tiden som jag sitter och skriver det här är min man på övervåningen med en av sina obeskrivligt många gitarrer och spelar "Termos" med Eddie Meduza. Shit alltså, vad jag älskar honom. Min man.

Frihet att välja.

 

 

Så är det.

Man kan t.ex. vrida på huvudet helt vanligt och då kanske en artär i nacken går sönder lite grann och där bildas en propp som finner sin väg till hjärnan och fastnar där. Så får man en liten stroke fast att man bara är 34 år och är världens friskaste.

Så plötsligt kan man inte springa, man vill helst hålla sig i t.ex. sin lilla 10-åring när man går eftersom balansen är dålig. Man kanske orkar laga mat men sen får man gå och lägga sig när det är dags att äta den. Man vågar inte hålla sin lilla brorsdotter för att armen inte gör som man vill och handen också är olydig.

Men man lever och är ändå ganska frisk. Man har inte ont någonstans och man kommer säkert att bli bra igen. Man har en 12-åring som måstemåstemåste stanna hemma från skolan för att följa med en till sjukhuset för att se till att allt går rätt till. Man har den där lilla 10-åringen att hålla sig i när det vinglar för mycket. Man har en man som är som en jävla klippa, helt orubblig. Som aldrig låter en tvivla på sig själv. Man har syskon, föräldrar, vänner som oroar sig så mycket åt en att man inte ens behöver göra det själv.

Man har ju det hur jäkla bra som helst.

12 år.

Så länge har jag levt.

Just den här dagen, för tolv år sedan, började jag leva. Trots att jag redan andats och tänkt i 21,5 år innan det, var det först denna dagen som livet fylldes av...liv.

Precis som alla nya liv föregicks mitt av nio månaders graviditet. Väntan, längtan. Sedan kom min lilla Love och världen blev aldrig mera densamma. Världen var med ens mycket vackrare. Ljusare. Liksom underbar att få vara i.

Jag minns hur jag kunde känna hans lilla hjässa redan innan han fötts fram och hur han sedan låg på mitt bröst de första skälvande minuter av liv och hur jag frågade gång på gång: "-Är det sant? Är det verkligen sant?".

Dessa födelsedagar, när mina pojkar fyller år, är de allra mest magiska dagar eftersom även jag fyller år. Och det är så ofattbart och himlastormande och världsomstörtande hur mitt lilla barn redan kan vara tolv år gammal, när han föddes nästan bara igår. Det som känns som alldeles nyss. På samma gång var det ju en evighet sedan, att jag fick ett barn. tiden som gått är all tid jag haft i mitt liv, eftersom allt som var innan inte var någonting alls. Först när han föddes, vart ljus och glädje.

Det är vad mina pojkar är.

Semester

Jag tror minsann att jag skulle kunna jobba med att ha semester. Tiden tycks mig oändlig, varje timma och minut tycks vara en evighet.

Kanske beror det på att jag tar mig tid att verkligen andas, njuta, rulla köttbullar, lukta på tvätten som fått torka i solen, gå barfota i gräset, sitta vid frukostbordet och låta timmarna gå och samtalsämnena aldrig ta slut.

Idag har varit en sådan dag, ytterligare en i ett pärlband av likadana. Pojkarna har haft en lika rar liten kompis här, med deras lek och skratt som bakgrund har jag pysslat med det som fallit mig in, men allra mest bara njutit av att vara hemma, ledig.

På kvällen bytte vi om och gav oss iväg till orientering på ett magiskt vackert Ålleberg. Jag och min underbare lille B sprang en bana tillsammans, det var en fantastiskt upplevelse att gå i det höga gräset medan solen långsamt sjönk nedåt, pratandes om allt mellan himmel och jord.

Tack gode Gud att jag har vett att njuta av dessa tillfällen, att jag ser till att spara dem i mitt inre som stoppning kring ett bräckligt hjärta.

Tacksamhet. Den känsla jag bär främst i mitt bröst.

Saker jag tycker om....

...dit hör faktiskt inte november.

För varje år brukar hösten och mörkret, regnet och kylan göra lite mera ont i själen. Det är som om jag inte är riktigt gjord för att leva mitt i allt det här, som om jag egentligen hör hemma någon annanstans där det är ljust och varmt. Inga stearinljus eller varm choklad i världen hjälper. Och som vanligt sörjer jag hur fort tiden går. Hur fort allt passerade, det vi gjorde när det fortfarande var sommar. Nästan som att min själ tror att varje höst är liksom livets höst och att dagarna är räknade.

När dagarna verkar räknade får mitt undermedvetna fnatt, då ska här jäklarimig passas på innan det är försent. Och den där sorgsna vissheten om att slutet närmar sig blandas med en lika obehaglig rastlöshet. Här ska alla bitarna kastas ut på nytt, och så får vi se var de landar. Kanske borde jag flytta till en storstad. Byta jobb. Klippa mig kort. Resa. Träffa nya vänner. Eller vad som helst bara jag hinner leva lite till innan det är slut.

