Funderar.

Över livet i allmänhet och livet i synnerhet.

En flicka från vår lilla stad har försvunnit från sina nära och kära, och försvunnit från jordelivet. Någon har tagit hennes liv. Och det är så ofattbart, så svårt att förstå, hur någon kan ta en annan människas liv.

När jag pratar om detta med mina barn frågar den yngste;
"-Mamma, har du lämnat blod på länge?". Och det har jag ju inte, sedan vi var i Indien har de inte velat se röken av mig på Blodcentralen. Så svaret blir nej. Och jag förstår hur hans tankar går.
Att när man ger blod, så ger man liv.

Tänk om det var motsatsen.
Tänk ändå, om det vore motsatsen.

Tänk om jag, eller vem som helst, genom att ge av vårt blod, kunde ge den där vackra, blonda flickan åter till hennes familj. Ge henne livet åter, som om inget hade hänt.

I rörelse. Igen.

I en krönika jag skrev för lite mer än ett år sedan (som jag inte kunde med att publicera, eftersom den fick mig att framstå som en rotlös, promiskuös galning) skrev jag att, lika händelserika som mina senaste 10 år varit, lika lugna skulle mina nästkommande 10 bli. Men det blev som vanligt, inte ett skit som jag trott.

Livet lever mig som om det vore fruktansvärt bråttom, som om resan är lång och målet mycket fjärran, så lika bra att skynda på.

Nu har ett år till gått, lika bråttom som vanligt.

Mitt bästa valspråk "det gäller inte att födas med bra kort på hand, utan att spela klokt med de man fått", kanske även borde förtydligas på planet "det blir aldrig som man tänkt sig". För jag trodde att den vante som är jag, som blåser runt i livets vind, redan blåst runt så mycket i livets vind, att den nu landat. No matter what. Som sig väl bör, när man blir äldre?

Men, som jag nyss skrev, jag är ny, en annan. Igen.



Snart publicerar jag den där krönikan och står, rakryggad, för den Tabita jag egentligen är.

Lycka.

Under några år i mitt liv, så som jag minns det nu efteråt, var jag lycklig. Tack gode Gud; jag förstod att uppskatta den där berusande, bubblande lyckan i min kropp, och upplevde varenda liten gnutta av den. Klokt nog. Som jag minns det.

En dag var den inte där längre. Den försvann inte över en natt, men en dag var så mycket av den försvunnen att jag inte kunde förneka att något naggat den avsevärt mycket i kanten, så mycket att det mest bara var en bit kvar i mitten.

Jag saknar den där känslan av lycka: total närvaro och harmoni i kombination. Numera letar jag inte så mycket efter den, eller ens längtar efter den, bara saknar, och vet att jag är en annan nu. Inte den jag ville vara, från början. Inte jag; mjuka, vackra jag.

Hårdare på skalet. Fastare inuti. Mera motståndskraft.
Ta mig fan, lite säkrare på mig själv. I all min vilsenhet.



Det verkar mest som att livet lever mig, och när det är färdigt lämnar det väl mig och drar vidare till nästa.

I rörelse...

...igen.

Den mätta dagen den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen som är mödan värd.


Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.


På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång


Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


/Karin Boye

Innerligt och hopplöst...

...förälskad i mitt jobb.

Jag trodde aldrig, not in a million years, att jag skulle gilla att jobba. Då och då, ganska sällan, har jag på tidigare jobb jag haft, känt en liten gnutta gillande. Bara som en snabb liten aning av trivsel som flashat förbi innan jag återgått till att bara vara där och göra mina arbetsuppgifter, givetvis på ett bra sätt, men ändå. Alltid, varje dag, tittat på klockan. Längtat efter barnen. Hellre velat vara någon annanstans. Med barnen.

Jobbet har varit en tjuv som stulit tid från mitt liv, tid borta från mina barn, som under tiden jag jobbat, fortsatt växa, skratta, hitta på sina underfundiga små hyss och bara varit de mirakel de alltid är. På jobbet har jag saknat ljudet av deras ljuvliga små röster, deras underbara skratt. Friheten att närhelst jag vill, vila min blick på de vackra uppenbarelser de utgör. Att röra vid dem, se dem växa, dela deras tid.

Under två år jobbade jag natt för att mista så lite tid som möjligt, av den tid som borde vara vår tillsammans. Sen sade jag upp mig, och det är historia nu. En vecka in på det nya året, öppnade så Gud ett fönster till mig. Jag fick jag en chans till något nytt, ett sms från någon som ville anställa mig. Mig? Jag, det svarta fåret i sjukvården. Jag, som hade fått höra att nu när jag sade upp mig, så var det då rakt aldrig någon som skulle anställa mig igen. Persona non grata.

Jag tog jobbet, och har sedan dess, inte en enda dag sneglat på klockan och längtat till gå-hem-dags. Jag har en passionerad, ångande het kärleksaffär med detta fantastiska arbete, denna underbara arbetsplats, dessa makalösa arbetskamrater.

Idag är första dagen på semestern, och jag undrar med vemod i hjärtat hur jag ska klara mig utan mitt jobb i fyra hela veckor.

En feg och rädd stackare...

...det är vad jag brukar kalla mig själv då och då. När jag känner mig som en liten skit, en liten myra eller något sådant litet kryp som är så litet att ingen ens brytt sig om att ge det ett namn. När jag stått upp för vad jag tycker, tagit en strid som är min, som är viktig. Rätat på ryggen, men darrat av skräck inuti.

Det finns en kategori på den här bloggen som varit dold i ett år eller så, idag publicerar jag den igen. Jag har läst alla 11 inläggen och står fortfarande för varenda ord jag skrev där, för ett år sedan.

Det som startade med en mans sista andetag en mörk januarinatt ledde till, för mig, oanade konsekvenser. Jag har blivit tvivlad på, skälld på, oändligt ifrågasatt. Folk har gått bakom ryggen på mig, och när de ändå var där passade de på att hugga fritt med såväl yxa som kniv. Och nålar, det var de små nålsticken som gjorde allra ondast, och vars gift verkade allra längst.



Jag har fått ofantligt mycket stöd och uppmuntran, beröm och feedback. Och jag har aldrig, en endaste sekund, tvivlat på att jag gjorde rätt. Och, ta mig skråen, jag gick hel ur det här! Även om jag betvivlade det starkt ett tag. Jag kom ut på andra sidan, men som en annan människa, lite hårdare, lite fulare, lite tuffare. Inte så mjuk och varm i hjärta och själ. Vuxnare, antar jag.
Det är den jag är nu.

Häromdagen utsåg tidskriften "Dagens Medicin" mig till "Dagens sjuksköterska" (det är liksom inte en ny varje dag, utan namnet anspelar på tidskriftens namn). Under juni och augusti får en sjuksköterska i veckan äran, och dessutom en tårta.
Det känns bra.

Jaja, jag vet...

...det är superglest mellan inläggen, och jag kommenterar aldrig i några andra bloggar. Det här med inredningsblogg, som jag började med för ett par år sedan, funkar ju inte. Jag tar mig aldrig tiden att fota några grejor och lägga upp på bloggen. Det blir mer en läs-blogg med väldigt många ord i olika kombinationer. Jag har alldeles för många ord inuti mig som vill ut, och kombinationen många vackra bilder på samma sak + långa texter blir liksom som en porrfilm med dialog och handling. Och det har ju aldrig funkat. Ibland vill man ha porren, ibland drama, kärlek eller komedi. Aldrig i kombination.

Så då har jag tänkt. Ska jag lägga ned Ljuvliga liv och starta en annan blogg i stället? En som heter något i stil med "Ibland ljuvliga och ibland rent-ut-sagt-för-jävliga-liv"? Så att man liksom vet vad som ska möta en; långa litanior om livet, så som det nu ser ut. Men nästan inga vackra inredningsbilder. Mer ordkonst än bildkonst. Så får det nog bli.

Får se om domännamnet är ledigt.

Kram kära älskade läsare! Jag avgudar er alla.

Och i sann Kerstin-anda får jag på slutet dåligt samvete och vill passa på att be om ursäkt till alla som någonsin känt sig förorättade i denna blogg. Det vill säga ni som är snälla, t.ex. mina vänner och alla underbaringar som kommenterar jämt och ständigt. Er andra skiter jag i. Ni kan även fortsatt dra åt skogen. T.ex. Herr Flaskbotten, är du såhär dum eller gör du dig till? Du blir ju värre för var år som går.