Saker jag tycker om då, som lugnar den där stackars oroliga själen, är:

Att min man är som allra bäst när jag förtjänar det som allra minst. Jävlar vilken klippa han är då. Att tänka, i fred från allt annat. Att inte äta kolhydrater. De är raketbränsle för oro och rastlöshet. Att skriva något. Vadsomhelst, en dikt, en bok, ett Facebook-status, en blogg. Att springa. För att liksom hinna ikapp mig själv. Att spendera tid med människor som känner mig, och som vet hurdan jag är men tycker om mig trots det. Eller just för att det är jag. Som Maria, Nilla och Linda. Att vara nära mina ljuvliga pojkar och se på dem när de inte vet att jag tittar och liksom bara låta hela mitt väsen fyllas av deras uppenbarelser.

Så brusar vi in i tiden...

...den ena efter den andra
evigheten tar över.

Så brusar vi in
häpna att det redan tog slut
Livet
som egentligen aldrig
riktigt började.

In i skogens kärna
nådde vi aldrig.
De största fåglarna
gled vår näsa förbi.
Dagarna lät sig
inte hejdas
åren stormade förbi.

Så stilla ligger stenarna
så mjukt rör sig gräset
så snabbt var det över.

/ Barbro Lindgren

Detta är nästan den vackraste dikten jag vet.

Precis så här kommer det vara.

Idag är det fredag, nyss var det måndag. Min pojkar är 8 och 10 år, nyss var de knubbiga bebisar med napp. Nyss var jag en sårbar tonåring och världen var alldeles för stor för mig att gå ensam i, utan någon att hålla i handen och att få vara med min storasyster var det enda som räknades. Nyss var jag åtta år och kär i Niklas Ingemarsson och hade precis fått en lillasyster som jag älskade mer än jag någonsin älskat någon. Nyss var jag fem år och lärde min lillebror att cykla och han var det sötaste, vackraste jag någonsin sett. Snart har mina egna barns barn fått barn och

så stilla ligger stenarna
så mjukt rör sig gräset
så snabbt var det över.

Ju mer jag ser till att varje dag räknas, desto fortare går dagarna.

Snart 32 år...

...och fortfarande på väg.

Uppför den där sluttningen som då och då ter sig så väldigt brant och svår att vandra, ibland flack och lätt att ta sig fram på. Det är väl när jag kommer upp till toppen och kan se de där blå bergen i fjärran som jag ska kunna förstå vart det är meningen att jag ska ta vägen. Det är då jag liksom kan ta ut en riktning. En destination för alltihop.

Livet.

Funderar.

Över livet i allmänhet och livet i synnerhet.

En flicka från vår lilla stad har försvunnit från sina nära och kära, och försvunnit från jordelivet. Någon har tagit hennes liv. Och det är så ofattbart, så svårt att förstå, hur någon kan ta en annan människas liv.

När jag pratar om detta med mina barn frågar den yngste;
"-Mamma, har du lämnat blod på länge?". Och det har jag ju inte, sedan vi var i Indien har de inte velat se röken av mig på Blodcentralen. Så svaret blir nej. Och jag förstår hur hans tankar går.
Att när man ger blod, så ger man liv.

Tänk om det var motsatsen.
Tänk ändå, om det vore motsatsen.

Tänk om jag, eller vem som helst, genom att ge av vårt blod, kunde ge den där vackra, blonda flickan åter till hennes familj. Ge henne livet åter, som om inget hade hänt.

I rörelse. Igen.

I en krönika jag skrev för lite mer än ett år sedan (som jag inte kunde med att publicera, eftersom den fick mig att framstå som en rotlös, promiskuös galning) skrev jag att, lika händelserika som mina senaste 10 år varit, lika lugna skulle mina nästkommande 10 bli. Men det blev som vanligt, inte ett skit som jag trott.

Livet lever mig som om det vore fruktansvärt bråttom, som om resan är lång och målet mycket fjärran, så lika bra att skynda på.

Nu har ett år till gått, lika bråttom som vanligt.

Mitt bästa valspråk "det gäller inte att födas med bra kort på hand, utan att spela klokt med de man fått", kanske även borde förtydligas på planet "det blir aldrig som man tänkt sig". För jag trodde att den vante som är jag, som blåser runt i livets vind, redan blåst runt så mycket i livets vind, att den nu landat. No matter what. Som sig väl bör, när man blir äldre?

Men, som jag nyss skrev, jag är ny, en annan. Igen.



Snart publicerar jag den där krönikan och står, rakryggad, för den Tabita jag egentligen är.

Lycka.