Som allra mörkast...

...innan gryningen.

På jakt efter min borttappade blogglust har jag läst igenom massor av mina gamla inlägg och förundrats över hur otroligt lycklig jag varit under lång, lång tid. Och konstigt nog, ändå funnit någon slags tröst i att jag inte varit lycklig på länge nu. Därför nästan inget bloggande, inget sjungande, inget lycko-gråtande i tid och otid. Att jag haft liksom taggar i hjärtat som skavt och skavt, som skräp i strumporna eller smulor i sängen som gör att man inte ligger riktigt bekvämt. Under hösten har jag omväxlande letat anledningar till min o-lycka eller försökt ignorera den; tänkt att om jag inte låtsas om den försvinner den. Inte sagt till någon hur det känts inuti. Tomt. Oroligt. Snurrigt och förvirrat. Vilset. Oroligt ännu mer.

Oroligt för hur många möjliga och omöjliga saker som helst, att någon jag älskar ska bli sjuk, att någon jag älskar ska bli olycklig, lämnad, ensam. Att jag omedvetet ska såra någon, göra någon arg eller besviken utan att ens förstå vad jag gjort, eller veta att jag gjort det. Att inte bli förlåten. Att barnen ska bli stora så fort att jag inte hinner njuta av deras barndom innan den är slut. Att jag ska bli gammal så jäkla fort att jag inte hinner leva innan livet är färdigt med mig, kastar bort mig och går vidare till nästa.

Jag har känt mig som en feg och rädd stackare som lovar runt och håller tunt, som snackar massor och åstadkommer inget. Som ingen egentligen tycker om.

Mitt nyårslöfte i år handlade inte om träning eller viktnedgång, eller sluta röka eller dricka mindre eller vara snällare mot någon annan, det handlade om att vara snällare mot mig. Jag ska tro lite mer på mig själv, berömma mig själv för det jag faktiskt åstadkommer, och belöna mig själv med snälla tankar när jag behöver det.

Och se på tusan, på trettondagsafton kände jag ett bekant, ytterst behagligt och oändligt saknat litet bubbel i magen, som en liten fisk som slår med stjärten därinne - lycka.

Så nu hoppas jag och ber för att det var som i en katastroffilm; fast att det bara blivit värre och värre så ser det som allra jävligast ut 5 minuter innan allt ordnar sig och blir hur bra som helst.

Allra mörkast innan gryningen.

Kära dagbok...

...nu har jag inte skrivit i dig på hundra år.

Under tiden har jag sovit den dödes sömn, och en annan kvinna har huserat i min kropp under tiden. En som inte är särskilt lycklig eller harmonisk alls, men som försöker så gott det går att få Kerstin-kroppen att sköta det som skötas skall. Det går sådär. Någon måste väl sakna den vanliga gamla Kerstin, som har båda fötterna på jorden och huvudet långt uppe bland molnen? I sure as hell do.

Men nu försöker jag varsamt att väcka henne, inte med en spann kallt vatten, för fy vad det gör ont i själen, utan med smekningar och lock och pock och löften om en vit jul i makens varma famn med föräldrar, syskon och barn runtomkring som gör henne lycklig. Punkt.
Bland dem orkar hon vara vaken och levande, bland dem tycks inte världen utanför riktigt lika otäck och vass.

I rörelse.

Den mätta dagen den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd-

men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

/Karin Boye

På gott och ont är denna text lilla jag i ett nötskal, detta är vem jag är och den jag kommer förbli. Som sagt är det inte att födas med bra kort på hand som är grejen, utan att spela klokt med de man fått.


Till Dig kära Mor, min trygga hamn.

Vilken text eller dikt beskriver dig bäst?

Ta gärna med dig detta som en liten utmaning till din egen blogg! (om sådan finnes =) )

Sådan vansinnig...

...blogglust. Anti-skrivkramp liksom. Har jag. (Jösses, jag skriver på värsta Yoda-manér; Star Wars har lyckats nästla sig in i min hjärna också).

Jag vill skriva om saker som händer här hemma, roliga saker och tråkiga saker, jag vill skriva om hur lycklig jag är och hur olycklig jag känner mig ibland, jag vill skriva om tårar och skratt som delas här hemma och om hur kär jag är i min man och hur mycket jag tycker om våra barn och hur jag ibland vill ta den ene och slå den andre med. Jag vill skriva om mitt jobb och mitt företag, min skolgång och mina intressen. Om hur fylld av energi jag känner mig av vissa saker och hur tom inuti jag blir av andra. Jag vill skriva om hur jag ber till Gud om kvällarna, vad jag önskar, vad jag drömmer om, vad jag vill göra i mitt liv.

Men. Jag är rädd att det finns de som skulle läsa inlägg av detta slag så som fan läser bibeln, som skulle tolka och analysera minsta ord, som skulle diskutera dessa ord med andra och komma fram till egna sanningar om mig. Som sedan skulle tänka en massa saker om mig som inte stämmer, som skulle hålla mig vaken om nätterna. Om det skulle jag allra mest av allt vilja skriva. Räddast av alla är jag. För vad folk, människor tycker om mig, vad de tänker om mig. Jag är en svag stackare; rädd och feg och orolig.

Patrik Isaksson sjunger i en av sina underbara alster att han undrar om någon som "hade kraft att ge sig av, eller mod att stanna kvar". Sedan känner han sig även "stark och underbar" hos någon. Men sådan är inte jag, jag har varken kraft eller mod. Men jag ska göra som en av mina absoluta favoriter Peter Le Marc sjunger;

"jag ska gå hel ur det här, jag ska gå hel ur det här
till varje pris, jag ska gå hel ur det här"

Litet ord av visdom..

...talar till mig och beskriver mycket av det jag tror på, som jag vill betrakta livet.

Det finns ingen bättre medicin är hopp.
Ingenting mer stärkande än tron på att varje kris har en lösning.
Förmågan att hoppas gör det möjligt för oss att möta vardagslivets prövningar.
Den påminner oss om att vad som än händer kommer vi att övervinna det.
Ingen behöver vara ett offer utan hopp, få situationer är helt ohjälpliga.
Med hopp kan vi förvandla en personlig tragedi till en seger.
Om situationen inte låter sig ändras, kan vi ändra på oss själva för att klara den.

För dem som tror är hoppet sannerligen odödligt.

- Leo Buscaglia



Just nu känns dagarna som upploppet på en maraton, om inte målet kommer snart så behöver jag många, många Red Bull för att orka.

Maj kom, och rusade förbi som ett x2000 och jag hann knappt ur spår. Aktiviteter, familj och vänner som jag i vanliga fall har eoner av tid över för, blev kraftigt eftersatta. Tack och lov för Er, ni vackra människor med stora hjärtan och sunda förnuft, som förstått min skit-ångest, kramat mig och hjälpt mig med allt mellan himmel och jord. Ni är värda mer än jag någonsin kan visa. Jag tror att jag ser målet där borta i horisonten, ljuset i tunneln liksom.

Hoppas att det inte är tåget som kommer rakt emot mig.

Tillåt mig...

...småle.

Gissa vad? En enig Östra hälso- och sjukvårdsnämnd röstade igår igenom 1 miljon kronor till en sprillans ny nattambulans i gamla Skaraborg. Inga omfördelningar, ingen annan blir utan. Pengarna tas från nämndens budget för oförutsedda kostnader.

Politikern herr Flaskbotten (som för övrigt bor i ett av de områden som fått en extra ambulans på dagtid) tycker att det är synd, beklagligt och olyckligt det här. Han menar att de pengar som den nya nattambulansen kommer att kosta måste tas från någon annanstans i vården.
Citat: "-Vill vi verkligen öka väntetiderna till annan, planerad verksamhet?".

Öh, ja?

Prioriteringsordningen i vården lyder ju som bekant, att de som bäst behöver vården ska få den först. D.v.s. livshotande tillstånd går före planerad verksamhet.
Herr F tycks ha fått sitt förstånd i ett Corn Flakes-paket.