Under några år i mitt liv, så som jag minns det nu efteråt, var jag lycklig. Tack gode Gud; jag förstod att uppskatta den där berusande, bubblande lyckan i min kropp, och upplevde varenda liten gnutta av den. Klokt nog. Som jag minns det.

En dag var den inte där längre. Den försvann inte över en natt, men en dag var så mycket av den försvunnen att jag inte kunde förneka att något naggat den avsevärt mycket i kanten, så mycket att det mest bara var en bit kvar i mitten.

Jag saknar den där känslan av lycka: total närvaro och harmoni i kombination. Numera letar jag inte så mycket efter den, eller ens längtar efter den, bara saknar, och vet att jag är en annan nu. Inte den jag ville vara, från början. Inte jag; mjuka, vackra jag.

Hårdare på skalet. Fastare inuti. Mera motståndskraft.
Ta mig fan, lite säkrare på mig själv. I all min vilsenhet.



Det verkar mest som att livet lever mig, och när det är färdigt lämnar det väl mig och drar vidare till nästa.

I rörelse...

...igen.

Den mätta dagen den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen som är mödan värd.


Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.


På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång


Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


/Karin Boye

Innerligt och hopplöst...

...förälskad i mitt jobb.

Jag trodde aldrig, not in a million years, att jag skulle gilla att jobba. Då och då, ganska sällan, har jag på tidigare jobb jag haft, känt en liten gnutta gillande. Bara som en snabb liten aning av trivsel som flashat förbi innan jag återgått till att bara vara där och göra mina arbetsuppgifter, givetvis på ett bra sätt, men ändå. Alltid, varje dag, tittat på klockan. Längtat efter barnen. Hellre velat vara någon annanstans. Med barnen.

Jobbet har varit en tjuv som stulit tid från mitt liv, tid borta från mina barn, som under tiden jag jobbat, fortsatt växa, skratta, hitta på sina underfundiga små hyss och bara varit de mirakel de alltid är. På jobbet har jag saknat ljudet av deras ljuvliga små röster, deras underbara skratt. Friheten att närhelst jag vill, vila min blick på de vackra uppenbarelser de utgör. Att röra vid dem, se dem växa, dela deras tid.

Under två år jobbade jag natt för att mista så lite tid som möjligt, av den tid som borde vara vår tillsammans. Sen sade jag upp mig, och det är historia nu. En vecka in på det nya året, öppnade så Gud ett fönster till mig. Jag fick jag en chans till något nytt, ett sms från någon som ville anställa mig. Mig? Jag, det svarta fåret i sjukvården. Jag, som hade fått höra att nu när jag sade upp mig, så var det då rakt aldrig någon som skulle anställa mig igen. Persona non grata.

Jag tog jobbet, och har sedan dess, inte en enda dag sneglat på klockan och längtat till gå-hem-dags. Jag har en passionerad, ångande het kärleksaffär med detta fantastiska arbete, denna underbara arbetsplats, dessa makalösa arbetskamrater.

Idag är första dagen på semestern, och jag undrar med vemod i hjärtat hur jag ska klara mig utan mitt jobb i fyra hela veckor.

En feg och rädd stackare...

...det är vad jag brukar kalla mig själv då och då. När jag känner mig som en liten skit, en liten myra eller något sådant litet kryp som är så litet att ingen ens brytt sig om att ge det ett namn. När jag stått upp för vad jag tycker, tagit en strid som är min, som är viktig. Rätat på ryggen, men darrat av skräck inuti.

Det finns en kategori på den här bloggen som varit dold i ett år eller så, idag publicerar jag den igen. Jag har läst alla 11 inläggen och står fortfarande för varenda ord jag skrev där, för ett år sedan.

Det som startade med en mans sista andetag en mörk januarinatt ledde till, för mig, oanade konsekvenser. Jag har blivit tvivlad på, skälld på, oändligt ifrågasatt. Folk har gått bakom ryggen på mig, och när de ändå var där passade de på att hugga fritt med såväl yxa som kniv. Och nålar, det var de små nålsticken som gjorde allra ondast, och vars gift verkade allra längst.



Jag har fått ofantligt mycket stöd och uppmuntran, beröm och feedback. Och jag har aldrig, en endaste sekund, tvivlat på att jag gjorde rätt. Och, ta mig skråen, jag gick hel ur det här! Även om jag betvivlade det starkt ett tag. Jag kom ut på andra sidan, men som en annan människa, lite hårdare, lite fulare, lite tuffare. Inte så mjuk och varm i hjärta och själ. Vuxnare, antar jag.
Det är den jag är nu.

Häromdagen utsåg tidskriften "Dagens Medicin" mig till "Dagens sjuksköterska" (det är liksom inte en ny varje dag, utan namnet anspelar på tidskriftens namn). Under juni och augusti får en sjuksköterska i veckan äran, och dessutom en tårta.
Det känns bra.