Och jag tror, övertygad om människans inneboende godhet, att de flesta skulle kunna tänka sig att vänta en extra vecka på sin nya höft eller sitt reparerade bråck, ifall någon annans liv kan bli räddat, tack vare att ambulansen är ute och kör istället för att stå nedsläckt i ett garage.



Idag firar jag, tillsammans med mina två trogna vänner, som skulle stå upp för mig i ett rum fullt av folk, och våga skrika "-Jag håller med Kerstin!!!" för full hals när alla lyssnar, med en glass i den ljuvliga försommarsolen.

Som känns alldeles, alldeles extra strålande just idag.

P.s. För dig som knappt hajar alls vad jag skriver om, klicka här eller på kategorin "Kerstin är ilsken" så får du veta mer!

Sentimentalast av alla...

...i hela världen är jag.

Vi har ju tidigare talat om olika tänkbara karriärer för mig, men mest lukrativ av dem alla skulle iallafall den som gråterska vara. Hoppas vi snart börjar med den kulturen här i Sverige. Det skulle kunna gå att anlita mig till alla tänkbara sammanhang.
Häromdagen läste jag i tidningen om Den Stora Branden i Varnhem för 30 år sedan, och nog tusan grät jag en skvätt. Och sade till mig själv, högt och lite strängt, "-Men skärp dig nu din tönt!" Fast sedan bad jag om ursäkt till mig själv, jag bejakar ju för tusan livet! Och lever känslorna, känner hur de känns!

Värst, eller bäst av allt är ändå bebisar.

Häromdagen såg en liten pojke dagens ljus i baksätet på en bil, på en parkeringsplats. Vilka stordåd, vilka underverk kan en människa åstadkomma, som har så bråttom ut i världen att han inte ens hinner vänta till sjukhuset? Han kommer då sannerligen att leva sitt liv fullt ut.
Hans fina mamma och pappa är enastående modiga människa som mer än någon annan jag känner vågar bejaka livet. Och leva nu. Passa på.
Grattis till er fina lilla pojke, och förlåt min larviga sentimentalitet och alla tårar. Han är så vacker, och ni med!

Om kvällarna ber jag för en annan liten pojke i ett annat land som är så sjuk, så sjuk. Och trots att jag aldrig träffat honom kan jag inte kan låta bli att tänka på honom. Om du har en tanke över ikväll när du lägger dig, tänk då på en sjuk liten pojke som behöver allas vårt hopp och styrka!
Och så gråter jag en skvätt igen.

Höst.

Idag känns det lite som höst, både i hjärtat och utanför fönstret.

Regnet har fyllt den lilla zinktunnan vid stuprännan full och mina små potatisplantor jublar nog av glädje under jord och skjuter små skott som ska bli ljuvliga middagar åt oss i ljumma augustikvällar.

Men idag känns det mer som höst än spirande vår.
Idag är jag trött på att ryckas och dras i, trött på att sträcka på mig när det blåser hårt. Idag är det jobbigt att vara en så´n mesig mjukis som jag är, och det går dåligt med min sensitivitetsträning. Sådan där som Kapten Klänning ledde i "Percy tårar" för 100 år sedan, när de blivande astronauterna fick se bilder på Beppe Wolgers, Tage Danielsson och noshörningen Nelson för att bli härdade, hårda, inga öppna hjärtan och mjuka själar.

"I rymden kan ingen höra er gråta"

Jag vet att jag egentligen bara har mig själv att skylla, att jag själv valt att ta den här striden, jag kunde sagt nej när den första tidningen ringde. Men ända sedan barnsben har jag ett starkt rättvisepatos och den fasta tron om att människor kan förändra. Jag har svårt att bara se och acceptera saker som blivit fel utan att åtminstone ifrågasätta; ska det vara såhär? Att inte säga ifrån och försöka ändra, göra bättre. Annars är man bara en liten skit, som Astrid skrev.
Jag har valt denna striden.



Men just idag vill jag bara tända ljus, krypa upp i makens famn med en kopp te och låta tiden stå alldeles stilla. Känna mig älskad, omhuldad och trygg.

P.s. För den som undrar vad jag pladdrar om, och är nyfiken: Klicka på kategorin "Kerstin är ilsken" och läs ikapp!